Northerngods.freewb.hu

Az Északi Istenekért!!!

Valans spådom


1.
Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.

2.
Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.

3.
I åldrarnas morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke,
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.

4.
Innan Burs söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.

5.
Solen kom från söder
i sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste,
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.

6.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.

7.
Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.

8.
På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.

9.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.

10.
Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.

11.
Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.

12.
Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.

13.
File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.

14.
Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.

15.
Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirner, Virver,
Skavid, Ae.

16.
Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.

17.
Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.

18.
Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.

19.
En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.

20.
Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.

21.
Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock ännu hon lever.

22.
Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.

23.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.

24.
Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.

25.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.

26.
Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.

27.
Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?

28.
Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?

29.
Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.

30.
Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.

31.
Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.

32.
Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten vad Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.

33.
Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarne
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?

34.
Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.

35.
I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?

36.
En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.

37.
Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.

38.
En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.

39.
Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhogg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?

40.
Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.

41.
Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?

42.
Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.

43.
Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.

44.
Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.

45.
Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.

46.
Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.

47.
Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.

48.
Vad är med asar?
Vad är med alfer?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?

49.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

50.
Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.

51.
Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.

52.
Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.

53.
Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.

54.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

55.
Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.

56.
Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.

57.
Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.

58.
Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.

59.
Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.

60.
Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.

61.
Där skola åter
de underbara
guldbrädspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.

62.
Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?

63.
Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten I än mer och vad?

64.
En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskararor bo
och i allan tid
äga hugnad.

65.
Där kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.

66.
Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.



Den Höges sång


1.
Alla dörrar,
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.

2.
I givande, hell er!
Gäst är in kommen,
Sägen, var sitta han skall!
Brått har den,
som på bränderna vid härden
skall fresta, vad framgång han får.

3.
Eld behöver,
den in har kommit,
och kall har blivit om knäna.
Mat och kläder
den man tarvar,
som har över fjällen farit.

4.
Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.

5.
Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.

6.
Över sitt förstånd
skall man stolt ej vara,
fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten
kommer till gården,
sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän
man aldrig får
än mycket mannavett.

7.
Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.

8.
Säll är den,
som åt sig vinner,
lovord och lisa i nöden.
Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst.

9.
Säll är den,
som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag
man ofta rönt
alstras ur andras bröst.

10.
Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort
går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.

11.
Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.

12.
Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.

13.
Glömskans häger heter,
den över glatt lag svävar;
han snattar från män deras sans.
Med den fågelns fjädrar
jag fjättrad blev
i Gunnlods gård.

14.
Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.

15.
Tyst och klok
vare konungason,
och djärv, när strid står;
munter och glad
bland män envar,
tills han av döden drabbas!

16.
Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.

17.
En gäck stirrar,
när han till gille kommer;
han talar om allt eller tiger;
på samma gång,
som en sup han får,
då är det slut med hans slughet.

18.
Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.

19.
Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.

20.
Glupske slukaren,
om besinning han ej vet,
äter sig ohälsa.
Löje skaffar ofta
i lag med okloka
åt enfaldig man hans mage.

21.
Hjordar veta
när vända hem de skola,
och gånga då från gräset,
men ovis man
aldrig känner
sin egen mages mått.

22.
En eländig man
och illasinnad
gör hån åt vad som helst;
det vet han icke,
som han veta behövde,
att honom fel ej fattas.

23.
Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var.

24.
Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.

25.
Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.

26.
Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.

27.
Ovis man,
som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
ingen vet,
att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.
Ingen känner
den, som ingenting vet,
om icke för ymnigt han ordar.

28.
Klok den synes,
som kunnig är
att spörja och spörsmål besvara.
Hemligt aldrig
kan hållas sådant,
som går ifrån mun till mun.

29.
Alltför mycket talar,
den som aldrig tiger,
av ord med ingen mening.
Hastig tunga,
som ej hålles i styr,
ofta sig ofärd pratar.

30.
Till ögnagyckel
skall man annan ej hava,
om han gör som gäst besök.
Klok mången tyckes,
om han ej tilltalas,
och helskinnad hållas han får.

31.
Klok förefaller,
den till flykten tager,
en gäst, som är hånfull mot gäst.
Föga den vet,
som flinar vid måltid,
om han med gramsne ej glammar.

32.
Många män
med mångprövad vänskap
gyckla med varandra vid gillet.
Alltid det är
ett upphov till strid,
att gäst tvistar med gäst.

33.
På morgonen en man,
sig måltid rikligt skaffe,
om han till bekanta ej kommer;
annars sitter han och snappar,
som svulten han vore,
och kan föga fråga.

34.
Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.

35.
Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.

36.
Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.

37.
Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
blödande är hjärtat
på den, som bedja skall
sig mat till varje mål.

38.
Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.

39.
Ej så givmild man
eller gästfri jag fann,
att ej åt gåvor han gladdes,
eller så litet snål
på sitt gods,
att led vore lön, om han finge.

40.
Den som välstånd
förvärvat har,
skall torftighet ej tåla;
ofta spars åt okär,
vad åt älskling var ämnat;
mycket går värre, än man väntat.

41.
Med vapen och kläder
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Gneom gengåvor vänskapen
vara längst;
om annars det vill sig väl.

42.
Till sin vän
skall man vän vara
och vedergälla gåva med gåva;
med löje skall man
löje gälda
och försök att lura med lögn.

43.
Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.

44.
Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.

45.
Om du har en annan,
som du illa tror,
och av honom dock gott vill hava;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och vedergälla list med lögn.

46.
Ytterligare gäller
om den, du illa tror
och vars onda sinne du anar:
mot honom skall du le
och låtsa vänskap;
samma gåva åt givaren gälda.

47.
Ung var jag fordom
och for ensammen,
då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik,
då jag träffade en annan:
man är mans gamman.

48.
Modiga och givmilda
män leva bäst,
nära sällan sorg;
men fåvitsk man
fruktar allt möjligt,
sörjer alltid snål vid gåvor.

49.
Med kläderna mina
jag klädde på fältet
tvänne gubbar av trä;
hela karlar de tycktes,
när en klut de hade;
nesligt är naken vara.

50.
Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?

51.
Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.

52.
Mycket skall
ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägare på lut
vann jag mig en vän.

53.
Små sandstränder,
små sjöar,
små äro människors sinnen.
Ej samtliga män
fingo samma visdom;
ovis överallt är enhälft.

54.
Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.

55.
Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.

56.
Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.

57.
Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.

58.
Arla stige upp,
den som äga vill
en annan egendom eller liv!
Sällan liggande ulv
ett lårstycke får
eller sovande man seger.

59.
Arla stige upp
som har arbetsfolk få,
och tage med sin syssla i tu!
Mycket försinkas
för den, om morgonen sover;
rask är till hälften rik.

60.
Av torrt trä
och taknäver
en man måttet känner,
och vad ved
vara kan
ett helt kvartal eller halvår.

61.
Tvagen och mätt
ride mannen till tinget,
fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor
ej skamsen någon vare,
ej heller över hästen,
fast han har en dålig!

62.
Han far och fikar
med framåtböjt huvud
örnen på urgammalt hav;
så ock den man,
som bland många kommer
och har förespråkare få.

63.
Frågor den göre
och give svar,
som klok vill kallas!
En må få veta,
en andre icke;
veta det tre, så vet världen.

64.
En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.

65.
För de ord,
som till andra man har sagt,
ofta man bitter får böta.

66.
Mycket för tidigt
kom jag på många ställen
men alltför sent på somliga;
drucket var ölet,
obryggt ibland;
sällan kommer led till lags.

67.
Här och var
man mig hem hade bjudit,
om ej mat till målen jag behövt,
eller två lår hängt
hos den trofaste vännen,
sedan ett jag ätit hade.

68.
Elden är bäst
för barn av människor
och solens syn,
och om sin hälsa
man hava får
och leva utan last.

69.
En man är ej olycklig,
fast usel till hälsan;
mången är av söner säll,
mången av fränder,
mången av fullt upp med gods,
mången av välgjort verk.

70.
Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren.

71.
Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

72.
En son är bättre,
fastän sent född,
sedan faderns levnad är liden.
Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest.

73.
Två äro stridsmän:
tungan dödar huvudet;
under varje päls
jag väntar en hand.

74.
Med fröjd den natten motser,
som matsäck har att njuta,
Kort räcka skepps rår,
höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar
vädret mycket
men mer på en månad.

75.
Den icke något vet,
som ingenting vet;
av rikedom mången röjes som narr.
Den ene är rik,
den andre fattig,
lägg ej den det till last!

76.
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

77.
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

78.
Fulla fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu traska de med tiggarens stav.
Överflöd är
som en ögonblink,
vankelmodigast av vänner.

79.
En ovis man,
om han erhålla kan
gods eller kvinnors gunst,
hans stolthet växer,
men förståndet icke,
i dårskap går han duktigt långt.

80.
Det rönes då,
när om runor du spörjer,
om de stavar, som från gudarne stamma,
som höga makter höggo,
och skaldefebern skar,
då tyckes det bäst, att han tiger.

81.
Om kvällen skall dagen prisas,
gift kvinna, då hon bränd är,
svärdet, då det frestat är,
flicka, då hon gift är;
is, då man över kommer,
öl, då det drucket är.

82.
I blåsväder skall skog man fälla,
i bris ro ut på öppet hav,
i mörkret med mö språka,
ty många är dagens ögon.
Å skepp skall man fart göra
och skölden till skydd hava,
till fäktning svärdet
och flickan att kyssa.

83.
Vid eld skall man öl dricka,
på isen skridsko åka,
en kamp skall man mager köpa,
en klinga med rost uppå;
hemma skall man höst göda
men hund i fäbod.

84.
På ord av en mö
må ingen man lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul
deras hjärta är skapat,
föränderlighet i bröstet inlagd.

85.
Bristande båge,
brinnande låga,
glupande ulv,
gormande kråka,
grymtande svin,
gran utan rot,
växande våg,
vällande gryta.

86.
Flygande spjut,
fallande bölja,
is, blott nattgammal,
orm i ring,
bruds ord i bädden,
ett brustet svärd,
björnens lek,
ett barn av en konung.

87.
En sjuk kalv,
en självrådig träl,
en foglig vala,
de nyss fallne i striden.

88.
Tidigt sådd åker
må ingen tro,
och ej för snart sin son;
av vädret beror åkern,
av sitt vett sonen,
båda tvivelaktiga ting.

89.
Din broders mördare,
om han mötes på vägen,
ett halvbrunnet hus,
en häst, än så snabb,
- ty borta är gagnet,
om ett ben skadas -
ingen vare så lättrogen,
att han litar på allt detta!

90.
Kärlek av kvinnor,
som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka
med en yster tvååring
och illa tämd,
eller i stickande storm
med ett styreslöst skepp
eller som halt man på töfjäll
skulle taga en ren.

91.
Bar sanning jag talar,
ty båda jag känner:
karlars tro mot kvinnor även vacklar.
Då tala vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer ock kloka sinnen.

92.
Fagert skall man tala,
friarskänk bjuda,
om en flickas kärlek man vill få,
den ljuslätta ungmöns
älsklighet prisa;
då får, den som friar.

93.
För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin;
ofta verkar på den vise
men på vettlös man ej
bedårande däjlighet.

94.
Ty ingalunda lasta
en annan man skall
för fel, som är fleras;
till galna från kloka
gör karlars söner
älskogs mäktiga åtrå.

95.
Blott själen gömmer,
vad i hjärtat bor,
ensam sin känsla han känner.
Ingen sjukdom är värre
för en själfull man
än att leva, med intet belåten.

96.
Det varsnade jag,
då i vassen jag satt
för att möta min älskade mö;
kött och blod
mig min käresta var,
och dock jag ingenting av henne fick.

97.
Billings mö
jag i bädden fann
solvit sova.
En jarls härlighet
höll jag för intet
mot att med denna förlederska leva.

98.
"Nära afton
du, Oden, skall komma,
om mö di dig vinna vill;
allt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta."

99.
Åter jag kom
och älska mig tyckte;
vist var ej, vad jag ville.
Jag hoppades då,
att jag hava skulle
all hennes kärlek och tjusning.

100.
När jag kom fram,
fick jag där se
hela vakten av kämpar vaken,
med burna bloss
och brinnande ljus;
min väg sig visade farlig.

101.
Och nära morgonen,
när jag närmade mig åter,
då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
på det hulda vivets
bädd bunden ligga.

102.
Mången mö god,
om man mönstrar noga,
lätt ändrar sitt lynne mot män.
Det jag rönte,
när jag rådklok mö
till lättsinne lockade;
allehanda smälek
den sluga mig ådrog,
och intet jag fick av den flickan.

103.
Man skall glad i hemmet vara.
och glamma med gäster,
dock förståndigt man sörje för sitt;
minnesgod och målför,
om man mångvis vill vara,
omtala ofta det goda.
Ärkenöt den heter,
som har intet att säga;
det är de ovisas art.

104.
Åldrig jätte jag besökte,
nu är åter jag kommen;
där föga jag fick med att tiga.
Ej få ord
till min fromma jag talte
i Suttungs salar.

105.
Gunnlod mig gav
på guldstolen
en dryck av det dyrbara mjödet.
En lumpen lön
lät jag henne få
för hennes ärliga ömhet,
för hennes lidelses längtan.

106.
Borrens mun
lät jag bana mig väg
och gång i stenen gnaga;
jag över och under
omgavs av jättars väg;
då gällde det hals och huvud.

107.
Av skickligt vunnen skönhet
har jag skickligt mig begagnat,
den kunnige föga fattas;
ty Odrörer
har nu upp kommit,
dit, där människor bygga och bo.

108.
Ovisst är,
om än jag kommit
igen från jättars gårdar,
om ej av Gunnlod jag hjälpts,
den goda flickan,
som jag fick i famnen sluta.

109.
Följande dag rimtursarne
att fråga gingo
om den Höges gifte
i den Höges sal;
efter Bolverk de sporde,
om tillbaka han kommit
eller Suttung ihjäl honom slagit.

110.
Ed på ring tror jag Oden
avlagt hava;
hur kan man på hans löften lita?
Med svek han mjödet
från Sutting tog,
och i gråt han lämnade Gunnlod.

111.
Tid är att förtälja
på talarens stol,
som vid Urds brunn är.
Jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
jag lyssnade till männens mål.
Om runor hörde jag dem tala,
om råd de ej heller tego,
vid den Höges sal,
i den Höges sal
hörde jag sägas så.

112.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Stig ej upp om natten,
om du ej är ute och spanar
eller måste ut på gården gå!

113.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Sov ej hos kvinna,
som är kunnig i trolldom,
så att hon i famnen dig fängslar!

114.
Hon gör det så,
att du ger varken akt,
om till ting eller konungen du kallas;
mat du vill ej hava
eller människors umgänge;
sorgsen går du att sova.

115.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En annans hustru
du aldrig locke
att förtroligt med dig tala!

116.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om på fjäll eller fjärd
du fara lyster
skaffa dig riklig reskost!

117.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En elak man
du aldrig låte
höra vad otur dig hänt;
ty av en elak man
du aldrig får
för lämnat förtroende lön.

118.
Svårt tilltygad
såg jag en man
genom ord av en ond kvinna;
falsk tunga
tog hans liv,
och dock ej för sann sak.

119.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Vet, om en vän du har,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty av ris höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar.

120.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En god man du locke
till gamman och förtrolighet;
lär dig tjusa folk att hålla dig kär!

121.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
När du får en vän,
den förste var aldrig
att våldsamt vänskapen slita;
sorg fräter hjärtat,
när man säga ej får
för någon hela sin hug.

122.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Ord skifta,
aldrig du skall
med dåraktig dumbom.

123.
Ty av illasinnad man
du aldrig skall
få gott med gott lönat.
Men en god man
dig gagnar med sitt lov
och gör dig omtyckt av andra.

124.
Lik släktskap är vänskap,
då man säga får
en annan hela sin hug.
Allt är bättre
än vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.

125.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.

126.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Skomakare var ej
eller skaftmakare
annat än åt dig själv;
om sokn är illa skapad
eller skaftet snett,
då önskas över dig ont.

127.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.

128.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt ont glad
aldrig var,
men gläds åt det goda!

129.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
I träffningens tummel
titta ej uppåt
- dödlig fruktan
drabbar männen -
att icke förtrollning dig träffar.

130.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott.

131.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Varsam ber jag dig vara,
dock ej alltför varsam.
Var med ölet varsammast
och med annas hustru,
och med det tredje,
att ej dig toppride tjuvar.

132.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Till hån och löje
hav aldrig
gäst eller främling, som färdas!

133.
Ofta illa veta,
de som inne sitta,
vad slags folk, som farande komma.
Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger.

134.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt åldrig talare
du aldrig må skratta;
ofta gott är, vad de gamle säga.
Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma,
sådant som hänger bland hudar
och slänger bland småskinn
och lätt dinglar bland löpmagar.

135.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl!

136.
Ej svag är den dörrtapp,
som svänga skall
och öppna för alla.
En ring du dock giv,
eller på din rygg
allt ont de dig önska.

137.
Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp
av jordens kraft,
ty jord mot ölrus hjälper
och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring,
ax skyddar för trolldom,
mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande,
bete mot bitsjuka,
bot mot ont äro runor,
mot fluss är fast mark.

138.
Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.

139.
Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.

140.
Nio kraftsånger lärde jag
av namnkunnig son
till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick,
av det dyrbara mjödet,
som östes ur Odrörer.

141.
Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade.

142.
Runor skall du finna,
rätt uttydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som skaldefadern skar
och gudamakter grovo
och de rådandes herre ristade.

143.
Oden bland asarne
men för alferna Dain
och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar
gjorde runor,
några runor jag ristade själv.

144.
Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?

145.
Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.

146.
De kraftsånger kan jag,
som ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en,
och hjälpa dig den skall
mot processer och sorger
och samtliga lidanden.

147.
Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.

148.
Den tredje jag kan,
om det tarvas mig få
fjättrar åt fiender mina;
eggen jag dövar
på mina ovänners svärd,
att deras klingor och knölpåkar ej bita.

149.
Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven.

150.
Den femte jag kan,
om fiendepil skjuten
jag falla i flocken ser;
så häftigt han ej flyger,
att jag hejdar honom ej,
om blott min syn honom sett.

151.
Den sjätte jag säger,
om mig sårar en man
genom runor på rötter av träd,
och för denne fyr,
som min fiendskap kräver,
det blir menligt mera än för mig.

152.
Den sjunde jag kan,
om själva salen jag ser
brinna kring bänkat lag;
lågan slår ej så högt
att jag släcker den ej,
slik galder, som jag säga kan.

153.
Den åttonde jag kan,
som för alla är
lämplig att lära;
när hat uppstår
bland hövdings söner,
jag botar det brått.

154.
Den nionde jag kan,
om mig nöd hotar,
att bärga min båt på hav;
vinden jag stillar
på vågen ute
och sjunger all sjö i sömn.

155.
Den tionde jag kan,
om trollkvinnor jag ser
högt i luften leka.
Jag vållar det så,
att de vilse fara
om skepnaden, de själva äga,
om själen, som de själva ha.

156.
Den elfte jag kan,
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.

157.
Den tolfte jag kan,
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar mig till.

158.
Den trettonde jag brukar,
om ett barn jag skall
genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej,
fast i strid han kommer,
ej segnar denne krigare för svärd.

159.
Den fjortonde jag kan,
om för folkets skara
jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer
jag alla vet besked om;
den ej kunnig är, det ej kan.

160.
Den femtonde jag kan,
som Tjodreyrer sjöng,
en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar
och åt alfer framgång,
förstånd åt stridernas gud.

161.
Den sextonde jag kan,
om den sluga möns
lidelse och lust jag vill hava.
Hågen jag vänder
hos vitarmad kvinna
och förändrar all hennes själ.

162.
Den sjuttonde jag kan,
att sent skiljes från mig
den ungmö, jag älskar.
Dessa sånger
du sakna skall
länge, Loddfavner.
Men de äro goda som gåva,
nyttiga att nå,
behövliga att hava.

163.
Den adertonde jag kan,
som jag aldrig lär
åt mö eller mans hustru -
allt är bäst,
som man ensam kan;
det är sångens slut -
utom åt henne
som med armen mig famnar
eller åt mig syster är.

164.
Nu är den Höges sång framsagd
i den Höges sal,
gagnrik för människors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade!
Hell den, som kan!
Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat!



Sången om Vavtrudner


Oden sade:
1.
"Råd du mig nu, Frigg,
då fara att gästa
Vavtrudner jag vill!
Högst ivrig är jag
att allvise jättens
forntidskunskap fresta."

Frigg sade:
2.
"Hemma jag ville hålla
Härjafader kvar
i gudarnes gårdar,
ty ingen jätte
jag jämnstark känner
med Vavtrudner vara."

Oden sade:
3.
"Mycket jag for,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat;
det vill jag nu veta,
hurudana Vavtrudners
salar mig synas."

Frigg sade:
4.
"Lycklig du fare!
Lycklig du åter komme!
Lycklig du på vägen vare!
Må, människors fader,
din förmåga stå bi,
då du samtal söker med jätten!"

5.
For så Oden
att fresta jättens
vida frejdade visdom.
Anländ till salen,
som Ims fader ägde,
gick Ygg genast in.

Oden sade:
6.
"Hell dig, Vavtrudner,
nu till hallen är jag kommen
att se dig själv, där du sitter.
Först vill jag veta,
om vis du är
och gömmande all kunskap, jätte."

Vavtrudner sade:
7.
"Vem är den man,
som i min sal
slungar ut slika ord?
Ut du ej kommer
ur vår sal,
är av oss du icke visast."

Oden sade:
8.
"Gagnråd jag heter:
nyss, av gången tröttad,
törstig jag trädde i din sal.
Länge jag färdats,
längtar att hälsas
och att mig du mottager, jätte."

Vavtrudner sade:
9.
"Vi står du då, Gagnråd,
på golvet och talar?
Sätt dig på bänk i salen!
Utröna skall vi,
om åldrige talarn
vet mer eller mindre än gästen."

Oden sade:
10.
"Ringa man,
som till rik man kommer,
tale, vad som hövs, eller tige.
Ordsvall tänker jag
illa båtar
den, som kommer till kallsinning värd."

Vavtrudner sade:
11.
"Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som drager
dagen över människor var morgon!"

Oden sade:
12.
"Skinfaxe han kallas,
som den klara dagen
var morgon över människor drar.
För den bästa av hästar
han hålles av reidgoter,
ljus sprider springarens man."

Vavtrudner sade:
13.
"Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som från öster
drager natten över nådiga gudar!"

Oden sade:
14.
"Rimfaxe heter
den häst, som drager
var natt över nådige gudar;
ur munnen från betslet
var morgon det droppar,
och så kommer dagg i dalar."

Vavtrudner sade:
15.
"Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den å heter,
som åtskiljer
jättars och gudars jord!"

Oden sade:
16.
"Iving heter ån,
som åtskiljer
jättars och gudars jord;
öppen skall hon rinna
i alla tider,
is bliver ej på den ån."

Vavtrudner sade:
17.
"Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
vad den slätt heter,
där till slag mötas
Surt och de milda makter!"

Oden sade:
18.
"Vigrid heter slätten,
där till slag mötas
Surt och de milda makter;
åt alla håll
är den hundra mil,
denna valplats dem visats an."

Vavtrudner sade:
19.
"Gäst, du kunnig är.
Till jättens bänk kom!
Låt oss sitta tillsammans och tala!
Om huvudet, främling,
i hallen vi slå vad,
vem som av oss är visast."

Oden sade:
20.
"Säg du ett,
om du äger förstånd
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan jorden först kom,
du kunnige jätte,
eller den höga himlen!"

Vavtrudner sade:
21.
"Av Ymers kött
åstadkoms jorden
och av benen berg;
av rimfrostjättens huvudskål
himlen blev skapad,
böljan av hans blod."

Oden sade:
22.
"Säg du det andra,
om insikt du äger,
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan månen kom,
som över människor far,
sammaledes ock solen!"

Vavtrudner sade:
23.
"Mundelföre heter
han, som är månens fader,
sammaledes också solens.
På himlen vandra
de varje dag skola
för människorna tiden att tälja."

Oden sade:
24.
"Säg du det tredje,
då man talar om din kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan dagen kom
som drager över människor,
eller natten med nedan!"

Vavtrudner sade:
25.
"Delling han heter,
han är dagens fader,
men natten av Norve föddes;
ny och nedan
skapade nådiga gudar
att för människorna tiden tälja."

Oden sade:
26.
"Säg du det fjärde,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan vintern först kom
eller varma sommaren
bland visa gudar att vara!"

Vavtrudner sade:
27.
"Vindsval han heter,
som är vinterns fader,
men Svasud är sommarens."

Oden sade:
28.
"Säg du det femte,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vem äldst av asar
eller Ymers fränder
i urtiden alstrades!"

Vavtrudner sade:
29.
"Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
äldre var Trudgelmer,
och än äldre Aurgelmer,
hans fader och farfader."

Oden sade:
30.
"Säg du det sjätte,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån jätten Aurgelmer
bland jättars söner
först kom, du kunnige jätte!"

Vavtrudner sade:
31.
"Ur Elivågor
etterdroppar stänkte;
det växte, tills det vart till en jätte;
därav våra ätter
allesammans kommit,
äro därför alla elaka."

Oden sade:
32.
"Säg du det sjunde,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
huru barn han fick
den bålde jätten,
då ej till gifte jättekvinna fanns!"

Vavtrudner sade:
33.
"Under armen växte
på väldige rimtursen
mö och man tillsammans;
fot med fot
födde åt jätten,
den vise, en sexhövdad son."

Oden sade:
34.
"Säg du det åttonde,
då du anses kunnig,
och du, Vavtrudner, vet det,
vad det första är, du minnes,
och det fjärmaste, du vet,
du gömmer all kunskap, jätte!"

Vavtrudner sade:
35.
"Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
det är det första jag minnes,
när förfarne jätten
på urholkad ökstock lades."

Oden sade:
36.
"Säg du det nionde,
då du nämnes vis
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån vinden kommer,
som över vågen far!
Aldrig man skönjer honom själv."

Vavtrudner sade:
37.
"Räsvälg han heter,
som vid himlens ända sitter,
en jätte med örns utseende;
av hans vingar
säges vinden komma,
som far över alla folk."

Oden sade:
38.
"Säg du det tionde,
då förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet,
varifrån Njord kom in
bland asars söner,
- över tallösa altare
och tempel han råder -
fast åt fader bland asar han ej föddes!"

Vavtrudner sade:
39.
"I Vanahem han skaptes
av visa makter
och gavs som gisslan åt gudar;
i åldrarnes ände
skall han åter komma
hem till de visa vaner."

Oden sade:
40.
"Säg du det elfte
var med svärd de i gården
var dag skifta duktiga hugg;
de kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans."

Vavtrudner sade:
41.
"Alla einhärjar
i Odens gårdar
var dag skifta duktiga hugg,
kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans."

Oden sade:
42.
"Säg du det tolfte,
hur förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet;
var hemlighet om jättar
och jämväl alla gudar
på det sannaste du säger,
du jätte, som gömmer all vishet!"

Vavtrudner sade:
43.
"Om jättars hemlighet
och jämväl alla gudars
jag sanning kan säga,
ty till varje värld
jag vandrat har,
till nio världar kom jag,
ända nedom Nivlhel,
hit avlida döda från Hel."

Oden sade:
44.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad för människor leva,
medan den långa
fimbulvintern varar i världen?"

Vavtrudner sade:
45.
"Liv och Livtraser,
och leva de skola,
gömda i Hoddmimers hult;
morgondagg
till mat de hava;
de bliva människornas moder och fader."

Oden sade:
46.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vadan kommer sol
på den släta himlen,
när ulven denna sol hunnit upp?"

Vavtrudner sade:
47.
"Alvrodul föder
en fager dotter,
innan henne ulven hunnit upp;
hon skall gå,
när gudarne dö,
en mö på sin moders vägar."

Oden sade:
48.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka äro de flickor,
som fara över havet,
och med klokhet och kunskap färdas?"

Vavtrudner sade:
49.
"Tre väldiga floder
falla över bygden,
som Mogtrasers möar behärska;
ödets gudinnor
de enda i världen,
dock bland jättar de fötts och fostrats."

Oden sade:
50.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka asar råda
för gudarnes ägor,
då Surts låga slocknar?"

Vavtrudner sade:
51.
"Vidar bor och Vale
i de vigda gudaboningar,
när Surts låga slocknar;
Mode och Magne
skola Mjollner hava,
då Vingners strid har stannat."

Oden sade:
52.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad blir Oden
till undergång,
då alla gudar förgås?"

Vavtrudner sade:
53.
"Ulven skall sluka
Aldafader,
men honom skall Vidar hämna;
kalla käftar
han klyva skall
på vargen i stridens stund."

Oden sade:
54.
"Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad sade Oden
i sonens öra,
innan denne å bålet bars?"

Vavtrudner sade:
55.
"Ingen vet,
vad du i urtiden
sade i örat på sonen.
Med åt fallet vigd mun
min forntids kunskap
och gudars öden jag omtalt.
Med Oden själv
jag skiftat visdimsord;
du av alla väsen är visast."



Sången om Grimner


Om konung Raudungs söner

Konung Raudung hade två söner, den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio år men Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land, de gingo upp och träffade en fattig bonde. Där voro de om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: "Far du nu de onda i våld!" Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man.

Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: "Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land." Frigg säger: "Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker, att det kommer för många." Oden säger, att det är lögn; de slå vad om denna sak. Frigg sände sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom, och sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg, att han skulle rusa på honom. Men det var alldeles osant prat, att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock låter han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och satt han där i åtta dagar. Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka och sade, att hans fader gjorde honom illa, då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen, att kappan brann på Grimner.

Han sade:

1.
"Het är du, eld,
och nästan alltför stor.
Gå fjärran från mig, fyr!
Ludna kappan svedes,
fast jag lyfter den upp,
fällen för mig brinner.

2.
Åtta nätter satt jag
mellan eldarne här,
och ingen människa mat mig bjöd,
utom Agnar allena,
som ensam skall råda,
Geirröds son, över goter.

3.
Lycklig blir du, Agnar,
då lycklig dig beder
Veratyr vara;
för en enda dryck
dig aldrig skall
bättre lön lämnas.

4.
Det land är heligt,
som jag ligga ser
asar och alfer nära,
och i Trudheim
skall Tor vara,
tills alla gudar förgås.

5.
Ydalar det heter,
där Ull åt sig
har sina salar byggt;
Alvheim gåvo
gudarne till tandskänk
åt Frej i fjärran urtid.

6.
En tredje är den gård,
där goda makter
med silver salarna täckt;
Valaskjalv den heter,
som vist åt sig
asagud i urtiden byggt.

7.
Söckvabäck heter den fjärde,
men däröver svala
böljor brusa fram;
Oden och Saga
i all tid där dricka
glada ur kärl av guld.

8.
Gladsheim heter den femte,
där guldglänsande
Valhall sig vidsträckt reser;
där väljer Ropt
varje dag
hjältar, som vapendöd ljutit.

9.
Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
spjutskaft äro sparrar,
spån på taket sköldar,
och brynjor på bänkarna strödda.

10.
Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
en varg hänger
väster om dörren,
en örn ovanför svävar.

11.
Trymheim heter den sjätte,
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
där bor nu Skade,
gudars brud den ljusa,
på faderns forna tomter.

12.
Breidablick är den sjunde,
och Balder har där
åt sig byggt salar;
å det land,
där ligga jag vet
minst av menlighet.

13.
Himinbjorg är den åttonde,
och Heimdall där säges
över helgedomarna härska;
i sitt trevna hus
tömmer gudaväktarn
glad sitt goda mjöd.

14.
Folkvang är den nionde,
och Freja där råder
för hur sittplats i sal skall fördelas;
hälften av de fallna
har hon att välja,
den andra Oden har.

15.
Glitner är den tionde;
på guldstolpar stödd
och med silver takad är salen.
Forsete bor där,
fredsdomaren,
som stillar varje strid.

16.
Noatun är den elfte,
och Njord har där
åt sig salar byggt;
männens furste,
som ej men har,
för högtimrad helgedom råder.

17.
Höljt av ris
och högt gräs
är Vidars land Vide;
från hästens rygg, lysten
att hämna sin fader,
där sonen sig vara säger.

18.
Andrimner låter
i Eldrimner
Särimner suden varda;
av fläsket det bästa,
men få veta,
vad mat einhärjarne mättar.

19.
Gene och Freke
fodrar stridsvane
högtberömde Härfader,
men av vin endast
vapenfrejdade
Oden alltid lever.

20.
Hugin och Munin
var morgon flyga
ut över världen vida;
jag ängslas för Hugin,
att ej åter han kommer,
dock bekymras jag mera för Munin.

21.
Tund tjuter
och Tjodvitners
fisk trives i floden;
åns ström
synes alltför stark
att vadaöver Valglaumner.

22.
Valgrind den heter,
som varsnas på slätten,
helig frmaför helig dörrgång;
fornåldrig är grinden,
och få veta,
hur hon i lås är lyckt.

23.
Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill
tänker jag på Valhall vara;
åttahundra einhärjar,
gå på en gång ur var dörr,
när till dust emot ulven de draga.

24.
Fem hundra rum inalles
och fyrtio därtill
i Bilskirner byggda jag tänker;
mig tyckes av hus,
som takade äro,
ett större än min sons ej stånda.

25.
Heidrun heter geten,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
en kanna skall hon fylla
med det klara mjöd;
det mjödet ej minskas kan.

26.
Hjorten Eiktyrner heter,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
från hans horn drypa
droppar i Vergelmer,
därifrån alla vatten välla.

27.
Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjorm och Fimbultul,
Rin och Rennande,
Gipul och Gopul,
Gomul och Geirvimul,
kring gudars helgedom de gå;
Tyn och Vin,
Toll och Holl,
Grad och Gunntorin.

28.
Vidare heter en Vina,
Vegsvinn en annan,
den tredje Tjodnuma;
Nyt och Not,
Nonn och Ronn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Van,
Vond och Strond,
Gjoll och Leipt,
de löpa människor nära
och härifrån falla till Hel.

29.
Kormt och Ormt
och Kerlaugar två,
över vilka Tor skall vada,
varje dag,
då att döma han går
vid Yggdrasils ask,
ty då brinner asarnes
bro i låga
och heta bli heliga vattnen.

30.
Glad och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silvrintopp och Siner,
Gisl och Falhovner,
Gulltopp och Lettfete,
dessa hästar asar hava
var dag till att rida,
när att döma de fara
vid Yggdrasils ask.

31.
Tre rötter stå
åt tre håll
ut från Yggdrasils ask.
Hel bor under en,
under den andra rimtursar,
den tredje människor täcker.

32.
Ratatosk heter ekorren,
som ränna skall
på Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han uppifrån bära
och säga dem för Nidhogg där nere.

33.
Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratro.

34.
Flera ormar ligga
under Yggdrasils ask,
än en okunnig dåre anar.
Gion och Moin,
de äro Gravvitners söner,
Grabak och Gravvollud;
Ovner och Svavner
alltid tror jag skola
trädets kvistar tära.

35.
Yggdrasils ask
utstår vedermöda
mera, än män veta;
hjorten uppifrån raspar
men det ruttnar på sidan,
nedifrån Nidhogg skär.

36.
Rist och Mist
skola räcka mig hornet;
Skeggjold och Skogul,
Hild och Trud,
Loch och Herfjotur,
Goll och Geironul,
Randgrid och Radgrid
och Reginleiv,
de bära åt einhärjarne öl.

37.
Arvakr och Alsvinn,
de skola upp på himlen,
smärta, solen draga
och under deras bogar
blida makter,
asarne, järnbläster gömde.

38.
Svalin den heter,
som framför solen står,
en sköld framför skinande guden;
berg och bränning
vet jag brinna skulle,
om han skulle falla ifrån.

39.
Skoll heter den ulv,
som till skogens hägn
den glänsande guden förföljer;
en annan är Hate,
han är ättling av Rodvitner,
skall stänga strålande himlabrud vägen.

40.
Av Ymers kött
åstadkoms jorden,
böljan av hans blod;
berg skapades av benen,
buskar av håret,
och av huvudskålen himlen.

41.
Av hans ögons bryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
gjordes de tunga
moln, som på fästet flockas.

42.
Ulls huldhet har den
och alla gudarnes,
som först med flamman tar i tu,
ty öppna bliva världar
över asars söner,
när kittlar från lågan lyftas.

43.
Ivaldes söner
i urtiden gingo
att skapa Skidbladners skepp,
det bästa fartyg,
åt bländande Frej,
snarrådige sonen till Njord.

44.
Yggdrasils ask
är ypperst av träd,
men Skidbladner av skepp,
Oden av gudar,
av gångare Sleipner,
Bifrost av broar
och Brage av skalder,
Habrik av hökar
och av hundar Garm.

45.
Jag segeregudars söner
syn av gudomen givit,
därav välkommen hjälp skall väckas.
För alla asar
skall det in komma
på Ägers bänkar,
vid Ägers dryckeslag.

46.
Jag heter Grim,
jag heter Ganglere,
Herjan och Hjalmbere,
Teck och Tride,
Tud och Ud,
Helblinde och Har.

47.
Sann och Svipal
och Sanngetal,
Herteit och Nikar,
Bileyg, Baleyg,
Bolverk, Fjolner,
Grim och Grimner,
Glappsvinn och Fjolsvinn.

48.
Sidhott, Sidskägg
Sigfodr, Nikud,
Alfodr, Valfodr,
Atrid och Farmatyr;
med ett enda namn
nämnde jag mig aldrig,
sålänge jag bland folken farit.

49.
Grimner de mig kallade
hos Geirröd
och Ialk hos Asmund,
men Kjalar då,
när jag kälke drog,
vid ting Tro,
Vidur på valplats,
Oske och Ome,
Javnha och Bivlinde,
Gondler och Harbard bland gudar.

50.
Svidur och Svidrer
jag hette hos Sockmimer,
och då gäckade jag den gamla jätten,
då till Midvitner,
hans märklige son,
baneman jag blivit hade.

51.
Rusig är du, Geirröd,
har riktigt mycket druckit;
mycket du mistat,
då min hjälp dig frångår,
alla einhärjar
och Odens huldhet.

52.
Till fullo jag sagt dig,
men föga du minnes,
vänner dig listigt lura.
Min väns svärd
ser jag ligga
med bladet drypande av blod.

53.
Den för eggen fallne
skall Ygg nu hava,
ditt liv vet jag lidet;
vreda äro diserna,
varse är du Oden,
kom, om du kan, till mig.

54.
Oden jag nu heter,
Ygg jag hette nyss,
tidigare Tund var mitt namn,
Vakr och Skilving,
Vavud och Roptatyr,
Gaut och Ialk bland gudar,
Ovner och Svavner,
jag tror alla hava
av mig allena uppstått."

Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane. Oden försvann då. Men Agnar var konung där länge efteråt.



Sången om Skirner


Frej, Njords son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg. Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut.

Då sade Skade:
1.
"Res dig nu, Skirner,
gå raskt att bedja
vår son om samtal,
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond!"

Skirner sade:
2.
"Vreda ord
jag väntar av er son,
om jag går att tala honom till
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond."

Skirner sade:
3.
"Säg du mig, Frej,
du furste bland gudar,
det som jag veta vill,
vi allena du sitter
i den långa salen
om dagarna, min drott!"

Frej sade:
4.
"Vi skulle jag yppa
ungersven, för dig
min svåra sorg,
ty skimrande sol
skiner alla dagar
men lyser dock ej, som jag åtrår."

Skirner sade:
5.
"Så mycken din åtrå
jag menar ej vara,
att förtro den åt mig du ej törs,
ty unga vi fordom
fostrades tillsamman,
väl vi två varann kunna tro."

Frej sade:
6.
"I Gymers gårdar
jag gånga såg
en mö, som till kärlek mig tjusat;
armarne lyste,
och återsken
gåvo både himlen och havet.

7.
Mer mön är mig kär
än en mö någonsin
för en ung man i all tid har varit;
av asar och alfer
ingen vill,
att vi skola vara tillsammans."

Skirner sade:
8.
"Häst mig då giv,
som hastigt mig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
förgörande jättars ätt!"

Frej sade:
9.
"En häst jag dig då giver,
som hastigt dig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
om dristig den är, som det drager."

Skirner talade till hästen:
10.
"Mörkt är det ute;
inne är tiden,
att vi fara över våta fjäll,
över tursars tillhåll;
båda vi oss bärga
eller oss båda tar
den mycket mäktige jätten."

Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom:

11.
"Säg du, herde,
som på högen sitter
och vaktar åt varje håll,
hur med den unga mön
till möte jag kommer
för Gymers gläfsande hundar!"

Herden sade:
12.
"Är åt döden du vigd
eller död allaredan?
Om möte du alltid
skall miste gå
med Gymers goda mö."

Skirner sade:
13.
"Bättre råd jag känner
än kinka och klaga,
då till färd man är färdig;
intill en dag
blev min ålder utmätt
och livets längd bestämd."

Gärd sade:
14.
"Vad är det för buller
och bråk jag hör
inne här i vårt hus;
jorden darrar
och därav alla
Gymers gårdar skälva."

En tjänstekvinna sade:
15.
"Det står en man härute,
stigen från hästryggen,
i gräset får gångaren beta."

Gärd sade:
16.
"Bed honom in
i vår boning stiga
och dricka det mustiga mjöd;
dock med ängslan jag anar
att härute är
min broders baneman."

17.
"Vem är det av alfer
eller asars söner
eller visa vaner?
Vi kom du ensam
över ursinning eld
att se vår sal?"

Skirner sade:
18.
"Jag är ej av alfer
eller asars söner
eller visa vaner;
dock kom jag ensam
över ursinning eld
att se eder sal.

19.
Elva äpplen
jag äger av guld,
dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva,
att köpa din älskog
och, att kärast dig Frej
är av alla, för sann di säger."

Gärd sade:
20.
"Elva äpplen
jag aldrig tager
för att vara någon till viljes,
Aldrig vi, jag och Frej,
medan vårt liv varar,
skola båda tillsammans bo."

Skirner sade:
21.
"Jag bjuder dig ringen,
som bränd blev
med Odens unge son;
åtta lika tunga
av honom drypa
varje nionde natt."

Gärd sade:
22.
"Jag bryr mig ej om ringen,
fast bränd han är
med Odens unga son;
guld mig ej fattas
i Gymers gårdar;
jag får av min faders gods."

Skirner sade:
23.
"Ser du detta svärd, mö?
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
huvudet hugga
av halsen skall jag dig,
om ej mig ditt jaord du giver."

Gärd sade:
24.
"Tvång jag aldrig
tåla vill
för att vara någon till viljes;
dock känner jag nog,
att kämpar som du
och Gymer till kamp skola komma."

Skirner sade:
25.
"Ser du detta svärd, mö,
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
för eggen däruppå
skall åldrig jätte segna,
faller i döden din fader.

26.
Med tamtrollspö slår jag dig,
och tämja dig skall jag,
mö, att vara mig till viljes;
dit måste du gå,
där människors söner
sedan dig aldrig se.

27.
På örnens klippa
du arla skall sitta,
blicka bort ur världen,
blänga hän mot Hel.
Mat mer led dig vare
än för människors barn
glänsande ormen är.

28.
Till undran du blive,
då ut du kommer.
På dig må Rimner bliga,
på dig vem helst må stirra;
vittberyktad du varde
mer än väktaren hos gudar;
gape du från grindarne ut!

29.
Sinnessvaghet, våpighet,
smärta och otålighet;
må tåren din växa med betrycket!
Sätt dig ned,
och säga dig skall jag
en svår sorgens våg
och tvefaldigt trångmål.

30.
Gastar skola
dig gruvligt plåga
alltjämt i jättarnas gårdar.
Var dag från ditt rum
till rimtursars sal
du vanke viljesvag,
du vanke viljelös!
Med gråt för gamman
må till godo du hålla
och ledsaga ditt betryck med tårar!

31.
Med trehövdad turs
skall du tillbringa livet
eller ingen make möta.
Ditt sinne sorg gripe,
bekymmer dig bekymre!
Var du som tisteln,
som man trycker ihop,
mot slutet av sädesskörden!

32.
Till skogen jag vandrade,
till de växande träd
en trollstav att träffa,
och trollstav jag träffade.

33.
Vred är dig Oden,
vred på dig asafursten,
Frej skall din fiende vara.
Ondskefulla mö,
du ådragit dig
gudarnes gränslösa vrede.

34.
Höre det jättar,
höre det rimtursar,
Suttungs söner,
och samtliga asar,
hur jag förbjuder,
hur med bann jag belägger,
för mön människors samkväm,
för mön att med människor umgås!

35.
Rimgrimner heter tursen,
som du tillhöra skall
långt nedom likgrinden.
Dig trashankar där
på trädens rötter,
getters spillning give!
Ädlare dryck
må du aldrig få,
du mö, emot din vilja,
du mö, men med min vilja!

36.
Turs jag ristar
och trenne stavar:
otukt, lidelse och otålighet.
Jag ristar det så bort,
som jag ristade det dit,
om sådant nödigt synes."

Gärd sade:
37.
"Hellre, sven, då, hell dig!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd!
Tänkt dock jag hade,
att mitt tycke aldrig
vanernas ättling skulle vinna."

Skirner sade:
38.
"Om ärendet mitt
vill allt jag veta,
innan hädan hem jag rider,
när vid ett möte
du medgiva vill,
att sonen av Njord dig nalkas."

Gärd sade:
39.
"Barre heter,
som båda vi känna,
lunden, lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog."

Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter:

40.
"Säg mig, Skirner,
förrn du sadel av häst tar,
och stiger ett steg framåt,
vad gjort du har
i Jotunheim
till bästa för bådas vår önskan!"

Skirner sade:
41.
"Barre heter,
som vi båda känna,
lunden, så lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog."

Frej sade:
42.
"Lång är en natt,
långa äro två,
hur kan jag under tre tråna?
Ofta en månad
mig mindre tycktes
än halva denna natt av nöd."



Sången om Harbard


Tor for hem från österled och kom till ett sund; på andra sidan om sundet var färjkarlen med farkosten.

Tor ropade:
1.
"Vem är den svennernas sven,
som på andra sidan sundet står?"

Färjkarlen sade:
2.
"Vem är den karlarnas karl,
som kallar på mig över vägen?"

Tor sade:
3.
"För mig över sundet
och frukost jag dig giver;
matsäck har jag på ryggen,
mat ej bättre finnes.
Jag åt i ro,
förrn jag reste hemifrån,
sill och havregröt,
hungrig jag ej än är."

Färjkarlen sade:
4.
"Såsom morgonbragder
du måltiden prisar,
men mycket du förutser ej;
dystert är ditt hem,
död tror jag din moder är."

Tor sade:
5.
"Det säger du nu,
som synes envar
mest märkligt att veta,
att min moder är död."

Färjkarlen sade:
6.
"Ej tyckes du mig,
som tre gårdar du ägde;
barbent du står,
som en buse klädd,
så att inte ens byxor du har."

Tor sade:
7.
"Styr du ekan hitåt,
ställe att landa jag visar,
eller vem är herre till båten,
som du håller vid land?"

Färjkarlen sade:
8.
"Hildolv han heter,
som hålla den mig bad,
den rådkloke kämpen,
som i Rådsösund bor;
han bad mig landstrykare ej färja
eller frakta hästtjuvar,
endast redligt folk,
som jag riktigt kände.
Säg mig ditt namn,
om över sundet du vill fara!"

Tor sade:
9.
"Mitt namn skall jag säga,
fast jag sakskyldig vore,
och nämna all min ätt.
Jag är Odens son,
Meiles broder
och Magnes fader,
styrkans herre bland gudar;
du står med Tor och språkar.
Det vill jag nu spörja,
vad du heter."

Färjkarlen sade:
10.
"Harbard jag heter,
håller ej namnet hemligt."

Tor sade:
11.
"Varför hemlighålla namnet,
om ej hämnd för brott du rädes?"

Harbard sade:
12.
"Om än hämnd jag räddes,
jag mig reda skulle
mot en sådan, som du är,
om ej till döden jag bestämts."

Tor sade:
13.
"Otäckt jag tycker att vada
över vågen till dig
och väta min börda.
Jag skulle ge dig, ditt kräk,
för dina kränkande ord,
komme jag blott över sundet."

Harbard sade:
14.
"Här skall jag stå,
och härifrån dig bida;
efter Rugners död
du ej dråpligare mött."

Tor sade:
15.
"Det vill du nu nämna,
då jag nappades med Rungner,
den stormodige jätten,
av sten var hans huvud;
dock fick jag honom att falla
och för mig segna.
Vad tog du dig till, medan dess, Harbard?"

Harbard sade:
16.
"Med Fjolvar jag var
hela fem vintrar
på den ö
som Allgrön heter.
Där fingo vi strida
och stridsmän fälla,
mycket fresta
och mö vinna."

Tor sade:
17.
"Hur artade sig kvinnorna edra?"

Harbard sade:
18.
"Muntra kvinnor hade vi,
om de kloka mot oss varit;
gott huvud de hade,
om oss hulda de varit.
De av sand
snodde rep
och ur djupan dal
däld grävde;
dem alla jag ensam
överlistade,
sov hos systrar sju,
hade all deras ynnest och älskog.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?"

Tor sade:
19.
"Jag dräpte Tjatse,
dem kärve jätten;
Allvaldes sons
ögon jag kastade
högt upp på klara himlen.
Dessa äro minnen
av mina storverk,
som alla människor sedan se.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?"

Harbard sade:
20.
"Trolöst svek
jag mot trollpackor övade
och lockade dem med list från männen.
För en hård jätte,
höll jag Lebard;
han lät mig taga trollstav,
men jag villade honom från vettet."

Tor sade:
21.
"Med elakhet gav du då
för goda gåvor lön."

Harbard sade:
22.
"Den ena eken får,
vad av den andra den skaver,
sig själv sköter envar om.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?"

Tor sade:
23.
"Jag var i öster
och ihjälslog jättars
ondskefulla brudar,
som till berget gingo.
Jättars ätt vore stor,
om alla levde,
inga människor skulle
inom Midgård dväljas.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?"

Harbard sade:
24.
"Jag var i Valland
och i vapenskiften deltog,
jag hetsade furstar,
men fred ej mäklade.
Oden får jarlar,
som hjältemodigt falla,
med Tor får trälars släkt."

Tor sade:
25.
"Ojämnt du skulle skifta
mellan asarne folket,
om du mäktade så mycket."

Harbard sade:
26.
"Tor har jättelik styrka
men intet hjärta i bröstet;
av rädsla och skrämsel
du skvatt in i handsken,
och tycktes du då Tor ej vara.
Du tordes varken,
betagen av fruktan,
fnysa eller nysa,
så att Fjalar hörde."

Tor sade:
27.
"Harbard, din svinpäls!
Jag sloge dig ihjäl,
om jag nådde dig nu över sundet."

Harbard sade:
28.
"Varför nå mig över sundet,
då sak ej finnes.
Vad tog du dig till, då, Tor?"

Tor sade:
29.
"Jag var österut
och ån värjde,
när Svarangs söner
satte mig an;
sten de på mig slungade,
åt seger föga gladdes,
ty de måste först
om fred mig bedja.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?"

Harbard sade:
30.
"Jag var österut,
med älskarinna jag pratade,
lekte med den linvita
och lönligt möte hade,
gladde den guldbjärta,
som gamman mig unnade."

Tor sade:
31.
"Bra kvinnfolk ni kom till där."

Harbard sade:
32.
"Jag behövde din hjälp, Tor,
att behålla den linvita mö."

Tor sade:
33.
"Jag skulle dig den lämna,
om det lämpade sig."

Harbard sade:
34.
"Jag lita på dig skulle,
om du ej lurade mig."

Tor sade:
35.
"Ej biter jag dig bakifrån,
som brukad sko om våren."

Harbard sade:
36.
"Vad tog du dig till medan dess, Tor?"

Tor sade:
37.
"Berserkars brudar
jag bultade på Lässö;
det värsta de förskyllat,
villat hela folket."

Harbard sade:
38.
"Neslig sak det var, Tor,
då du slogs med kvinnor."

Tor sade:
39.
"Vargkvinnor de voro
men visst icke kvinnor;
de stötte kull min farkost,
som jag stöttat hade,
hotade mig med järnklubba
och jagade Tjalve.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?"

Harbard sade:
40.
"Jag var i hären,
som hit lät sina
fanor fladdra
och färga spjut röda."

Tor sade:
41.
"Det vill du nämna,
att du kom att oss olust bereda."

Harbard sade:
42.
"Det skall jag dig böta
med buktig armring,
som de skiljemän sagt,
som skötte vår förlikning."

Tor sade:
43.
"Var hämtade du dessa
så hånande ord,
att jag aldrig hörde
mera hånande."

Harbard sade:
44.
"Dem har jag av de gamla
gubbar lärt,
som bo i hemmets högar."

Tor sade:
45.
"Ett gott namn dock
gav du stendösar,
då du kallar dem hemmets högar."

Harbard sade:
46.
"Om slik sak
så jag dömer."

Tor sade:
47.
"Din munvighet
dig mindre väl bekommer,
om jag tar och vadar över vägen;
värre än vargen
du vråla skall,
om du får av hammaren hugg."

Harbard sade:
48.
"Siv har en älskare hemma,
honom vill du nog träffa;
det storverket vill du öva,
större skäl har du därtill."

Tor sade:
49.
"Vad i munnen dig kommer, du talar,
för att mig det värsta må tyckas.
Din fega fähund,
för mig du ljuger."

Harbard sade:
50.
"Sant jag tror mig säga,
sen är du på din resa;
långt du vore kommen, Tor,
om i lånad hamn du farit."

Tor sade:
51.
"Harbard, din hare,
du hindrat mig mycket."

Harbard sade:
52.
"För Asa-Tor tänkte jag,
att aldrig skulle
en fäherde färden hindra."

Tor sade:
53.
"Ett råd skall jag dig råda,
ro du hit med båten;
låt oss mer ej munhuggas,
kom till Magnes fader!"

Harbard sade:
54.
"Far från sundet fjärran,
förrän jag dig nekar."

Tor sade:
55.
"Visa mig då vägen,
när över vågen du vill mig ej färja!"

Harbard sade:
56.
"För litet är det att neka,
långt det är att fara:
en stund det är till stocken,
en annan till stenen,
håll så vägen till vänster,
tills till Verland du kommer;
där träffar Fjorgyn
Tor, sin son,
och skall lära vägen åt ättlingen
till Odens länder."

Tor sade:
57.
"Skall dit idag jag hinna?"

Harbard sade:
58.
"Hinna med slit och möda.
Snön nog smälter,
då solen stiger."

Tor sade:
59.
"Kort blir vårt samtal,
då med smädelse blott du svarar;
att du med färjan mig vägrat,
skall du få för, när vi träffas."

Harbard sade:
60.
"Traska du i väg,
dit där trollen dig tage!"



Kvädet om Hymer


1.
Det var en gång, som stridgudar
stek av villebråd
och mjöd desamma njöto,
innan de mätta blevo;
de skakade spådomskvistar,
skådade på offerblod
och funno hos Äger
överflöd på kittlar.

2.
Bergsbon satt
barnaglad framför dem,
mycket lik sonen
av Miskorblinde.
Yggs som honom trotsigt
i ögat såg:
"Gör du rikligt
gille åt asarne!"

3.
Brydd blev jätten
av den bistres ord,
på hämnd mot gudarne
han härefter tänkte;
han bad Sivs man
sörja för en kittel,
"så att åt eder alla
jag öl må brygga."

4.
Det stod ej till
för de store gudar
och heliga makter
att hitta den någonstädes,
tills i förtroende
Tyr vänskapligt
ensamt åt Lorride
en utväg sade.

5.
"Där bor i österr
om Elivågorna
den högvise Hymer
vid himmelens ända;
min käcka fader
en kittel äger,
ett mycket stort kärl,
en mil djupt."

Tor sade:
6.
"Vet du, om vi kunna
den kokaren få?"

Tyr sade:
"Visst, vän, om listigt
till väga vi gå."

7.
De färdades duktigt
den dagen fram
från Asgård,
tills till Egil de kommo.
Hos honom de insatte
hornprydda bockaarne
och begåvo sig till hallen,
som Hymer ägde.

8.
Sonen fann där farmodern,
faslig att skåda,
hon nio hundra
huvuden hade;
då går, som guld
glänsande, en annan
ljuslätt, att bära
en bägare åt sonen.

9.
"Jättars frände!
Gömma jag ville
er båda käcka
under kittlarne.
Maken min
är mången gång
snål mot gäster,
snar till ondska."

10.
Sent färdig, vände
den vanskaplige,
hårdsinte Hymer
hem från jakten.
In gick han i salen,
istappar slamrade,
kindskogen på karlen,
som kom, var tjälad.

Frillan sade:
11.
"Var hälsad, Hymer,
och i hågen god;
till dina salar
nu sonen kommit
han, som vi väntat
från vägar långa.
Den frejdade fienden,
följer honom,
vännen till människor;
Veor han heter.

12.
Ser du, var de sitta
under salens gavel,
bakom en stolpe
de stå till skydd."
För jättens syn
sönder sprang stolpen,
innan bjälken
brast i tu.

13.
Åtta föllo,
men en av dem,
en hårdhamrad kittel,
föll hel från stocken.
Fram de gingo,
men fornåldrig jätte
följde med ögonen
sin fiende.

14.
Ej sade honom då
hans sinne något gott,
när han såg på sitt golv,
den att gråta kom jättekvinnor.
Där togs nu
trenne tjurar,
tillsammans dem jätten
sände att koka.

15.
De höggo dem alla
ett huvud kortare
och i kokgropen
kastade dem sedan.
Sivs man åt ensam,
innan sova han gick,
hela och hållna
två Hymers oxar.

16.
För Rungners gråe,
gode vän
tycktes Lorrides måltid
väl mycken vara.
"Nästa afton
nödgas nog
av villebråd
vi tre leva."

17.
Veor sade sig vilja
på vågen ro ut,
om bålde jätten
bete gåve.

Hymer sade:
"Gå till horden,
om du djärves det,
du bergfolkets krossare,
att bete söka!

18.
Det jag väntar,
att dig sall ej lätt
agn av oxen
att erhålla bliva."
Svennen styrde
strax till skogs,
där ramsvart oxe
råmande stod.

19.
Tursars baneman
bröt från tjuren
de båda hornens
högborg upptill.

Hymer sade:
"Vida värre
dina verk tyckas
du, styrare av kölar,
än då du stilla sitter."

20.
Båten bad
bockarnes herre
den hisklige jätten
ut till havs att föra,
men apors släkting
sade sig äga
liten lust
att längre ro.

21.
Dristige Hymer
drog två valar
ensam på kroken
upp tillsammans,
men akterut
Odens son,
Veor, sig redde
en rev med list.

22.
Han, som människor skyddar
och mäter sig med ormen,
hängde på kroken
huvudet av oxen.
Mot betet gapade,
den som gudarne hata,
som runt kring världen
sig ringlar i djupet.

23.
Dristigt drog
dådkraftige Tor
etterglänsande ormen
upp på båtkanten;
hårets högfjäll
med hammaren han slog,
det omåttligt fula
på ulvens broder.

24.
Ulvar tjöto,
ödemarker ljödo,
urgamla jorden
av ångest skalv;
sedan i sjön
sjönk den fisken.

25.
Oglad var jätten,
när de åter rodde,
så att Hymer att börja med
bara teg;
på en annan bog
sen böjde han av.

Hymer sade:
26.
"Halva mödan
med mig du dele:
hem till gården
du går med valarne
eller binder böljornas
bock vid stranden."

27.
Gick Lorride och tog
tag i stammen,
svängde sjöhäst
med sump upp på axeln.
Ensam med åror
och med öskar
till gårds bar han båten,
som bränningen klyver,
åt jätten igenom
djupa klyftor.

28.
Men ännu om styrka
strida ville
med Tor jätten,
vid trots van.
"Intet rår man", han sade,
fast ro man kan;
den som bägare ej krossar,
icke kraftig är."

29.
Men när den lades
i Lorrides hand,
lät han strax för kristallen
stenstod brista,
stolpen han sittande
slog den igenom;
de buro den dock hel
till Hymer sedan.

30.
Till dess den fagra
frillan lärde
ett vänskapsråd,
som hon visste:
"Slå mot Hymers huvud,
ty det hårdare på jätten,
som vill dig pröva,
än varje kalk är."

31.
Barsk reste sig på knä
bockarnas herre,
iförde sig all
sin asakraft;
helt var på jätten
hjälmens underlag,
men i tu rämnade
runda vinkärlet.

32.
"Mycket dyrbart
mist jag vet mig hava,
då kalken jag ser
ur knäna på mig stött."
Så karlen talade:
"Jag kan ej taga
åter mitt ord.
Du, öl, är för hett."

33.
"Ett villkor är,
att ni välddiga ölskeppet
bort från vår gård
bringa mäkta."
Tyr försökte
två gånger den röra;
stilla ändock
stod kittlen.

34.
Modes fader
fick fatt i kanten
och från stället vid elden
han steg ned i salen.
Sivs man hävde
på huvudet kitteln,
men på hälarne
handtagen skramlade.

35.
Ej längre de färdades,
förrän litet
Odens son
såg sig om;
då såg han en månghövdad
mängd med Hymer
strömma från öster
ur stenrösena.

36.
Kitteln från axeln
av sig han lyfte,
svängde Mjollner,
mordlystne hammarn,
och bergöknars bestar
till bane han slog.

37.
Ej längre de färdades,
förrän Lorrides bock
halvdöd föll
framför kärran;
betseldjuret
på benet var halt,
och det hade lömske
Loke vållat.

38.
Men hört I haven -
- ho kan väl det
av i gudasägner kunniga
klarare reda -
vilken bot honom bergöknens
bonde lämnade,
då båda sina barn
han bötade därför.

39.
Kraftig han trädde
på tinget till gudarne
och hade kitteln,
som Hymer ägde.
Men varje vinter
väldigt dricka
gudarne hos Äger
det öl, han måst lova.



Loketrätan


Äger, som med ett annat namn hette Gymer, hade tillrett öl åt asarne, när han hade fått den stora kitteln, såsom nu är sagt. Till detta gästabud kommo Oden och Frigg, hans hustru. Tor kom icke, ty han var österut. Siv, Tors hustru, var där; Brage och Idun, hans hustru. Tyr var där; han var enhänt: Fenrisulven slet handen av honom, när han blev bunden. Där var Njord och hans hustru Skade, Frej och Freja, Vidar, Odens son. Loke var där, och Frejs tjänare Böggver och Beyla. Många voro där av asar och alfer.

Äger hade två tjänare: Fimafeng och Elder. Där hade man lysande guld för eldsljus; ölet bars fram av sig självt; stället var lyst i helig frid. Man lovordade mycket, huru goda Ägers tjänare voro. Loke tålte icke höra detta utan slog ihjäl Fimafeng. Då skakade asarne sina sköldar och skreko åt Loke och jagade honom bort till skogen, och sedan gingo de åter att dricka, Loke skyndade tillbaka och träffade Elder ute; Loke tilltalade honom:

1.
"Säg du mig, Elder,
utan att ett enda
steg du framåt stiger,
varom här inne
vid ölet tala
segergudarnes söner."

Elder sade:
2.
"Om vapen tala
och sin visade mandom
segergudarnes söner;
av asar och alfer,
som här inne äro,
ingen i ord är din vän."

Loke sade:
3.
"In skall jag gå
i Ägers sal
att akt på gillet ge;
ondska och ilska
för jag åt asars söner
och blandar dem så men i mjödet."

Elder sade:
4.
"Vet du, om du in går
i Ägers sal
att akt på det gillet ge;
om skällsord på gudar
och skymf du öser,
torka de nog det på dig."

Loke sade:
5.
"Vet du, Elder,
om vi två skola
strida med stickande ord;
svar jag skall
i svar bliva,
om för mycket du säger emot."

Sedan gick Loke in i salen. Men när de, som sutto där, sågo, vem som kommit in, tystnade de alla:

Loke sade:
6.
"Törstig jag hit
till hallen kom,
Lopt, från långan väg
att asarne bedja,
det en de mig giva
dråplig dryck av mjöd.

7.
Vi tigen I så,
I trumpna gudar,
att målet ni mistat ha?
Visen mig sittplats
att vara på vid gillet
eller på dörren mig driven!"

Brage sade:
8.
"Visa dig sittplats
att vara på vid gillet
asarne aldrig göra,
ty asarne veta
åt vad folk de skola
ypperligt gille giva."

Loke sade:
9.
"Minns du, Oden,
när vi i urtiden
blandade blod tillsamman;
öl smaka
du sade dig ej skola,
om det ej at oss båda bures."

Oden sade:
10.
"Res dig då, Vidar,
och låt vargens fader
sitta i vårt samkväm,
på det att ej Loke
oss lasta må
här i Ägers hall."

Då steg Vidar upp och hällde i åt Loke, men innan han drack, tilltalade han asarne:

11.
"Hell eder, asar!
Hell, asynjor!
Hell, alla heliga gudar!
Blott den asagud icke,
som inåt sitter
på bänken, nämligen Brage!"

Brage sade:
12.
"Häst och svärd
av mina håvor jag dig giver,
och så bötar dig ock Brage en ring,
på det du ej asarne
elakhet visar.
Gör gudarne ej dig gramse!"

Loke sade:
13.
"Häst och armringar,
du alltid skall
båda sakna, Brage;
av asar och alfer,
som här inne äro,
är du i fejd fegast
och för skott skrämdast."

Brage sade:
14.
"Vore jag utanför,
som nu inne jag är
uti Ägers sal,
ditt huvud jag bure
i handen på mig;
litet det vore för din lögn."

Loke sade:
15.
"Dristig är du, där du
sitter,
du dylikt ej skall göra,
du Brage, som på bänken prålar.
Till vapen grip,
om vred du är!
Den tappre sig icke betänker."

Idun sade:
16.
"Jag beder dig, Brage,
vid barnen vara,
egna och upptagna,
att till Loke du ej talar
lastande ord
här i Ägers hall."

Loke sade:
17.
"Tig du, Idun"
Av alla kvinnor
jag menar dig mangalnast vara,
sen du lade dina armar,
lysande tvagna,
kring din broders baneman."

Idun sade:
18.
"Till Loke jag ej talar
lastande ord
här i Ägers hall.
Brage jag lugnar,
som är lustig av ölet.
Jag vill ej, att vreda ni kämpa."

Gevjon sade:
19.
"Varför skolen I två asar inne här
strida med stickande ord?
Loke vet, att gyckel
liknar Brage
och allt levande vill honom väl."

Loke sade:
20.
"Tig du, Gevjon!
Nu talar jag om,
huru ditt hjärta den ljuse
svennen besvek,
som dig smycke gav
och som dig famna fick."

Oden sade:
21.
"Tokig är du, Loke,
och har tappat förståndet
då du Gevjon gramse dig gör,
ty världens öden
vet hon alla
och skönjer så väl som jag själv."

Loke sade:
22.
"Tig du, Oden!
Aldrig du rätt
kunde dela lyckan i drabbning;
ofta skänkte du den,
som du skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger."

Oden sade:
23.
"Vet du, skänkte jag den,
som jag skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger,
åtta vintrar var du
under jorden
kor mjölkande och kvinna;
där barn du till världen bringat,
det för skamlig omanlighet skattas.

Loke sade:
24.
"Också sejd man sade dig
öva på Samsö,
du valors vidskepelse brukte;
i gestalt av trollkarl
du strövade kring världen;
det för skamlig omanlighet skattas."

Frigg sade:
25.
"Edra öden
skolen I aldrig
nämna om för någon,
vad ni båda asar
i urtiden gjorde;
det forna förblive folk fjärran!"

Loke sade:
26.
"Tig du, Frigg!
Du är Fjorgyns mö,
och mangalen mycket du varit;
Vee och Vile
lät du, Vidrers hustru,
båda två dig taga i famn."

Frigg sade:
27.
"Vet, om här inne
i Ägers sal
jag hade son av Balders sinne,
ut du ej komme
från asarnes söner,
slag dig i vrede sloges."

Loke sade:
28.
"Än mer vill du, Frigg,
att jag meddelar dig
av obehagliga ämnen!
Jag rår därför,
att du rida ej ser
Balder sedan till salen."

Freja sade:
29.
"Tokig är du, Loke,
då du förtäljer
edra nedrigheter öppet;
alla framtidens öden
tror jag Frigg veta,
änskönt hon dem själv ej säger."

Loke sade:
30.
"Tig du, Freja;
Dig till fullo jag känner;
du vanära visst icke saknar;
de asar och alfer,
som här inne äro,
ha alla dina älskare varit.

Freja sade:
31.
"Falsk är din tunga;
framdeles, tror jag,
skall den dig ådraga ofärd;
vreda äro dig asar,
så ock asynjor,
med bedrövelse hem du skall draga."

Loke sade:
32.
"Tig du, Freja!
En trollpacka är du
och mängd med mycket men,
sedan blida makter
med din broder dig beträdde,
och fult skämde, Freja, du dig ut."

Njord sade:
33.
"Föga det gör,
om fruntimmer sig
äkta män eller älskare skaffa;
men ett under det är,
att en omanlig as
kommit hit in, som barn har burit."

Loke sade:
34.
"Tig du, Njord!
Till östlig trakt
du gick som gisslan för gudar.
Hymers mör nyttjade
till nattkärl dig,
med sitt vatten vätte din mun."

Njord sade:
35.
"Den lisa jag fick,
då jag långt härifrån
som gisslan för gudarne gick;
en son mig föddes,
som fiende ej har,
en ädling bland asar han synes."

Loke sade:
36.
"Håll nu, Njord,
och hov visa!
Ej längre det lönligt jag håller:
med syster din
fick du sådan son
och är dock ej värre än van var."

Tyr sade:
37.
"Frej är bäst
bland bålda hjältar
uti gudars gårdar;
mö han ej grämer
eller mans hustru
och löser ur länkar envar."

Loke sade:
38.
"Tig du, Tyr!
Två du kunde
aldrig att ena sig bringa.
Högra handen,
henne vill jag nämna,
som Fenrer ifrån dig slet."

Tyr sade:
39.
"Handen mig rövats
men Rodvitner dig,
oss båda vallar saknaden sorg.
Ej heller ulven har det bra,
som bunden skall
i bojor ragnarök bida."

Loke sade:
40.
"Tig du, Tyr!
Min tillfälligtvis
var den son, som din hustru hade;
aldrig du fick
en aln eller penning
för oförrätten, din usling!"

Frej sade:
41.
"Ulven ser jag ligga
framför åns mynning,
tills makternas samband slites.
Tiger du ej,
du torde bredvid
fjättras, du fiende lede!

Loke sade:
42.
"Med guld du köpte dig
Gymers dotter
och sålde så ditt svärd,
men när Muspells söner
över Mörkskog rida,
vad vapen värjer dig då, usling?"

Byggver sade:
43.
"Om jag anor ägde
som Ingunar-Frej
och bebodde så ståtligt ställe,
till mindre än märg
jag malde dig, olycksfågel,
och lamsloge alla dina lemmar."

Loke sade:
44.
"Vad är det för en varelse,
som vifta jag ser
och sniket snappa?
Vid Frejs öron
du alltid torde vara
och under kvarnarna kraxa ."

Böggver sade:
45.
"Böggver jag heter,
men hetsig mig vara
gudar och människor mena.
Här jag därav rosas,
att Ropts söner
alla dricka öl tillsammans."

Loke sade:
46.
"Tig du, Byggver"
Bra du ej kunde
skifta bland männen mat,
och i bänkplatsens halm
man dig hitta ej kunde,
när män i vapenskifte möttes."

Heimdall sade:
47.
"Rusig är du, Loke,
rent från vettet;
vi låter du ej hejda dig, Loke;
ty dryckenskap
driver envar
att ej tänka på vad han talar."

Loke sade:
48.
"Tig du, Heimdall!
Tidigt blev dig
ett ledsamt liv bestämt:
rak skall du alltid
i ryggen vara
och som gudars väktare vaka."

Skade sade:
49.
"Lätt till mods är du, Loke!
Länge skall du ej så
springa lös och ledig;
ty på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
skola gramse gudar dig binda."

Loke sade:
50.
"Om på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
gramse gudar mig binda,
så vet, den förste och siste
i fejden jag var,
när Tjatse förlorade livet."

Skade sade:
51.
"Om den förste och siste
i fejden du var,
när Tjatse förlorade livet,
så vet, från min helgedom
och heliga fält
för dig skola kalla råd komma."

Loke sade:
52.
"Lättare i målet
mot Lauveys son du var,
då du bjöd mig in till din bädd;
nämnas får slikt,
om vi noga skola
uppräkna alla våra fel."

Då gick Siv fram och hällde i en kristallbägare mjöd åt Loke och sade:

53.
"Hell dig, Loke!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd,
på det du ensamt mig
bland asars söner
låter fri fran fel vara."

Han tog emot hornet och drack därav:

54.
"Ensam du vore,
om du så vore,
aktsam och ärbar mot maken;
en jag vet
och med visshet känner,
som har Lorrides hustru förlett,
och det var den lömske Loke."

Beyla sade:
55.
"Fjällen alla darra,
nu drager, tror jag,
hemifran Lorride hit
Han tysta skall
den som här tillmälen ger
och grovt människor och
gudar beskyller."

Loke sade:
56.
"Tig du, Beyla!
Du är Byggvers hustru
och mängd med mycket men;
ett värre utskum
kom ej bland asars söner;
smörjig är du, deja, och smetig."

Då kom Tor dit och sade:
57.
"Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga;
ditt huvud slår jag
av halsen på dig
och så blir det slut med ditt liv."

Loke sade:
58.
"Jordens son
in i salen nu kommit;
vi väsnas du så väldigt, Tor?
Då vagar du icke,
när med vargen du skall kämpa
och han slukar Segerfader hel."

Tor sade:
59.
"Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Upp jag dig slungar
och i österled;
sedan dig ingen ser."

Loke sade:
60.
"Om österfärderna dina
aldrig du skall
säga människor mycket,
sedan i handskens tumme
ihop du kröp, kämpe,
och tycktes du då Tor ej vara."

Tor sade:
61.
"Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Min högra hand dig slår
med hammarn, som drap Rungner,
så att i dig vart ben
blir bräckt."

Loke sade:
62.
"Ett långt liv
leva jag hoppas,
fast du mig med hammaren hotar.
Skarpskrumpna remmar
tycktes dig Skrymers vara,
du mäktade ej matsäcken öppna,
höll på att svälta ihjäl, fastän sund."

Tor sade:
63.
"Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Rungners dråpare
skall dig till dödsriket skicka
långt under likgrinden nedan."

Loke sade:
64.
"Jag sade inför asar,
och inför asars söner
det, vartill lusten mig lockat;
men ensamt för dig
skall ut jag gå,
ty jag vet, att du slår
till slut.

65.
Ölgille gjorde du, Äger,
men aldrig du skall
mera gästabud göra;
all din egendom,
som här inne är,
må lågan leka över
och bränna dig bak på ryggen!"

Men efter detta dolde sig Loke i Franangers fors i laxskepnad; där togo asarne honom. Han blev bunden med sin son Nares tarmar, men hans son Narve blev till en varg.

Skade tog en etterorm och fäste upp den över ansiktet på Loke, och etter dröp ur den. Sigyn, Lokes hustru, satt där och höll ett fat under ettret. Men när fatet var fullt, bar hon ut ettret. Men under tiden dröp ettret på Loke. Då ryckte han till så hårt, att hela jorden skälvde därav, och det kallas nu jordskalv.



Kvädet om Trym


1.
Vred var Ving-Tor,
när han vaknade,
och sin hammare
han saknade;
han riste på sitt skägg,
han ruskade sitt hår;
Jordens son
satt och trevade.

2.
Det första ord,
han fällde, var detta:
"Hör nu, Loke,
vad här jag säger,
som ingen vet
vare sig på jorden
eller i höga himlen:
hammarn från asaguden stulits."

3.
De gingo till Frejas
fagra gårdar,
och det första ord,
han fällde, var detta:
"Vill du mig, Freja,
din fjäderhamn låna,
om jag min hammare
hitta kunde?"

Freja sade:
4.
"Jag gåve den dig ock,
fast av guld den vore,
satte i din hand,
fast den vore av silver."

5.
Loke flög då,
fjäderhamnen ven,
tills han kom utanför
asars gårdar
och jagade in
i jättars bygder.

6.
Trym satt å högen,
tursadrotten,
snodde tränsar av guld
åt tikarna sina
och manen jämnade
på manken av hästarna.

Trym sade:
7.
"Hur är det med asar?
Hur är det med alfer?
Vi har ensam du givit dig
in i jättebygderna?"
Loke sade:
"Illa är med asar,
illa är med alfer.
Håller du Lorrides
hammare gömd?"

Trym sade:
8.
"Jag håller Lorrides
hammare gömd
åtta mil
under jorden.
Ingen densamma
återhämtar,
om ej Freja till mig
han för som hustru."

9.
Loke då flög,
fjäderhamnen ven,
tills han jagade ut
ur jättarnes bygder
och kom inom
asars gårdar.
Han mötte Tor
mitt på gården,
och det första ord,
han fällde, var detta:

10.
"Har målet du nått,
såsom möda du haft?
Säg i luften
långa tidenden!
Ofta den sittande
sviker minnet,
och den liggande
med lögn kommer."

Loke sade:
11.
"Målet jag nått
och möda jag haft.
Trym har din hammare,
tursarnes drott.
Ingen densamma
återhämtar
om ej Freja till honom
han för som hustru."

12.
De gå att den fagra
Freja träffa,
och det första ord,
han fällde, var detta:
"Bind dig, Freja,
i brudelin;
vi två skola åka
till tursarnes värld."

13.
Vred vart då Freja
och fnyste av harm;
hela asasalen
under henne skalv,
och brisingasmycket
brast ifrån halsen:
"Den mangalnaste
månde jag vara,
om jag med dig åker
till jättarnes bygder."

14.
Tillsammans voro alla
asar på tinget
och asynjorna alla
att överlägga,
och mycket rådslogo
mäktiga gudar,
huru Lorrides hammare
de hämta skulle.

15.
Då yttrade Heimdall,
av asar den vitaste, -
han visste väl framtiden
som vanerna annars -:
"Bindom på Tor då
brudelin;
bäre han det stora
brisingasmycket!

16.
Ned från midjan
låtom nycklar skramla
och kvinnokläder
kring hans knän falla,
och på bröstet
breda stenar,
och händigt vi skola
hans huvud pryda."

17.
Då yttrade Tor,
asen den starke:
"Mig skola asarne
omanlig kalla,
om mig binda jag lät
i brudelin."

18.
Då sade Loke,
Lauveys son:
"Tig du, Tor,
med detta tal!
Snart skola jättar
gästa i Asgård,
om dig din hammare
du hämtar ej åter."

19.
De bundo på Tor då
brudelin
och det bålstora
brisingasmycket,
läto ned från midjan
nycklar skramla
och kvinnokläder
kring knäna falla,
men på bröstet de satte
breda stenar
och händigt de
hans huvud prydde.

20.
Då sade Loke,
Lauveys son:
"Jag skall som tärna
träda i din tjänst;
vi två skola åka
till tursarnes värld."

21.
Hemåt blevo bockarne
båda drivna,
spända i skacklar,
springa de skulle.
Bergen brusto,
brann jorden i lågor;
till Jotunheim åkte
Odens son.

22.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
"Stån jättar, upp,
strön på bänkarne halm!
Fören nu till mig
Freja som hustru,
Njords dotter
från Noatun!

23.
Här gå på gården
guldhornade kor,
helsvarta oxar
till hugnad för jätten;
smycken har jag många,
smiden har jag många
Freja ensam
ägde jag icke."

24.
Snart till kvällen
det kommet var,
och öl blev buret
på bordet åt jättarne.
Tor ensam åt en oxe,
åtta laxar,
allt läcker, som kvinnorna
bekomma skulle,
Sivs man drack
tre såar öl.

25.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
"Var såg du brudar
bita vassare?
Jag såg ej brudar
bita bredare
eller mer mjöd
en mö dricka."

26.
Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
"Freja åt intet
på åtta dagar,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder."

27.
Han lutade sig under linklädet,
lysten att kyssa,
men for tillbaka
bort genom salen.
"Vi äro Frejas ögon
så fruktansvärda?
Mig tycktes, att eld
ur ögonen brinner."

28.
Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
"Freja sov intet
på åtta nätter,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder."

29.
In kom jättarnes
arma syster
och brudgåva
bedja vågade:
"Drag dina röda
ringar av händerna,
om vinna du vill
vänskap av mig,
vänskap av mig
och välvilja all!"

30.
Då sade Trym,
tursarnes drott:
"Bären hammaren in
bruden att viga!
Läggen Mjollner
i möns knä!
Vigen oss tillsammans
med Vars hand!"

31.
På Lorride hjärtat
log i bröstet,
när, hård till sinnes,
han hammarn varsnade.
Trym först han dräpte,
tursarnes drott,
och all jättens
ätt han lamslog.

32.
Han ihjälslog den åldriga
jättarnes syster,
henne, som brudgåva
bedit hade.
Slag i stället
för slantar hon fick
och hugg av hammaren
för hopen av ringar.
Så fick Odens son
åter sin hammare.


Sången om Allvis


Allvis sade:
1.
"Att bänkarne breda
skall bruden nu med mig
i sällskap hemåt hasta.
För att bli måg jag skyndat,
det menar nog envar;
man skall ej hänge sig åt vila hemma."

Tor sade:
2.
"Vad är det för en bjässe?
Vi är så blek du på näsan?
Låg du i natt hos lik?
Tycke av en turs
tycks mig hos dig vara.
Du är ej för bruden boren."

Allvis sade:
3.
"Allvis jag heter,
hålles under jorden,
under sten har jag varaktig stad.
Betalning för vapen
att taga jag kommit;
ingen bindande löfte bryte!"

Tor sade:
4.
"Jag skall bryta,
ty brudens gifte
jag främst bestämmer som fader.
Jag var ej hemma,
då hon dig lovades;
enda giftoman bland gudar är jag."

Allvis sade:
5.
"Vad är det för en man,
som myndighet påstår
över fagerglänsande flicka?
Av folk, som vitt färdas,
dig få torde känna.
Vilkens maka har din moder varit?"

Tor sade:
6.
"Ving-Tor jag heter,
vida jag strövat,
son jag till Sidgrane är.
Utan mitt samtycke
ungmön du ej får
och gynnas ej med detta gifte."

Allvis sade:
7.
"Samtycket ditt
vill snart jag hava
och gynnas med detta gifte;
äga vill jag hellre
än utan vara
denna mjällvita mö."

Tor sade:
8.
"Möns älskog
skall icke förmenad
varda dig, vise gäst,
om du ur varje
värld kan säga
allt, vad jag veta vill."

9.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
vad månne väl den jord,
som framför människorna ligger
heter i varje värld?"

Allvis sade:
10.
"Jord säges bland människor,
men slätt hos asarne,
vanerna kallar den vägar;
alltid grön jättarne,
alferna den groende,
gudarne där uppe grus."

Tor sade:
11.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
vad himmelen,
som av havet föddes,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
12.
"Himmel den heter bland människor,
högvalv bland gudar,
vindvävare kalla den vaner,
uppvärlden jättar,
alferna fagertak,
dvärgarne drypande sal."

Tor sade:
13.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru månen
som människorna se,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
14.
"Måne den heter bland människor,
men molntapp hos gudar,
svänghjul de säga hos Hel,
skyndaren jättarne
men skenet dvärgarne,
om tideräknarn alferna tala."

Tor sade:
15.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
hur den sol, som människors
söner skåda,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
16.
"Sol den heter bland människor,
"sunna" hos gudar,
den kalla dvärgar Dvalins leksak,
evigglöd jättar,
alferna fagerhjul
och allklar asars söner."

Tor sade:
17.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru de skyar,
som skicka oss skurar,
heta i varje värld!"

Allvis sade:
18.
"Skyar de heta hos människor,
skyfallshopp hos gudar,
vindflarn dem vanerna kalla,
ovädersväntan jättarne,
alferna väderkraft,
hölje de kallas hos Hel."

Tor sade:
19.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru vinden,
som vidast far,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
20.
"Vind den heter bland människor,
viftaren hos gudar,
gnäggarn hos de väldiga väsen,
gormaren hos jättar,
snyftaren hos alfer,
vinaren han heter hos Hel."

Tor sade:
21.
"Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru lugnet,
som ligga plär,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
22.
"Lugn det heter hos människor,
lindring hos gudar,
vindslut det vanerna kalla,
övervärme jättarne,
alferna dagsstillhet,
dvärgarne dagens ro."

Tor sade:
23.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru den sjön,
som skepp ro på,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
24.
"Sjö den heter bland människor,
vida skivan hos gudar,
vanerna kalla den våg,
jättarne ålhem
alferna vätskeämne,
namnet djupt hav giva den dvärgar."

Tor sade:
25.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru elden,
som för allt folk brinner,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
26.
"Eld den heter bland människor,
men bland asarne flamma,
vanerna kalla den våg,
jättarne slukaren,
den svedande dvärgar,
den hastige han kallas hos Hel."

Tor sade:
27.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru skogen,
som skuggar människorna,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
28.
"Skog den heter hos människor,
man på slätten hos gudar,
hos Hels folk höjdsidans tång,
eldaren hos jättar,
hos alferna fagergrenig,
hos vise vaner spö."

Tor sade:
29.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru natten,
Norves dotter,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
30.
"Natt hon heter bland människor,
mörker bland gudar,
mask kalla henne väldiga makter,
oljus jättarne,
alferna sömngumman,
drömväverska kalla henne dvärgar."

Tor sade:
31.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru säden,
som sås av människorna,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
32.
"Bjugg den heter bland människor
och barr hos gudar,
hos vanerna heter den växt,
äta jättarne den kalla,
alferna vätskeämne,
hänghuvud heter den hos Hel."

Tor sade:
33.
"Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru ölet,
som allt folk dricker,
heter i varje värld!"

Allvis sade:
34.
"Öl det heter bland människor,
bland asarne brygd,
rusande vätska hos vaner,
klar dryck det heter hos jättar
och kallas mjöd hos Hel,
supning hos Suttungs söner."

Tor sade:
35.
"I ett bröst
jag aldrig såg
så många minne från fordom.
Dock av mycket svek
nu sviken du är:
kvar uppe till dagsljus, dvärg!
Nu skiner solen i salen."



Balders drömmar


1.
Tillhopa voro alla
asar på ting,
och asynjorna
alla vid samtal,
och mycket rådslogo
mäktige gudar,
vi åt Balder drömmar
bådade ofärd.

2.
Upp steg Oden,
åldrige härskarn,
och på Sleipner
sadel lade.
Han red ned därifrån
åt Nivlhel till
och mötte hunden,
som från Hels rike kom.

3.
Han var blodig
framtill på bröstet
och gläfste länge
mot galdernas fader.
Fram red Oden,
fasta marken dånade;
och till Hels höga
hus han kom.

4.
Då red Oden
öster om dörren,
där vara han visste
valans gravplats.
För den döda trollkvinnan
dödsgalder läste han,
tills tvungen hon uppstod
och talade, fast död.

5.
"Vem är det bland män,
för mig okända,
som till tunga färden
tvingat mig?
Snöad över av snö
och slagen av regn,
dränkt var jag i dagg,
död var jag länge."

Oden sade:
6.
"Vägtam jag heter,
och är son av Valtam.
Ur underjorden tala!
Jag från övervärlden minns det.
Åt vem äro bredda
på bänkarne ringar
och fagra långpallar
belagda med guld?"

Valan sade:
7.
"Här mjödet bryggt
åt Balder står,
den skira drycken
ligger sköld över;
asasönerna
äro ivrigt väntade.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga."

Oden sade:
8.
"Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva."

Valan sade:
9.
"Höder bär hit ned
höge hjälten;
han skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga."

Oden sade:
10.
"Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem Höders hätskhet
hämna skall
eller Balders baneman
på bålet lägga."

Valan sade:
11.
"Rind föder Vale
i vänstersalar,
denne Odens son kämpar,
en enda natt gammal;
sin hand han ej tvättar
eller huvudet kammar,
förrn på bålet han lägger
Balders fiende.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga."

Oden sade:
12.
"Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vad de möar heta,
som häftigt gråta
och slunga mot himlen
hörnen av seglen."

Valan sade:
13.
"Du är icke Vägtam,
som dig vara jag trodde,
snarare Oden,
åldrige härskarn."

Oden sade:
"Du är ingen vala
eller vis kvinna,
snarare trenne
tursars moder."

Valan sade:
14.
"Rid hem nu, Oden,
över hedern din glad.
Männen här
du ej mera besöke,
förrän Loke slipper
lös ur bojorna
och de, som röja allt undan,
till ragnarök komma."



Rigstula


Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.

1.
En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.

2.
Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.

4.
Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

5.
Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

6.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

7.
Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
- - - - - -
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.

8.
Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
- - - - - -
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.

9.
Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.

10.
Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.

11.
Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.

12.
Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.

13.
Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.

14.
Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.

15.
Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.

16.
Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
"dvärgar" på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.

17.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

18.
Då tog Amma
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

19.
[Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

20.
Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.

21.
Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.

22.
Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.

23.
Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.

24.
Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskegg och Segg.

25.
Dessa namn vidare
döttrarna hade:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund, Viv,
Feima, Ristil.
Början det var
till böndernas ätter.

26.
Rig gick därpå
raka vägen,
han kom till en sal,
åt söder vette dörren,
dörren var öppen,
vid dörrkarmen ringen.

27.
Så in han steg,
strött var golvet;
makarne sutto där
och sågo på varandra,
Fader och Moder,
och med fingrarne lekte.

28.
Husfadern satt
och snodde bågsträng,
pilbågen krökte
och pilar skaftade.
Men husmodern armarna
ihågkom på sig,
strök linnet,
stärkte ärmarna.

29.
Satte duk högt på huvudet,
hängsmycke på bröstet.
Blått sirat var linnet
med släpande ärmar;
brynen bjärtare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än vitaste snö.

30.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
en märkt duk,
vit av lin,
och lade på bordet.
Därpå tog hon
tunna kakor
och lade dem, vita
av vete, på duken.

32.
Fulla fat
fram hon satte,
silverbeslagna,
med sovel på bordet:
fett fläsk
och fåglar stekta;
vin var i kannan,
kalkar beslagna;
de drucko och språkade;
dagen gick till ända.

33.
Rig kunde dem
råd säga,
reste sig därpå,
redd blev sängen.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

34.
En son födde Moder
och i siden lindade;
på honom vatten de göto,
läto Jarl honom heta.
Blekt var håret,
blomstrande kinderna,
ögonen skarpa
som på ormyngel.

35.
Upp där växte
den unge Jarl,
sköld han bar
och bågsträngar fäste,
pilbågar krökte
och pilar skaftade,
slungade spjut
och svängde lansar,
hetsade hundar
och på hästar red,
svängde svärd
och simning övade.

36.
Kom då ur risbuskar
Rig gående,
Rig gående,
runor honom lärde.
Sitt namn gav han honom,
som honom nämnde.
Han bad honom intaga
odalmarkerna,
odalmarkerna,
de urgamla bygder.

37.
Jarl red sedan
över svartan skog,
över frostiga fjäll
och kom fram till en hall.
Han sköt med spjut,
svängde skölden till värn,
hästen sporrade
och högg med svärd,
väckte strid,
och valplats blotade,
stridsmän han fällde
och stred för landvinning.

38.
Därpå ensam han rådde
över aderton gårdar,
gods han skiftade.
gav åt alla
smycken, klenoder
och smärta hästar,
slösade ringar,
högg sönder guldten.

39.
Sändemän på våta
vägar åkte,
kommo till den hall,
där Herser bodde.
En mö han hade
med mjuka fingrar,
ljuslätt och klok,
kallad Erna.

40.
Till henne de friade
och hem henne förde,
gifte henne med Jarl,
hon gick under brudlin;
de levde tillsammans
och lycka njöto,
fostrade ättlingar,
fröjdades åt livet.

41.
Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mog;
lekar Nid
och Nidjung lärde
samt Son och Sven
simning och brädspel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

42.
Jarls arvingar
upp där växte,
redo in hästar,
rundade sköldar,
skavde pilar
och skakade spjut.

43.
Men Kon den unge
kunde runor,
livsrunor
och levnadsrunor;
mäktig han var ock
att människor frälsa,
döva eggar
och dämpa hav.

44.
Fåglars låt han lärde,
lågor att släcka,
sorger att söva,
sinnen att stilla,
hade åtta karlars
kraft och styrka.

45.
Han med Rig Jarl
i runor tävlade,
konstgrepp brukade
och bättre kunde;
då förvärvade han
och vann åt sig
att heta Rig
och runor kunna.

46.
Kon den unge red käckt
genom kärr och skogar,
lät trubbig pil flyga,
fåglar lockade.

47.
Då sade kråkan,
på kvisten satt ensam:
"Vi sätter du, Kon unge,
försåt för fåglar?
Hellre du kunde
hästar rida,
[hugga med svärd]
och här fälla.

48.
Dan och Damp
äga dyrbara salar,
yppare odal,
än I haven;
de skicklige äro
att skepp rida,
svärd att svinga
och sår öppna."



Hyndlas sång


Freja sade:
1.
"Vakna, du möars mö!
Vakna, min väninna,
Hyndla, min syster,
som i hålan bor!
Nu är ramsvart mörker;
rida skola
vi två till Valhall,
till vigda helgedomen.

2.
Bedjom Härfader
blid oss vara.
Han giver guld
till gåva åt följet.
Åt Hermod han givit
hjälm och brynja,
och åt Sigmund
svärd till skänks.

3.
Han giver seger åt somliga,
och åt somliga rikedom,
vältalighet åt många,
och vett åt andra;
han giver vind åt vikingar,
verskonst åt skalder,
mannamod giver han
åt mången kämpe.

4.
Till Tor skall jag blota
och bedja därom,
att han alltid mot dig vill
uppriktig vara;
dock ej gärna han har att göra
med jättars brudar.

5.
Tag nu en av dina ulvar
ut ur stallet,
lät med min galt den
löpa tillsammans.
Sen är min galt
att gudavägen trampa;
jag vill ej min härliga
häst betunga."

Hyndla sade:
6.
"Falsk är du, Freja,
då du frestar mig.
Visserligen ser du på oss
så med dina ögon,
men din vän har du visst
med på Valhallsfärden,
Ottar den unge,
Innsteins son."

Freja sade:
7.
"Dårad är du, Hyndla;
drömma jag tror dig,
då du tror vännen min med
på Valhallsfärden,
där som galten glänser,
den guldborstige,
krigsgalten,
som konstrikt mig gjorde
dvärgar tvänne,
Dain och Nabbe.

8.
På samma gång i sadlarne
sitta vi skola
och om härskares
härkomst tala,
de gamla ätter,
som från gudarne kommit.

9.
Vad de slagit
om välska guldet,
Ottar den unge
och Angantyr.
Ens skyldighet är det
att sköta om,
att fursten får fadersarv
efter fränderna sina.

10.
Ett altar han mig gjorde,
uppfört av stenar,
nu har stenen av glöden
till glas blivit;
han färgade den på nytt
med nötblod röd,
på asynjor alltid
Ottar trodde.

11.
Nu låt mig om forna
förfäder höra
och uppräkna
bland ätter människor!
Vad finnes av skjoldungar,
vad av skilvingar,
vad av audlingar,
vad av ylvingar?
Vad är friboret
vad är fursteboret,
bland män mest urval
i Midgårds skygd?"

Hyndla sade:
12.
"Du är, Ottar,
till Innstein son,
men Innstein var
till Alf den gamle,
Alf var till Ulv,
Ulv till Säfare,
och Säfare
till Svan den röde.

13.
Till maka hade din fader,
din moder, den smyckade,
prästinnan Ledis
lär hon ha hetat;
hennes fader var Frode,
och Friund moder,
all denna ätt
var yverborna man.

14.
Ale var förut
ansenligast av män,
Halvdan före honom
högst av skjoldungar;
frejdade voro de fejder
dessa furstar hållit;
hans verk blevo kända
till världens ända.

15.
Som måg åt Eymund
mäktigare blev han,
med sval svärdsegg
han Sigtrygg dräpte,
äktade Almveig,
ypperst av kvinnor,
de födde och ägde
aderton söner.

16.
Därav äro skjoldungar,
därav äro skilvingar,
därav audlingar,
därav ynglingar,
därav friboret,
därav fursteboret,
bland män mest urval
i Midgårds skygd;
allt är det din ätt
Ottar enfaldige.

17.
Hildigunn var
hennes moder,
barn till Svava
och Säkonung;
allt är det din ätt
Ottar enfaldige!
Det är av vikt, att du vet det.
Vill du än längre?

18.
Gift var Dag med Tora,
hjältemodern,
i ätten där föddes
de yppersta kämpar:
Fradmar och Gyrd
och Frekarne båda,
Am och Josurmar,
Alf den gamle;
Det är av vikt, att du vet det.
Vill du än längre?

19.
Deras vän var Ketil,
Klypps arvinge,
han var morfader
till din moder.
Där var Frode
förr än Kare,
och av Hild blev
Haalv född.

20.
Därnäst kom Nanna,
Nockves dotter;
släkt med din fader
hennes son blev genom gifte;
det är fornåldrig frändskap .
Fram går jag längre;
båda jag känner:
Brodd och Hörver.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

21.
Isolv och Asolv,
söner till Olmod,
och till Skurhild,
Skeckils dotter;
du skall yttermera medtaga
många furstar.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige.

22.
Gunnar balk,
Grim hårdskave,
Torer järnsköld,
Ulv den gapande.

23.
[Hervard, Hjorvard,
Rane, Angantyr]
Bue och Brame,
Barre och Reivner,
Tind och Tyrving
och två Haddingar.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

24.
Österut i Bolm
borna voro
Arngrims söner
och Eyfuras.
Gnyet från bärsärkar
bröt med mångahanda ont
över land och vatten,
som om en låga fore.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

25.
Jag känner båda:
Brodd och Hörver;
i Rolf gamles kämpaskara
tjänade båda.
Alla stammade
från Jormunrek,
måg till Sigurd
- hör sagan min -
den folkens furste,
som dräpte Favner.

26.
Den väldige hjälten
fran Volsung stammade
och Hjordis räknade
fran Raudung sin ätt,
men Eylime
från audlingar,
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

27.
Gunnar och Hogne,
Gjukes söner,
och sammaledes Gudrun
deras syster.
Guttorm var icke
av Gjukes ätt,
dock var han broder
till bådadera.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

28.
Harald hildetand
hade till föräldrar:
Rörek ringslungarn
och rika Aud,
Aud den stormrika
Ivars dotter,
men Radbard var
Randvers fader;
vigda åt gudarne
voro dessa.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

29.
Elva var
asarnes antal,
när Balder sjönk
på banetuvan.
Det villig att hämna
sig Vale sade
och slog sin broders
baneman ihjäl.
Allt är det din ätt,
Ottar enfaldige!

30.
Balders fader
var Burs son;
Frej ägde Gärd;
hon till Gymer var dotter,
av jättars ätt,
och till Aurboda;
därtill var Tjatse
deras frände,
skadelystne jätten,
Skade var hans dotter.

31.
Mycket vi säga dig
och minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

32.
Hake var bäst
bland barnen av Vedna,
och Hjorvard var
Vednas fader;
Heid och Rosstjov
Rimnes släkt.

33.
Alla valor
från Vidolv äro,
alla värsta trollkarlar
från Vilmeid komma,
de som sejd bruka
från Svarthovde,
alla jättar
äro från Ymer komna.

34.
Mycket vi säga dig
och minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

35.
En blev född
i urtiden,
en gudason
med gudakraft;
frejdad av vapen,
han föddes till världen
av jättemör nio
vid jordens rand.

36.
Mycket vi säga dig
men minnas mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

37.
Gjalp honom födde,
Greip honom födde,
Eistla födde honom
och Eyrgjava;
honom födde Ulvrun
och Angeyja,
Imd och Atla
och Jarnsaxa.

38.
Han starkare gjordes
av jordens kraft,
av svalkall sjö
och svinablod.

39.
Mycket jag säger dig
men minnes mera;
jag väntar, att han må veta det.
Vill du än längre?

40.
Loke fodde ulven
med Angrboda
och Sleipner
med Svadilfare.
Bland alla en trollpacka
tycktes värst;
hon var från Byleists
broder kommen.

41.
Loke åt ett hjärta;
på lindens bränder
fann han halvsvedd
hugsten av en kvinna.
Lopt blev havande
av den leda kvinnan;
därav har vart vidunder
i världen kommit.

42.
Havet går av stormbyar
mot himmelen själv,
löper över land
och luften ger vika.
Därav komma snöfall
och snabba vindar.
Då är undergång åt gudar
av ödet besluten.

43.
En blev född,
av alla den störste,
starkare gjord
av jordens kraft.
I rikedom främst
denne furste är,
förbunden genom släktskap
med boplatser alla.

44.
Då kommer en annan,
ännu mäktigare,
hans namn jag dock icke
nämna vågar;
få kunna längre
framåt se,
än Oden skall
ulven möta."

Freja sade:
45.
"Bär minnesöl
at min galt,
att han kan alla orden
komma i håg
och tälja detta tal
på tredje morgonen,
när Angantyr och han
ättartal räkna."

Hyndla sade:
46.
"Snabbt drag hädan!
Att sova mig lyster;
av mig får du föga,
som främjar din önskan.
Du löper, ädla,
ute på nätterna,
som Heidrun brukar
med bockarne ränna.

47.
Du sprang efter Od
alltid trånande,
men än flere fått
i din famn komma.
Du löper, ädla,
ute på nätterna,
som Heidrun brukar
med bockarne ränna."

Freja sade:
48.
"Eld jag tänder
kring trollkvinnan,
att du bort hänfrån
dig icke bärgar."

Hyndla sade:
49.
"Eld ser jag brinna
och jorden bolma;
sitt liv de flesta
lösa måste.
Bär du då åt Ottar
öl till handa,
etterblandat,
med onda förebud!"

Freja sade:
50.
Ditt ords förebud
skall intet göra
fast du bådar oss ont,
du, brud åt jätten.
Den kostliga drycken
han dricka skall;
jag beder alla gudar
Ottar hjälpa."



Kvädet om Volund


Nidud hette en konung i Sverge; han hade två söner och en dotter, hon hette Bodvild. Det fanns tre bröder, söner av lappkonungen: [Isl. Finnar lappar] den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Volund; de åkte skidor och jagade djur. De kommo till Ulvdalarne och gjorde sig hus där; där är ett vatten, som heter Ulvsjön. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden tre kvinnor, som spunno lin; bredvid dem lågo deras svanhamnar; det var valkyrior. Det var två döttrar av konung Lodver: Ladgunn svanvit och Hervor allvitr, men den tredje var Olrun, Kjars dotter från Valland. De togo dem med sig hem till sin stuga. Egil äktade Olrun, Slagfinn Svanvit men Volund Allvitr. De bodde där sju år; därpå flögo kvinnorna att deltaga i drabbningar och kommo icke åter. Då skidade Egil att leta efter Olrun, och Slagfinn sökte Svanvit, men Volund stannade kvar i Ulvdalarne. Han var den händigaste man, som man känner i fornsagor. Konung Nidud lät taga honom till fånga, såsom här omtalas:

1.
Möar flögo sunnan
Mörkskogen igenom,
Allvitr den unga
att örlog föra.
På sjöstrand sig satte
de sköna att vila,
kvinnor från södern,
kostbart lin spunno.

2.
Egil slöts
av en av dem,
en fager mö,
i famnen den vita;
den andra var Svanvit,
med svanfjädrar flög;
den tredje systern
slog sin arm
omkring Volunds
vita hals.

3.
Sju år sutto de
sedan stilla,
hela det åttonde
hyste de trånad,
men det nionde
de nödgades skiljas.
Möarna längtade
till mörkan skog
- Allvitr den unga -
att örlog föra.

4.
Hem väderbitne skytten
vände från jakten;
Slagfinn och Egil
funno salarne öde,
gingo ut och in
och om sig sågo.
Åt öster åkte Egil
efter Olrun
men åt söder Slagfinn
efter Svanvit.

5.
Ensam satt Volund
i Ulvdalarne,
slog guldet röda
kring glimmande sten,
alla ringarna på lindebast
lyckte han väl;
sitt väna viv
väntade han så,
i hopp, att hon skulle
till honom komma.

6.
Det spörjer Nidud,
njarernas drott,
att ensam Volund
i Ulvdalarne satt.
Om natten kommo män
med nitade brynjor,
deras sköldar blänkte
vid skenet av nedanet.

7.
De stego ur sadlarne
vid salens gavel
gingo därifrån in,
och upp längs salen;
de sågo på bast
bundna ringar,
sju hundra av alla,
som husbonden ägde.

8.
De togo dem av,
och de trädde dem på,
förutom en,
som de av läto bliva.
Hem vände från jakten
väderbitne skytten,
Volund, vandrande
en väg så lång.

9.
Han gick att av bruna
björnhonan steka,
snart den torra
tallens ris,
den vindtorra veden,
för Volund brann.

10.
På huden av björnen
satt härskaren över alfer,
räknade ringarne,
rövad var en.
Han tänkte, att den lånats
av Lodvers dotter,
Allvitr den unga,
att hon återkommit.

11.
Han satt så länge,
att han somnade,
i ve och vånda
han vaknade åter;
kände bojor tunga
bundna på händerna
och på fötterna
en fjätter spänd.

Volund sade:
12.
"Vilka krigare är det,
som knöto på mig
band av bast
och bundo mig?"

13.
Nu ropade Nidud,
njarernas drott:
"Var fick du, Volund,
furste för alfer,
vårt egna guld
i Ulvdalarne?

14.
Guld fanns där icke
på Granes väg,
fjärran är vårt land
från fjällen vid Ren."

Volund sade:
"Mera kostbarheter
minns jag, att vi ägde,
då vi bröder med hustrur
ännu hemma voro.

15.
Ladgunn och Hervor,
av Lodver var hon barn,
bekant var Olrun
som Kjars dotter."

16.
[Ute står Niduds
illsluga drottning,
och] in hon gick
och upp längs salen.
Hon stod på golvet
och stämman sankte:
"Fredlig är ej han,
som föres ur skogen."

Konung Nidud gav sin dotter Bodvild den guldring, som han tog av bastet hos Volund, men han själv bar svärdet, som Volund ägde och, drottningen sade:

17.
"Hans tänder synas,
då svärdet visas honom
och den ring, som Bodvild
bär, han varsnar;
ögonen likna
den lömske ormens.
Skären sönder
hans senors styrka
och sätten honom sedan
i Sävarstad!"

Så gjordes, att hans senor skuros av i knävecken och han sattes på en holme, som var där utanför land och hette Sävarstad. Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen. Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.

Volund sade:
18.
"Jag ser på Nidud
ett svärd vid bältet,
som jag vässat har,
så väl jag kunnat,
och vilket jag härdade,
som helst jag ville.
Borta från mig bäres
denna blixtrande klinga,
jag ser den ej buren
till smedjan åt Volund.

19.
Nu bär Bodvild
min bruds
röda ringar
- rånet ej bötas."

20.
Han satt och sov ej
och slog med hammaren,
gjorde ganska snart
ett svek mot Nidad.
Att kostbarheter se
kommo de två unga
sönerna av Nidad
till Sävarstad.

21.
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan,
när i den de sågo.
En mängd smycken där fanns,
som för sönerna vistes,
att rött guld det vore
och rikedomar.

Volund sade:
22.
"Kom allena, ni två!
Kom en annan dag!
Som gåva åt eder
detta guldet jag lämnar.
Säg det ej för flickorna
och folket i salen,
för ingen människa,
att mig ni träffat!"

23.
Snart ropade
småttingen den andre,
broder till broder:
"Bort att se ringar!"
De kommo till kistan,
krävde nycklarne,
uppenbar var ondskan
när i den de sågo.

24.
Gossarnas huvud
högg han av
och lade benen
under blåsbälgens vattengrop,
men huvudskalarna,
som under håret voro,
svepte han i silver
och sände till Nidad.

25.
Men av ögonen gjorde han
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning,
men av tänderna
på de två gossarne
smidde han bröstsmycken
och sände till Bodvild.

26.
Ringen Bodvild
att rosa begynte
- - -
[bar den till Volund],
då hon brutit den sönder:
"Annat än åt dig
jag dristar ej säga det."

Volund sade:
27.
"Bräckan på guldet
botar jag så,
att din fader
det fagrare synes
och din moder
mycket bättre
och dig själv
lika skönt också."

28.
Genom öl han henne
överlistade,
så att hon somnade,
där hon satt på bänken:
"Nu har jag hämnat,
vad mig harm har gjort,
allt utom ett
av det ondskefulla."

29.
"Bra", sade Volund,
"må på benen jag komma,
som Nidads kämpar
mig nekade bruka."
Leende Volund
i luften sig höjde,
gråtande Bodvild
fick gå från ön,
sörjde älskarens färd
och sin faders vrede.

30.
Ute stod Niduds
illsluga drottning,
och in hon gick
upp genom salen,
- men på salens hägnad
han satte sig att vila
-
"Är du vaken, Nidud,
njarernas drott?"

Nidud sade:
31.
"Jag vakar alltid,
välbehag saknar,
jag sover föga,
sedan sönerna dogo,
i mitt huvud det kyler,
köld ge dina råd,
jag vill nu gärna
med Volund tala."

32.
"Yppa mig, Volund,
alfernas furste,
vad blev av blomstrande
barnen mina!"

Volund sade:
33.
"Först skall du alla
eder svärja:
vid skeppets bord
och vid sköldens rand,
vid hästens bog
och vid huggsvärdets egg,
att du Volunds viv
ej vållar kval
eller min brud
till bane varder,
fast jag käresta har,
som I kännen,
eller i din boning
barn jag äger.

34.
Gå bort till den smedja,
du byggt åt mig,
där finner du bälgarne
med blod bestänkta.
Dina gossars huvud
högg jag av
och lade benen
under bälgens vattengrop.

35.
Men huvudskålarna,
som under håret voro,
svepte jag i silver
och sände till Nidad,
och av ögonen gjorde jag
ädelstenar,
sände dem till Nidads
sluga drottning.

36.
Men av tänderna
på de två gossarne
smidde jag bröstsmycken
och sände till Bodvild.
Nu Bodvild bär
ett barn under hjärtat,
enda dottern
till eder båda."

Nidud sade:
37.
"Ej något du sagt mig,
som jag sörjt över mera
eller ville, att det värre
dig, Volund, må bekomma.
Sa hög är ingen man,
att från hästen han dig tager,
inga nävar nog starka
att här nedifrån dig skjuta,
där du hänger svävande
i högan sky."

38.
Leende Volund
i luften sig höjde
och kvar, i sorg
sänkt, satt Nidud.

Nidud sade:
39.
"Stig upp, Tackrad,
min träl den bäste,
bed du Bodvild,
den bländvita mön,
gå fagert smyckad
med sin fader att tala."

40.
"Är det sant, Bodvild,
som de sagt till mig?
Var du på holmen
till hopa med Volund?"

Bodvild sade:
41.
"Sant är det, Nidad,
som man sade dig.
Jag var på holmen
tillhopa med Volund,
en olycksstund,
som aldrig bort komma.
Honom jag icke
hindra kunde;
honom jag icke
hindra förmådde."



Kvädet om Helge Hjorvardsson


Om Hjorvard och Sigrlinn.

Hjorvard hette en konung. Han hade fyra hustrur: en hette Alvhild, deras son hette Hedin, den andra hette Säreid, deras son hette Humlung, den tredje hette Sinriod, deras son hette Hymling. Konung Hjorvard hade avlagt löfte om att äga den vackraste kvinna, som han visste. Han fick veta, att konung Svavner hade den allra fagraste dotter, hon hette Sigrlinn. Idmund hette hans jarl; Atle var deras son, som for att bedja om Sigrlinn åt konungen. Han dröjde en vinter hos konung Svavner. Franmar hette jarlen där, Sigrlinns fosterfader; hans dotter hette Alov. Jarlen rådde, att flickan nekades, och Atle for hem. Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund och en fågel satt uppe i grenarne över honom och hade hört, att hans män sade de kvinnor vara vackrast, som konung Hjorvard hade till äkta. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad han talade; han sade:

1.
"Såg du Sigrlinn,
Svavners dotter,
den fagraste mö
i Munarheim,
dock även täcka
tyckas för männen
de hustrur, som Hjorvard
har i Glasislund."

Atle sade:
2.
"Skall du med Atle,
Idmunds son,
mångvise fågel,
mera tala?"

Fågeln sade:
"Jag skall, om blott ädlingen
offra åt mig ville,
och jag får kora, vad jag vill,
ur konungens gård."

Atle sade:
3.
"Kora ej Hjorvard
och ej konungens söner,
ej heller furstens
fagra brudar,
icke de kvinnor,
som kungen äger!
Blivom väl överens,
som vänner pläga!"

Fågeln sade:
4.
"Tempel skall jag välja,
talrika altaren,
guldhornade kor
från konungens gård,
om Sigrlinn
sover i hans famn
och följer otvungen
fursten hem."

Detta var, innan Atle for, men när han kom hem och konungen sporde honom om nyheter, sade han:

5.
"Möda jag haft
men har målet ej nått;
vara hästar tröttnade
på höga fjället,
sedan vi måste
över Sämorn vada;
så svarades oss nekande
om Svavners dotter,
den med ringar utstyrda,
som vi erhålla ville."

Konungen bad, att de skulle fara en gång till, och han for själv med. När de kommo upp på fjället, sågo de i Svavaland brinnande byar och dammoln av hästar. Konungen red ned av fjället och fram i landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och for över ån; han fann ett hus. En stor fågel satt på huset och vaktade och hade somnat. Atle sköt fågeln till döds med sitt spjut men i huset fann han Sigrlinn, konungens dotter, och Alov, jarlens dotter, och tog dem båda med sig bort. Franmar jarl hade skapat sig i örnhamn och värjt dem för hären med trolldom. Rodmar hette en konung, som friade till Sigrlinn; han dödade svavernas konung och hade härjat och bränt landet. Konung Hjorvard fick Sigrlinn till hustru och Atle Alov.

Hjorvard och Sigrlinn hade en son, som var stor och vacker; han var tyst och intet namn fäste sig vid honom. Han satt på en hög, han såg nio valkyrior rida och en av dem var ansenligast; hon sade:

6.
"Sent skall du, Helge,
du höge hjälte,
råda över ringar
och Rodulsslätterna
- en örn skriar tidigt -
om du alltid tiger,
fast ett hårt sinne
du, härskare, visar."

Helge sade:
7.
"Vad gåva följer
att fästa namnet Helge,
du bländande brud,
då du bjuder mig det.
Tänk väl efter,
vad du vill säga;
det tar jag ej emot,
om ej dig jag får."

Valkyrian sade:
8.
"Svärd vet jag ligga
i Sigarsholm
fyra färre
än fem tiotal;
ett av dem
av alla är bäst,
skärande sköld
och skimrande av guld.

9.
Ring är i fästet,
friskt mod i mitten,
skräck för ägarn
i udden är;
orm, målad med blod,
längs eggen ligger,
och på handtaget
kastar huggormen
stjärten."

Eylime hette en konung; hans dotter var Svava, hon var valkyria och red genom luft och över hav; hon gav Helge detta namn och skyddade honom sedan ofta i strider.

Helge sade:
10.
"En insiktsfull konung,
är du ej, Hjorvard,
du fylkingars främste,
fast frejdad du är;
du lät elden fräta
furstars bygder,
som mot dig intet
ont gjorde.

11.
Men Rodmar
råda skall för ringar,
som våra fränder
förut ägde;
den fursten föga
fruktar för livet,
anser sig utdödas
arv behärska."

Hjorvard svarar, att han skulle giva Helge manskap, om han ville hämna sin morfader. Då uppsökte Helge svärdet, som Svava visade honom till, därpå foro han och Atle och fällde Rodmar och utförde många bragder. Han dräpte jätten Hate, där han satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatafjorden; Atle höll vakt den förra delen av natten.

Rimgärd, Hates dotter, sade:
12.
"Vilka härmän äro
i Hatafjorden;
med sköldar är tältat på skeppen.
Raska ni visa er,
rädas ej, tror jag.
Nämnen mig konungens namn!"

Atle sade:
13.
Helge han heter,
men härskarn du ej
makt har att men vålla;
järnskydd äro
kring hjältens flotta,
oss tillfoga trollkvinnor intet."

Rimgärd sade:
14.
"Hur kallar du dig,
du karl så stark,
hur nämna dig männen vid namn?
Fursten på dig litar
då han låter dig på skeppet
i fagra stäven stå."

Atle sade:
15.
"Atle jag heter,
ettrig skall jag dig vara,
jättekvinnor göra mig gramse;
den våta stäven
jag värnat ofta
och kvällens trollpackor kvalt.

16.
Vad heter du, häxa,
hungrig efter lik?
Tälj oss, troll, om din fader!
Nio mil skulle
längre ned du vara,
Må barrskog växa på din barm!"

Rimgärd sade:
17.
"Rimgard jag heter
och Hate min fader,
den väldigaste jätte jag vetat;
många brudar
från bostaden tog han,
tills Helge ihjäl honom högg."

Atle sade:
18.
"Du var, häxa,
framför hövdingens skepp,
i fjordmynnet låg du på lur.
Du hövdingens hjältar
ville giva åt Ran,
om ej spjutet dig i valköttet sprungit."

Rimgärd sade:
19.
"Dårad är du, Atle,
drömma jag tror dig,
du sänker dina ögonbryn i sömn;
min moder låg
framför milde furstens skepp,
jag sänkte Lodvards
söner i sjön.

20.
Gnägga skulle du, Atle,
om ej utskuren du vore,
Rimgärd sätter rumpan i vädret.
Baktill, Atle,
ej i bröstet är ditt hjärta,
fast en hingst du låter likt."

Atle sade:
21.
"Som en hingst jag skall dig synas,
om försöka du kan
och från sjön jag stiger å strand.
Du slås sönder och samman,
om sinnet rinner på mig,
och får sänka, Rimgärd, din svans."

Rimgärd sade:
22.
"Gå i land då, Atle,
om du litar på din styrka,
låt oss träffas i Varins vik!
Revbenen, karl,
skall du rätade få,
om du kommer i klorna på mig."

Atle sade:
23.
"Härifrån jag ej går,
förrän folket vaknar
och håller om hövdingen vakt.
Troligt nog är,
att en trollkvinna kommer
och skjuter upp under vårt skepp."

Rimgärd sade:
24.
"Vakna du, Helge,
och vedergäll Rimgärd,
att Hate ned du högg.
Får en enda natt
hos ädlingen hon sova,
är bot för oförrätt bragt.

Helge sade:
25.
"Han heter Luden, som får dig,
led är du för mankön,
den tursen i Tollö bor;
en den visaste jätte,
den värste av bergfolket,
åt dig lagom han sig lämpar till man."

Rimgärd sade:
26.
"Henne vill du hellre ha,
som hamnarne granskade
den förra natten bland folket,
en mö, strålande av guld;
starkare hon mig tycktes.
Här steg hon på strand från sjön
och fäste så eder flotta.
Hon ensam vållar,
att jag icke kan
furstens män bliva till bane."

Helge sade:
27.
"Hör du, Rimgärd,
om jag håller dig skadeslös,
säg till fullo för fursten!
Var hon ensam, som frälste
furstens skepp
eller foro de flera till samman?"

Rimgärd sade:
28.
"Tre flockar av nio,
dock främst av dem
red en mö under hjälmen mjällvit;
sig fålarne skakade,
da föll ifrån manarna
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar,
det giver åt jorden gott år;
led var mig den syn, jag såg."

Atle sade:
29.
"Se nu österut, Rimgärd,
om dig råkat har
Helge med död och fördärv.
På hav och på land
är härskarens flotta bärgad
och furstens män ej mindre.

30.
Dager är nu, Rimgärd,
men dig har Atle
till döds med samtal sinkat.
Som ett löjligt sjömärke
lär du synas,
där du star i stens skepnad."

Konung Helge var en väldig krigare; han kom till konung Eylime och bad om Svavas, hans dotters, hand. Helge och Svava gåvo varandra trohetslöfte och älskade varandra mycket högt. Svava var hemma hos sin fader men Helge i härnad; Svava var fortfarande valkyria som förut. Hedin var hemma hos sin fader, konung Hjorvard i Norge. Hedin vände ensam hem från skogen julafton och träffade en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar och erbjöd Hedin sitt sällskap. "Nej", sade han. Hon sade: "Det skall du umgälla vid bragebägaren." Om kvällen avlades löften. Offergalten leddes fram, männen lade sina händer på honom och avlade sina löften vid bragebägaren. Hedin avlade löfte att vinna Svava, Eylimes dotter, sin broder Helges käresta, och ångrade sig så mycket, att han gick bort på villande stigar söderut i landet och träffade sin broder Helge.

Helge sade:
31.
"Välkommen, Hedin!
Vad kan du säga
för nyheter
från Norge?
Vi är du, drott,
driven ur landet
och har ensam kommit
oss att träffa?"

Hedin sade:
32.
"Mig mycket större
missgärning råkat
(än dig broder
jag böta kan);
jag har korat
den konungborna
bruden din
vid bragebägarn."

Helge sade:
33.
"Giv dig ej sak!
Sant skall bliva
bragelöftet, Hedin,
som oss båda gäller.
Till holmgång på strandsanden
hövdingen mig stämt,
om tre nätter
vi träffas skola.
Oviss jag är,
om jag återkommer;
då kan sådant i godo
gå, om det ske skall."

Hedin sade:
34.
"Sade du, Helge,
att Hedin vore
värd gott från dig
och gåvor stora?
Bättre dig höves
att bloda ditt svärd
än dina fiender
frid att giva."

Då sade Helge:
35.
"På varg en kvinna
i kvällsskymning red,
som bad Hedin
att bjuda henne sällskap.
Hon förutsag,
att falla skulle
Sigrlinns son
på Sigarsslätterna."

Detta sade Helge, emedan han anade sin förestående död och att hans fylgjor hade uppsökt Hedin, när han såg kvinnan rida på vargen.

Alf hette den konung, son till Rodmar, som hade hasslat in en valplats åt Helge på Sigarsslätten med tre nätters frist. Där var en stor strid, och Helge fick där banesår.

36.
Helge sände
Sigar att rida
efter Eylimes
enda dotter.
"Bed henne raskt
redo bliva,
om hon vill finna,
fursten vid liv!"

Sigar sade:
37.
"Mig haver Helge
hit sänt
att söka samtal,
Svava, med dig;
dig ville hjälten
gärna träffa,
innan den ädelborne
andan uppgav."

Svava sade:
38.
"Hur gick det med Helge
Hjorvards son.
Hårt av sorg
jag hemsökt är,
om han slukats av havet,
om svärd honom bitit;
åt gärningsmannen gengäld
jag giva skall."

Sigar sade:
39.
"Här föll på morgonen
vid Frekastenen
den bäste furste,
som föddes under solen;
avgjord seger
Alf har vunnit,
vad denna gång
till gagn ej var."

Helge sade:
40.
"Hell dig, Svava!
Sorg dig väntar.
Vi se varann i världen
för sista gången.
Blodet flyter
ur furstens sår;
svärdet trängde
tätt intill hjärtat.

41.
Jag beder dig, Svava,
- min brud, gråt icke -
om du vill min
mening lyda,
att du åt Hedin
hängiver dig
och unge fursten
ömt älskar."

Svava sade:
42.
"Min menine jag sade
i Munarheim,
då Helge mig röda
ringar gav,
att, då fursten fallit,
jag ej frivilligt skulle
en oberömd furste
famna i kärlek."

Hedin sade:
43.
"Kyss mig, Svava!
Jag svär att ej komma
till Rogheim åter
eller Rodulsfjällen,
förrän Helge Hjorvardsson
jag hämnat har,
den bäste furste,
som föddes under solen.

Helge och Svava sägas hava blivit återfödda.



Första kvädet om Helge Hundingsbane


Här börjar kvädet om Helge Hundingsbane och Hodbrodd samt deras folk.

1.
En gång i avlägsen forntid
örnar skreko,
heliga vatten runno
från himlafjällen;
då blev Helge
den hugstore
född av Borghild
i Bralund.

2.
Natt blev i gården,
nornor kommo,
som livets lott
lade åt ädlingen;
de bådo honom bliva
den bästa hövding
och av furstar
mest frejdad tyckas.

3.
De snodde med eftertryck
ödets tradar,
medan borgar brötos,
i Bralund;
det gyllene repet
de redde ut
och fäste det mitt
under månens sal.

4.
De öster och väster
ändarne dolde,
däremellan landet
lydde under fursten;
Neres släkting
norrut slängde
ett band, som alltid
hon bad skulle hålla.

5.
Ett var ej till skada
för ylvingaättlingen,
som den unga kvinnan
i älskog födde:
korp till korp
kraxade hungrig
- i högt träd han satt -
"Hör, jag vet något!"

6.
"I brynja Sigmunds
son står pansrad,
ett dygn gammal,
nu är dagen kommen.
Vassa äro ögonen
som på väldiga krigare;
han är vargarnes vän.
Varom glade!"

7.
En hövding han tycktes
hovfolket vara,
goda år, de menade,
för männen hade kommit.
Själv gick konungen
ur kampens larm
att ädel lök giva
åt den unge fursten.

8.
Namnet Helge han gav
och gårdarne Ringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsslätterna,
Ringstod, Hatun
och Himinvang,
ett sirat svärd
åt Sinfjotles broder

9.
Växa började
vid vänners bröst
ädelboren yngling
i ynnestens strålglans;
guld han gav
som gåva åt följet,
sin skatt ej ungdomsfriske
fursten skonade.

10.
Kort tid lät konungen
på kamp vänta,
när fursten var
femton vintrar
och han den hårde
Hunding dräpte,
som länge rådde
över länder och män.

11.
Av Sigmunds son
sedan fordrade
Hundings söner
håvor och ringar,
ty de ville fursten
vedergälla
för frånrövat gods
och faderns död.

12.
Men inga böter
bjöd dem fursten,
och fränderna ej heller
fingo mansbot;
de gråa spjutens
gräsliga storm
och Odens vrede
de vänta skulle.

13.
Furstarne fara
till fejden hän,
som till Logafjällen
förlagt de hade;
Frodes frid
mellan fiender brast,
Vidrers hundar löpa
likhungriga kring ön.

14.
Fursten sig satte,
då fällt han hade
Alf och Eyolf
under örnklippan,
Hjorvard och Havard,
Hundings söner,
och alldeles förintat
spjutjättens ätt.

15.
Då lyste ett sken
från Logafjällen
och ur bländande skenet
blixtar kommo;
[Fursten då märkte
möar rida]
höga i hjälmar
på himlafältet;
deras brynjor voro
med blod bestänkta
och från spjuten
spelade strålar.

16.
Arla frågade
ur ulvboet
fursten därom
diserna från södern,
om med härmännen
hem de ville
denna natt fara;
dån var av bågar.

17.
Men från hästen
Hognes dotter,
då sköldlarmet tystnade,
talte till fursten:
"Jag tycker, vi äga
andra sysslor
än med frikostig drott
att dricka öl.

18.
Min fader har
sin flicka lovat
åt Granmars
grymme son,
men jag har, Helge,
om Hodbrodd sagt,
att som en kattunge blott
den kungen är käck.

19.
Dock fursten kommer
inom få dagar,
om ej till strid
du stämmer honom
eller flickan bort
från fursten tager."

Helge sade:
20.
"Ängslas ej
för Isungs baneman;
förr dåna skall striden,
om ej död jag blir."

21.
Bud härskaren
bort skickade
över land och hav
att ledungsfölje bedja
och röda guldet
rikligt bjuda
åt kämparne
och kämparnes söner.

22.
"Beden dem skyndsamt
till skeppen gå
och att från Brandö
bort sig rusta!"
Där väntade drotten,
tills dit till mötes kommo
hopar av kämpar
från Hedinsö.

23.
Och där från stränderna
på Stavnsnäs
skepp ut skredo,
skinande av guld.
Helge gjorde
Hjorleif den frågan:
"Har du mönstrat
männen käcka?"

24.
Unge kungen
till den andre sade:
"Senräknat är talet
från Tranoören
på skepp med drakhuvud,
som sjöfolk bära
och segla in i Orvasund
utifrån havet.

25.
Tolv hundra
trofasta män,
och dock är i Hatun
hälften flera,
konungens stridsfolk;
om kamp har jag hopp."

26.
Framstammens skeppstält
fursten strök av,
så att sina många
män han väckte,
och drottens krigare
se dagen gry,
och härmännen
hissade på masten
väven vita
på Varinsfjord.

27.
Det blev rammel av åror,
det blev rassel av järn,
sköld slog mot sköld,
sjömännen rodde;
uti ilande fart
med ädlingarna gick
furstens flotta
fjärran från land.

28.
Så det lät,
när de långa kölarna
och Kolgas syster
sammanstötte,
som om berg och bränning
sig bröto mot varandra.

29.
Helge bjöd högre
höga seglen draga;
från mötet med vågor
ej manskapet ryggade,
fast ångestväckande
Ägirs dotter
sjöhästarne
stjälpa ville.

30.
Men seglarne själva
Sigrun från ovan
skyddade stridsdjärv
samt skeppet deras;
raskt sig vred
Ran ur händerna
kungens gungande sjöhäst
vid Gnipalunden.

31.
Om aftonen satt han
i Unavåg,
de fagra fartygen
flöto på vattnet,
men de som sutto
på Svarinshög
med harmsen hug
hans här skådade.

32.
Därom godättade
Gudmund sporde:
"Vem är den furste,
som folket styr
och fiendens flock
för till land?"

33.
Sinfjotle talade,
och slängde på rån upp
den röda skölden,
randen var av guld.
Där var satt som vakt i sundet
den, som svara kunde
och ord växla
med ädlingar.

34.
"Säg du i afton,
när åt svinen du giver
och lockar edra hyndor
att lapa mjölkmaten,
att ylvingar kommit
östanifrån,
galna efter strid,
från Gnipalunden.

35.
Där skall Hodbrodd
Helge finna,
en furste, som ej flyr,
i flottans mitt.
Han har ofta
örnar mättat,
medan kvinnor du kysste
som vid kvarnarna trälade."

Gudmund sade:
36.
"Föga minns du, furste,
forna sägner,
då osant du lägger
ädlingar till last.
Du har ätit
ulvars föda
och din broder
till bane blivit,
med sval mun sugit
sår ofta,
hatad överallt
du hållit dig i rösen."

Sinfjotle sade:
37.
"Du var en vala
på Varinsö,
en listig kona,
du lögn bar ihop.
Ingen man
du äga ville
i brynja klädd,
blott Sinfjotle.

38.
Du var, förhatliga
häxa, valkyria,
elak, vedervärdig
hos Allfader.
Einhärjarne slogos
sinsemellan alla
för din skull,
din durkdrivna kona!

39.
På Sagunäs
tillsammans nio
ulvar vi födde,
deras fader var jag."

Gudmund sade:
40.
"Fader var du ej
till fenrisulvar,
äldre än alla,
så vitt jag erinrar mig,
sedan vid Gnipalunden
grymt din manbarhet
tursamöar togo
på Torsnäset.

41.
Du var styvson till Siggeir;
i stamhållet för ulvar
du låg, van vid vargatjut,
i vilda skogen.
All slags olycka
över dig kom,
när din broders bröst
du borrade genom,
dig namnkunnig gjorde
av nidingsverk "

Sinfjotle sade:
42.
"Brud åt hästen Grane
på Bråvalla du var;
länkad med guldbetsel,
till lopp var du redo;
jag dig tröttridit utför backe
tämligen ofta,
smal, som du var,
under sadeln, ditt nöt!"

Gudmund sade:
43.
"Sedeslös sven
syntes du vara,
när du mjölkade Gullners
många getter
och en annan gång
var Imds dotter,
i trasor klädd.
Vill du träta längre?"

Sinfjotle sade:
44.
"Förr jag ville
vid Frekastenen
med din kropp
korpar mätta
än locka edra hyndor
att lapa mjölkmat
eller giva åt galtarne.
Förgöre dig de onda!"

Helge sade:
45.
"Mycket hellre, Sinfjotle,
hövdes eder
att gå till strids
och glädja örnar
än med onyttiga
ord att kivas,
om än hövdingarna
hätskhet söndrar.

46.
Ej goda tyckas mig
Granmars söner,
men sanning dock höves
en hövding att säga.
På Moinsheim
märka de läto,
att de saknade ej att svinga
svärden mod."

47.
De läto hästarne
hastigt löpa,
Svipud och Sveggjod,
till Solheimar
genom daggiga dalar,
över dunkla lider,
skalv misthöljd mark;
där männen foro.

48.
Kungen i gårdsledet
kom dem till möte,
harmfullt de sade
för hövdingen deras ankomst.
Ute stod Hodbrodd
pa huvudet satt hjälmen,
han såg sönernas
snabba ritt:
"Vi varsnas på nivlungar
vredens färg?"

Gudmund sade:
49.
"Till sandstranden vända sig
snabba kölar,
rårepshjortar
och rår långa,
sköldar många
och skinande åror,
hövdingens härmän,
hurtiga ylvingar.

50.
Nu gå femton
flockar i land
dock ute på viken
vänta sjutusen;
inom grindar här ligga
framför Gnipalunden
svartblåa drakar,
sirade med guld;
där är allra mesta
mängden av krigsfolk.
Nu tövar ej Helge
att träffningen börja."

Hodbrodd sade:
51.
"Löpe betslade hästar
bort till folktinget,
och Sporvitner
till Sparinsheid,
Melner och Mylner
till Myrkvid!
Låten ingen sig hålla
hemma kvar,
som sårande svärd
svänga kan!

52.
Samlen hit Hogne
och sönerna av Ring,
Atle och Yngve,
Alf den gamle;
god lust de äga
att gå till strids;
med motstånd låtom oss
möta volsungen."

53.
Ett brak det blev,
då bleka uddar
flögo mot varandra
vid Frekastenen.
Alltid var Helge
Hundingsbane
främst i flocken,
då folket stred,
förträffligast i slaktningen,
högst trög till flykt;
den hövdingen hade
hårdhet i bröstet.

54.
Från himlen ned hjälmklädda
jungfrur kommo -
- vapnens gny växte -
som värnade fursten.
Så sade Sigrun,
svävande valkyrian,
- av korpens föda
frossade vargen -:

55.
"Hell dig, hövding!
Härska över män
Yngves ättling,
med ditt öde nöjd,
då du fällt har fursten,
som fly ej ville,
drotten, som härskarens
död har vållat!

56.
Och dig, ädling,
anstår bådadera,
de röda ringar
och den raska mö.
Hell dig, furste!
Över Hognes dotter
råda du skall,
Ringstad äga
och få seger och land;
slutad är då striden."



Andra kvädet om Helge Hundingsbane


Om volsungarna.

Konung Sigmund, Volsungs son, hade Borghild av Bralund till äkta; de kallade sin son Helge och efter Helge Hjorvardsson; Hagal fostrade Helge.

Hunding hette en mäktig konung, och efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner, som voro i härnad. Ofrid och fiendskap var emellan konung Hunding och konung Sigmund, bådadera dräpte den andres fränder. Konung Sigmund och hans ättmän hette volsungar och ylvingar.

Helge for hemligen till konung Hundings hov och spejade; konung Hundings son Häming var hemma. Men när Helge begav sig bort, träffade han en herdegosse och sade:

1.
"Säg du åt Heming,
att Helge minnes,
vem i brynja
vikingarne dräpte.
Ulven grå
inne ni hade,
som kung Hunding höll
för att Hamal vara."

Hamal hette Hagals son. Konung Hunding sände män till Hagal för att leta efter Helge, men Helge kunde icke skydda sig på annat sätt än att han tog en tjänstekvinnas kläder och gick att mala. De letade och funno icke Helge; då sade Blind den illistige:

2.
"Hagals trälkvinnas ögon
te sig vassa,
ej bondens ätt är det,
som bullrar vid kvarnen;
stenarne rämna,
i stycken springer lådan.

3.
Hård lott har nu
hövdingen fått,
då korn från Valland
kungen skall mala;
för denna hand
dugde bättre
än kvarnens handtag
att hålla svärdet."

Hagal svarade och sade:
4.
"Om lådan larmar
är litet under,
då konungadottern
skall kvarnen draga.
Högre än molnen
mön svävade
och som vikingar
med vapen stred,
innan Helge till fånge
henne gjorde.
Syster hon är
till Sigar och Hogne,
därför elaka ögon
har ylvingatärnan."

Helge kom undan och gick på härskepp; han fällde konung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Han låg med sin här i Brunavag och gjorde där strandhugg, och de åto där rått kött.

En konung hette Hogne; hans dotter var Sigrun, hon var valkyria och red i luft och över hav; hon var Svava pånyttfödd. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5.
"Vilka låta fartyg
flyta vid stranden?
Var hören I, krigare,
hemma själva?
Vem biden I på
i Brunavåg?
Vart lyster eder
att leden känna?"

Helge sade:
6.
"Hamal låter fartyg
flyta vid stranden;
i Lässö höra vi
hemma själva;
bris vi bida
i Brunavåg;
österut lyster oss
att leden känna."

Sigrun sade:
7.
"Var har du, furste,
vapen prövat
eller valplatsens fåglar
föda givit?
Vi är din brynja
med blod bestänkt?
Vi äta hjälmklädda kämpar
köttet rått?"

Helge sade:
8.
"Det utförde ylvingars
ättling nyss
väster om havet,
om veta dig lyster,
att björnar jag tog
i Bragalunden
och örnens ätt
med uddarne mättade.

9.
Nu orsaken, mö,
är yppad därtill;
stekt därför föga
vi fingo på havet."

Sigrun sade:
10.
"Dråp ger du tillkänna;
död måste på valplatsen
konung Hunding
för Helge falla.
Det drabbades samman,
då släkt I hämnaden,
och blod sprutade
på spetsen av svärdet."

Helge sade:
11.
"Hur visste du,
att vi voro de,
snabbtänkta mö,
som släkt hämnade?
Många hjältesöner
djärva äro
och snarlika
släktingar till oss."

Sigrun sade:
12.
"Ej var jag fjärran,
du folkets hövding,
i går på morgonen
vid den grymmes livsslut;
dock Sigmunds son
slug jag anser,
då i dunkla ord
du döljer din bragd.

13.
Förr en gång såg jag dig
fara på långskepp,
när du stod och stred
i stammen den blodiga,
och svala vågor
svallande lekte.
Nu vill sig drotten
dölja för mig,
men Hognes mö
Helge känner."

Granmar hette en mäktig konung, som bodde vid Svarinshaug; han ägde många söner: en hette Hodbrodd, en annan Gudmund, den tredje Starkad. Hodbrodd var på kungastämma, han förlovade med sig Sigrun, Hognes dotter. Men när hon får veta det, red hon med valkyrior genom luft och över hav att söka efter Helge. Helge var då vid Logafjällen och hade stridit med Hundings söner. Där fällde han då Alf och Eyjolv, Hjorvard och Hervard och var mycket trött av striden och satt vid foten av Arastein. Där träffade honom Sigrun och kastade sig om halsen på honom och kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det säges i den gamla Volsungakvida:

14.
Sigrun sökte
segerglad furste,
fattade Helges
hand i sin,
kysste och hälsade
härskaren i hjälm;
kärlek då fattade
fursten till vivet.

15.
Hon sade sig älska
av all sin håg
Sigmunds son,
innan hon sett honom.

16.
"Med Hodbrodd blev jag
i hären förlovad,
men en annan ädling
äga jag ville;
dock fruktar jag, furste,
mina fränders vrede,
mot min faders egen
önskan jag brutit."

17.
Ej Hognes dotter
dolde sina tankar,
sade Helges huldhet
sig hava önska.

Helge sade:
18.
"Vårda dig icke
om vreden hos Hogne
eller oviljan
hos ätten din!
Unga mö, du skall
hos mig leva;
dina fränder, du goda,
fruktar jag icke."

Helge samlade då en stor flotta och for till Frekastein och de fingo på havet en livsfarlig storm; då ljungade blixtar över dem, och strålarna gingo ned i skeppen. De sågo i luften, att nio valkyrior redo, och de kände Sigrun; då stillade sig stormen, och de kommo helbrägda till land. Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade åt land. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att speja upp på berget vid hamnen; då bärgade volsungarne seglen. Då sade Gudmund, Granmars son:

19.
"Vem är den sköldung,
som skeppen styr,
och gyllene stridsfana
i stammen hissar?
Ej frid tycks mig vara
i främsta spetsen,
kring vikingar blodsrodnad
blänker i skyn."

Sinfjotle sade:
20.
"Här må Hodbrodd
Helge känna,
den till flykt tröge,
i flottans mitt.
Din ätts odaljord
han under sig tvungit,
fjorsungaarvet
med fejd vunnit."

Gudmund sade:
21.
"Dess förr vi skola
vid Frekastein
sams till samman
om vår sak tala.
Tid är, Hodbrodd,
hämnd att vinna,
om den lägsta lotten
vi länge fingo."

Sinfjotle sade:
22.
"Förr skall du, Gudmund,
fösa getter
och i branta
bergsklyftor kliva,
hava i handen
en hasselpåk;
det ser du hellre
än svärdets domar."

Helge sade:
23.
"Det synes dig bättre,
Sinfjotle, passa
att gå i strid
och glädja ornar
än med onyttiga
ord att tvista,
om än hätskhet
härskarne skiljer.

24.
Ej goda tyckas mig
Granmars söner
men sanning dock höves
en hövding att säga.
På Moinsheim
märka de läto,
att de saknade ej att svinga
svärden mod,
mycket käcka
kämpar de äro."

Gudmund red hem med krigsbud; då samlade Granmars söner en här. Med kommo många konungar, där var Hogne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag. Där var stor strid, och alla Granmars söner föllo och alla deras hövdingar utom Dag Hognesson, som fick fred och svor volsungarne eder. Sigrun gick ut bland de fallne och träffade Hodbrodd nära döden. Hon sade:

25.
"Icke skall Sigrun
från Sevafjällen,
konung Hodbrodd,
dig hålla i famn.
Gånget är livet
för Granmars söner;
ulvaflocken grå
äter ymigt lik."

Då träffade hon Helge och blev mycket glad.

Han sade:
26.
"Ej allt, du kloka,
blev idel lycka,
dock säger jag, att nornorna
något vålla.
På morgonen föllo
vid Frekastein
Brage och Hogne;
deras baneman var jag.

27.
Rollaugs söner livet
vid Lebjorg miste,
men konung Starkad
vid Styrkleiv föll;
denna furste var det vildaste
väsen jag sett,
då bålen slogs,
fast borta var huvudet.

28.
De allra flesta
av fränderna dina
ligga på jorden,
till lik vordna.
Hindra kampen du ej kunnat;
det kom på din lott,
att för stormän
till strid du blev."

29.
Da grät Sigrun. Han sade:
"Trösta dig, Sigrun!
Ett tvistefrö du varit oss.
ej sköldungar skickelsen motstå."

Sigrun sade:
"Jag önskade, de levde
de som avlidna äro,
finge i din famn jag dock slutas."

Helge äktade Sigrun, och de fingo söner; Helge var då ej gammal. Dag Hognesson blotade till Oden om hämnd för sin fader, och Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade sin svåger Helge på det ställe, som heter Fjoturlund; han rände igenom Helge med spjutet. Där föll Helge, men Dag red till Sevafjällen och sade Sigrun nyheten:

30.
"Sen är jag, syster,
din sorg att båda,
ty nödtvungen jag
min närmaste bedrövat.
På morgonen föll
vid Fjoturlunden,
den bäste furste,
som bodde i världen,
som alla hövdingar
på halsen stod."

Sigrun sade:
31.
"Dig skola alla
eder bita,
som du hade
åt Helge svurit
vid floden Leiptrs
lysande vatten
och vid Vågens
våta sten.

32.
Segle ej det skepp,
som seglar med dig,
fast förlig vind
efter fartyget blåser!
Löpe ej den häst,
som löper med dig,
fast för fiender
du flykta skall!

33.
Bite ej det svärd,
som svänges av dig,
om ej dig själv
det sjunger om huvudet.
På dig vore hämnad
Helges död,
om du vore en varg
i villande skog
utan egendom
och all gamman
och föda ej finge,
om de fallne du ej åte."

Dag sade:
34.
"Vansinnig, syster,
och från vettet du är,
då du önskar ofärd
åt egen broder.
Oden ensam
allt ont vållar,
ty mellan släktingar
söndring han stiftat.

35.
Din broder röda
ringar dig bjuder,
hela Vandilsve
och Vigdalarne.
Tag halva boet
till bot för din sorg,
du smyckade brud,
jämte sönerna dina!"

Sigrun sade:
36.
"Så säll jag ej sitter
vid Sevafjällen,
arla eUer särla,
att jag älskar livet,
om konungens krigare
ej kasta glans
och Vigblär ej hit
med hövdingen löper,
guldbetslade fålen,
och ej fursten jag hälsar.

37.
Så hade Helge
hållit i rädsla
sina fiender alla
och fränderna deras,
som getter vilda
för vargen springa,
fuUa av fasa,
från fjället ned.

38.
Helge så högt
över hövdingar stod
som ädelformad
ask över törne,
och som daggstänkt hjort
bland djuren går
och huvudet bär
högre än alla
och hornen glänsa
mot himmelen själv."

En hög gjordes efter Helge. Men när han kom till Valhall, då bjöd honom Oden att råda över allt jämte sig.

Helge sade:
39.
"Åt männen alla
måste du, Hunding,
fotbad bära
och brasa tända,
hundar binda,
hästar vakta,
giva svinen mat,
förrn till sängs du går."

Sigruns tjänstekvinna gick om aftonen vid Helges hög och såg, att Helge red till högen med många män.

Tjänstekvinnan sade:
40.
"Är blott svek den syn,
som se jag tycker mig,
eller ragnarök.
Rida väl de döde,
då I huggen med sporrar
hästarne edra,
eller har åt hövdingar
hemlov givits?"

Helge sade:
41.
"Ej blott svek är den syn,
som se du tycker dig,
ej åldrarnes ände,
fast oss du ser,
fast vi hugga med sporrar
hästarne våra,
fast hellre har åt hövdingar
hemlov givits."

Hem gick tjänstekvinnan och sade till Sigrun:

42.
"Gå ut, du Sigrun
från Sevafjällen,
om dig lyster att folkets
furste träffa.
Högen är öppen,
Helge är kommen.
Såren blöda,
och så bad dig fursten,
att sårets ström
du stilla skulle."

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43.
"Nu gläder mig så mycket,
att vi mött varandra,
som Odens hungrande
hökar glädjas,
när de veta om valplatsens
varma stekar
eller dagens gryning
daggstänkta se.

44. Dig vill jag kyssa,
döde konung,
förr än du blodiga
brynjan avtager.
Ditt hår är, Helge,
höljt med rimfrost,
fursten är fullstandigt
färgad med blod,
händerna kalla
på Hognes måg.
Huru skall bättring
din brud åt dig vinna?

Helge sade:
45.
"Ensam du, Sigrun,
från Sevafjallen,
vållar, att Helge
är våt av tårar.
Du gråter, du guldprydda,
av grämelse tårar,
du solbjärta, sydländska,
förrn att sova du går.
Var tår faller blodig
på bröstet av fursten,
iskall, inbränd,
av ångest fylld.

46.
Dock kom, låt oss dricka
kostliga drycken,
fast livslust och land
förlorat vi hava.
Ingen skall kväda
klagovisa,
fast han ser svåra
sår på mitt bröst,
ty en brud nu höljes
utav högen,
en furstedotter
hos oss fallna är."

Sigrun redde en säng i högen.

47.
"Här har jag bäddat
dig, Helge, en säng,
som från ängslan är fri,
du ylvingaättling!
I din famn jag vill,
du furste, somna,
som hos levande hjälten
jag göra skulle."

Helge sade:
48.
"Nu säger jag intet
oväntat vara
sent eller tidigt
vid Sevafjällen,
när på den avlidnes
arm du sover
i högen, du vita,
Hognes dotter;
är dock kvar i livet,
du konungborna.

49.
Tid är mig att rida
rodnande vägar,
låta bleka fålen
flyga sin stig.
Väster jag skall
om vindhemmets bro,
förrän Salgovner
segerhjältar väcker."

Helge och hans följe redo sin väg, men Sigrun och tärnan gingo hem till gården. Andra aftonen lät Sigrun tärnan hålla vakt på högen. Men i skymningen, då Sigrun kom till högen, sade hon:

50.
"Kommen vore nu,
om komma han tänkte,
Sigmunds son
från Odens salar.
Hoppet bleknar,
att härskarn kommer
när örnarna sitta
på askens grenar
och drottföljet drager
till drömmarnes ting.

51.
Var ej avvita nog
att ensam färdas,
du sköldungars dis,
till de dödas boning,
ty mäktigare bliva,
mö, om natten
alla dödas vålnader
än i dagens ljus."

Sigrun blev kortlivad av sorg och bedrövelse. Det var en tro i forntiden, att människor föddes på nytt, men det kallas nu käringprat. Helge och Sigrun påstås hava blivit återfödda; han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kara Halvdansdotter, såsom säges i Karoljod, och hon var valkyria.



Om Sinfjotles död


Sigmund Volsungsson var konung i Frankland; Sinfjotle var den äldste av hans söner, den andre var Helge, den tredje Hamund. Borghild, Sigmunds hustru, hade en broder, som hette ....... Men Sinfjotle, hennes styvson, och ....... friade båda till samma kvinna, och för den skull dödade honom Sinfjotle. Men när han kom hem, bad Borghild honom fara bort, men Sigmund bjöd henne penningar i böter, och dem måste hon mottaga. Men vid arvölet bar Borghild fram öl; hon tog gift, ett stort horn fullt, och bar fram åt Sinfjotle, men när han såg i hornet, urskilde han, att gift var i det, och sade till Sigmund: "Grumlig är drycken, gamlefar!" Sigmund tog hornet och drack ur. Det säges, att Sigmund var så hård, att gift varken kunde skada honom utvärtes eller invärtes, men alla hans söner uthärdade gift utanpå huden. Borghild bar ett annat horn åt Sinfjotle och bad honom dricka, och allt gick som förut. Och den tredje gången bar hon hornet till honom och sade stickord, om han ej drucke därur. Han sade åter som förut till Sigmund. Han sade: "Låt skägget sila det, son!" Sinfjotle drack och blev genast död.

Sigmund bar honom långa vägar i famnen på sig och kom till en smal och lång fjord, och där var en liten farkost och en man på; han erbjöd Sigmund att bli rodd över fjorden. Men när Sigmund bar liket ut på farkosten, var båten lastad; mannen sade, att Sigmund skulle färdas innanför fjordens ända. Mannen stötte ut farkosten och försvann genast.

Konung Sigmund stannade länge i Danmark i Borghilds rike, sedan han äktat henne. Sedan for Sigmund söder till Frankland till det rike, som han hade där. Då äktade han Hjordis, dotter till konung Eylime; deras son var Sigurd. Konung Sigmund föll i strid mot Hundings söner, men Hjordis gifte sig då med Alf, son till konung Hjalprek. Sigurd växte upp där i barndomen.

Sigmund och alla hans söner voro långt framom alla andra män i kraft och storlek och mod och all idrott. Sigurd var dock främst av alla, och honom säga alla i fornsagorna stå framför alla och vara den ansenligaste av härkonungar.



Gripers spådom


Griper hette Eylimes son, broder till Hjordis; han rådde över land och var klokast av alla människor och spåkunnig. Sigurd red ensam och kom till Gripers sal. Sigurd var lätt igenkännlig; han träffade en man utanför salen, som kallade sig Geiter. Honom tilltalade Sigurd och frågar:

1.
"Vem bor väl här
i denna borg?
Vad kalla krigarne
konungen över folket?"

Geiter sade:
"Griper heter
hövdingen över män,
som fasta jorden
och folket styr."

Sigurd sade:
2.
"Är vise härskaren
hemma i landet?
Skall kungen med mig
komma till tals?
Okänd man
önskar hans samtal;
fort jag vill
finna Griper."

Geiter sade:
3.
"Den glade konungen
skall Geiter spörja,
vem mannen är,
som möta vill Griper."

Sigurd sade:
"Sigurd jag heter,
av Sigmund boren,
men Hjordis är
hjältens moder."

4.
Då gick Geiter
åt Griper att säga:
"Härute står kommen
en okänd man;
ädel han är
till utseendet;
inför dig, konung,
han komma vill."

5.
Då träder krigarnes
konung ur salen
och hjärtligt hälsar
hjälten, som kommit:
"Välkommen, Sigurd!
Vi såg jag dig ej förr?
Men du, Geiter,
om Grane tag hand!"

6.
De togo till att språka
och tala om mycket,
när rådvisa männen
råkade varandra.

Sigurd sade:
"Säg mig, morbror,
om du ser förut,
hur livet för Sigurd
löpa skall?"

Griper sade:
7.
"En man skall du bliva,
mest ärad under sol,
och alla furstar
överlägsen,
slösande guld
men snålande flykt,
ädel att åse
och i ord vis."

Sigurd sade:
8.
"Säg, kloke konung,
klarare än jag spörjer,
vis, för Sigurd,
om se du tycker dig,
vad först skall ske
till framgång för mig,
då ur din gård
gått jag har."

Griper sade:
9.
"Först skall du, furste,
din fader hämna
och allt ont
åt Eylime straffa;
du skall Hundings
hårda, djärva
söner fälla
och seger vinna."

Sigurd sade:
10.
"Säg, ädle konung,
min släkting, för mig,
med stor klokhet,
då förstånd vi tala;
ser du för Sigurd
snara bragder,
som högst stiga
mot himlens valv?"

Griper sade:
11.
"Ensam du skall dräpa
ormen den glänsande,
som glupsk ligger
på Gnitaheden.
Du skall båda
till bane varda,
Regin och Favner;
rätt säger Griper."

Sigurd sade:
12.
"Ymnig blir min rikedom,
om jag utföra kan
i världen den strid,
som visst du spår mig.
Tänk dig om;
förtälj än längre,
vad mera skall hända
i mitt liv!"

Griper sade:
13.
"Favners bo
du finna skall
och föra bort
den fagra skatten.
Guld skall du lasta
på Granes bogar;
ryktbar av striden,
du rider till Gjuke."

Sigurd sade:
14.
"Med kloka ord
för konungen skall du,
modige furste,
än mera säga.
Hos Gjuke är jag gäst
och går därifrån;
vad skall mera hända
i mitt liv?"

Griper sade:
15.
"På fjället sover,
furstens dotter,
bjärt i brynja
efter bane på Helge.
Vassa svärdet
svänga skall du,
med Favners bane
brynjan rista."

Sigurd sade:
16.
"Bruten är brynjan,
bruden begynner
att tala, då vivet
vaknat ur sömnen.
Vad säger sedan
till Sigurd jungfrun,
som till fördel
för fursten bliver?"

Griper sade:
17.
"Hon skall dig, ryktbare,
runor lära,
alla, som människor
ernå vilja,
och på varje mål
av människor tala,
och helande läkedom.
Var lycklig, konung!"

Sigurd sade:
18.
"Lyktat är nu detta,
lärd är visdomen,
och redo jag är
att rida därifrån.
Tänk dig om,
förtälj än längre,
vad mera skall hända
i mitt liv!"

Griper sade:
19.
"Hinna skall du
Heimers bygder
och glad komma
till kungen som gäst.
Slut är nu, Sigurd,
vad jag såg av framtiden;
längre fram det Griper
ej lönt är att spörja

Sigurd sade:
20.
"Ängslan mig vållar
det ord, du sade,
ty, furste, längre
fram du ser.
För mycken sorg
för Sigurd vet du,
därför, Griper,
den du ej säger."

Griper sade:
21.
"Av livet ditt
låg mig ungdomen
ljusast före
att genomskåda.
Med rätta jag icke
räknas för vis,
ej heller för framsynt;
vad jag förutsåg, är borta."

Sigurd sade:
22.
"Ovan jord
ingen jag vet
som framtiden ser
fjärmare än Griper.
Du skall ej dölja,
fast dåligt det är
och mig min ställning
menlig bliver."

Griper sade:
23.
"Med laster är icke
ditt liv dig bestämt,
låt, ädle furste,
lära dig det;
ty minnas skall ditt namn,
medan människor leva,
du vållare av vapnens
vinande storm!"

Sigurd sade:
24.
"Illa sker mig.
Skiljas måste
Sigurd från fursten,
då så är.
Visa mig vägen,
om du vill, morbroder!
I livet på förhand
allt ligger bestämt."

Griper sade:
25.
"Nu skall för Sigurd
Jag säga noga,
då drotten mig
därtill nödgar.
Veta du skall,
att jag visst icke ljuger:
en dag åt dig,
döden är ämnad."

Sigurd sade:
26.
"Vrede jag vill ej
från väldige konungen
men goda råd
av Griper få.
Nu vill visst jag veta,
fast ej väl behagligt,
vad som dig synes
Sigurd vänta."

Griper sade:
27.
"En flicka är hos Heimer,
fager att åse,
och Brynhild henne
borgmännen nämna,
dotter till Budle,
men bålde konungen,
Heimer, fostrar
hårdsinta mön."

Sigurd sade:
28.
"Vad gör det mig,
att en mö finnes,
fager att åse,
fostrad hos Heimer?
Det skall du, Griper,
grant mig säga,
ty ödet mitt
allt du förutser."

Griper sade:
29.
"Hon gör, att glädjen
går ifrån dig,
Heimers fosterdotter,
fager att åse.
Sömn du ej sover,
ej om sak dömer,
på man du ej aktar,
om ej mön du ser."

Sigurd sade:
30.
"Vad skall till lisa
lända Sigurd?
Säg du det, Griper,
om se du tycker dig!
Kan jag mön
till maka vinna,
denna furstens
fagra dotter?"

Griper sade:
31.
"I skolen alla
eder svära
fullt och fast,
få I skolen hålla.
Gästat en natt
du gjort hos Gjuke,
så minns du ej mera
mön hos Heimer."

Sigurd sade:
32.
"Vad för nagot?
Nämn mig det, Griper!
Ser du flyktighet
i furstens lynne,
då bryta löftet
mot bruden jag skall,
som jag trodde mig älska
av all min själ?"

Griper sade:
33.
"Du snärjes, ädling,
av annans svek,
för Grimhilds list
du lida skall.
Hon vill giva dig
ljushårig mö,
sin egen dotter;
anslag hon spinner."

Sigurd sade:
34.
"Blir jag med Gunnar
och hans bröder svåger
och går att taga
Gudrun till äkta?
Fullgott gifte
fursten då hade,
om ånger icke
ängslade mig."

Griper sade:
35.
"Svika dig Grimhild
söka skall,
egga dig att bedja
om Brynhilds hand
för Gunnars räkning,
goterfurstens;
raskt furstens moder
färden du lovar."

Sigurd sade:
36.
"Något menligt mig möter,
det märker jag grant;
svårligen vacklar
Sigurds ställning,
om bedja jag skall
till brud åt en annan
den sköna mö,
som själv jag älskar."

Griper sade:
37.
"I skolen alla
eder svära,
Gunnar och Hogne
och du, hövding, den tredje.
Då på vägen I ären,
växlen I skepnad,
Gunnar och du;
Griper ej ljuger."

Sigurd sade:
38.
"Vad är skälet till det?
Vi skola vi skifta
sätt och utseende
samman på vägen?
Annan falskhet
följa det torde,
mycket elak.
Säg mera, Griper!"

Griper sade:
39.
"Gunnars skepnad
och skick du har,
ditt eget tal
och tankekraft.
Du fäster den käcka
fosterdottern
till Heimer, men henne
till hustru ej får."

Sigurd sade:
40.
"Mycket illa det mig tyckes.
Usel bland män
skall Sigurd sägas,
då sådant sker.
List jag icke
lägga vill
mot furstedottern,
den främsta, jag vet."

Griper sade:
41.
"Du, härens hövding,
härlig du skall
vila hos mön,
som din moder hon vore.
Därför skall minnas,
medan människor leva,
du folkens furste,
ditt frejdade namn."

Sigurd sade:
42.
"Skall Gunnar äga
den goda till hustru,
ryktbar bland män
- berätta mig, Griper! -
fast trenne nätter
hans trotsiga brud
har sovit hos mig?
Sådant har ej timat."

Griper sade:
43.
"Samman skola bådas
bröllop drickas,
Sigurds och Gunnars,
i Gjukes salar.
Hamn I växlen,
då hem I kommit,
till själen var
sig själv förbliver."

Sigurd sade:
44.
"Hur skall sedan
svågerskapet
till gamman oss bliva,
Griper, säg det!
Skall det Gunnar
till glädje lända
eller mig själv
skänka hugnad?"

Griper sade:
45.
"Du minns ederna åter,
kan ingenting säga,
du unnar Gudrun
äktenskapets lycka;
men Brynhild som bortslumpad
brud sig tycker,
den sluga söker
med svek att hämnas."

Sigurd sade:
46.
"Vad skall bruden
som böter taga,
för att vi smidde
svek mot vivet?
Hon äger av mig
eder svurna,
inga fyllda,
och föga kärlek."

Griper sade:
47.
"Hon skall gå
att Gunnar säga,
att icke du aktade
ederna väl,
då Gjukes arving,
den ädle konungen,
all sin lit
på ditt löfte satte."

Sigurd sade:
48.
"Vad för något!
Nämn mig det, Griper!
Skall sant det vara,
som säges om mig,
eller ljuger på mig
hjältekvinnan
och på sig själv?
Skönjer du det, Griper?"

Griper sade:
49.
"Ej väl, av vrede
och värkande sorg,
dig mäktiga bruden
bemöta skall.
Den goda kvinnan
du kränkte icke,
dock drottningen I
bedrogen med list."

Sigurd sade:
50.
"Skall Gunnar, den kloke,
Och Guttorm och Hogne
av hennes eggelse
sig hetsa låta?
Skola Gjukes söner
svärden bloda
på mig, sin svåger?
Säg du det, Griper!"

Griper sade:
51.
"Gruvligt det Gudrun
går till hjärtat;
dig hennes bröder
din bane vålla.
Till intet bliver
all glädje sedan
för visa vivet;
det vållar Grimhild.

52.
Det hugna dig skall,
du härens ledare,
att den lyckan för furstens
liv är bestämd:
ej märkligare man
ovan mullen skall födas
under solens säte
än, Sigurd, du anses."

Sigurd sade:
53.
"Skiljoms i vänskap!
Man skickelsen ej motstår.
Väl har du, Griper,
vad jag ville, gjort.
Visst du skulle
vackrare spå
livet åt mig,
om du mäktade det."



Sången om Regin


Sigurd gick till Hjalpreks hästhjord och valde sig därav en häst, som sedan kallades Grane. Då hade Regin, Reidmars son, kommit till Hjalprek; han var händigare än varje annan och dvärg till växten; han var klok, grym och trollkunnig. Regin gav Sigurd uppfostran och undervisning och tyckte mycket om honom. Han sade Sigurd om sina föräldrar och hur det hänt sig, att Oden och Höner och Loke hade kommit till Andvarafors; i den forsen var en stor hop fiskar. En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i en gäddas skepnad och skaffade sig mat. Otr (utter) hette vår broder, sade Regin, och han gick ofta i forsen i en utters skepnad; han hade tagit en lax och satt på åstranden och åt den blundande. Loke kastade en sten på honom, så att han dog; asarne tyckte sig hava haft mycken lycka och flådde skinnet av uttern. Samma kväll sökte de att få gästa hos Reidmar och visade sitt jaktbyte. Då togo vi dem till fånga och ålade dem för att lösa sitt liv att fylla utterskinnet med guld och hölja det utanpå också med rött guld. Då sände de Loke att skaffa guldet; han gick till Ran och fick hennes nät och begav sig därpa till Andvarafors och kastade nätet för gäddan, men hon lopp i nätet.

Då sade Loke:
1.
"Vad är det för fisk,
som i floden ränner,
kan sig ej för fara frälsa.
Lös du ditt huvud
ur Hels våld,
skaffa mig guldets glans!"

Gäddan sade:
2.
"Andvare heter jag,
Oin hette min fader,
i mången fors jag farit;
en olycklig norna
i urtid bestämde,
att jag skulle i vattnet vada."

Loke sade:
3.
"Säg du, Andvare,
om du äga vill
ditt liv i de levandes salar!
Vad straff möter
människors söner
om med ord de ömsesidigt såra?"

Andvare sade:
4.
"Mycken vedergällning
få människors söner,
som i Vadgelmer vada.
Från de osanna ord,
som på en annan man ljuger,
gå grenarna ganska långt."

Loke såg allt det guld! som Andvare ägde, men då han hade lämnat fram guldet, så hade han kvar en ring, och den tog Loke av honom. Dvärgen gick in i stenen och sade:

5.
"Detta guld
som Gust hade,
skall tvänne bröder
till bane varda
och åtta furstar
egga till strid;
ingen människa skall
av mitt gods njuta."

Asarne betalade Reidmar pengarne och stoppade upp utterskinnet och reste det på fötter; därpå skulle asarne stapla upp guldet och hölja. Men när det var gjort, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem hölja. Da drog Oden fram ringen Andvaranaut och höljde håret.

Då sade Loke:
6.
"Guld är dig nu givet,
och gäldat är dig
mycket för mitt huvud.
Åt din son blir ej
sällhet bestämd,
det varder bådas eder bane."

Reidmar sade:
7.
"Gåvor du gav,
du gav ej vängåvor,
du gav ej av gott hjärta.
Ert liv I skullen
förlora fått,
om jag anat er olycksspådom."

Loke sade:
8.
"Än värre är
- det veta jag tror mig -
den fränders fejd, som hotar.
De furstar tror jag
ej födda ännu,
som till oenighet det är ämnat."

Reidmar sade:
9.
"Över röda guldet
tror jag mig råda skola,
så länge som jag lever.
För ditt hot
ej ett dugg jag rädes.
Hallen nu hem härifrån!"

Favner och Regin krävde Reidmar på frändeböter efter sin broder Otr. Han sade nej därtill, och Favner stack igenom sin fader Reidmar med svärdet, medan han sov. Reidmar ropade då på sina döttrar:

10.
"Lyngheid och Lovnheid,
veten, livet mitt är ute!
Mycket är, vartill tvång tvingar."

Lyngheid sade:
"Få systrar torde,
fast fadern mistats,
hämnas på broder sin harm."

Reidmar sade:
11.
"En dotter dock föd,
du dis med ulvahåg,
om ej du får
med fursten en son.
Giv mön en man,
då så mycken är nöden,
då skall hennes son
hämnas din sorg."

Favner tog allt guldet. Då bad Regin att få sitt fadersarv, men Favner sade nej därtill. Då sökte Regin råd av Lyngheid, sin syster, hur han skulle få ut sitt fadersarv.

Hon sade:
12.
"Med blidhet din broder
du bedja skall
om arv och huldare håg.
Ej synes det rätt,
att med svärdet du skall
fordra av Favner gods."

Dessa ting sade Regin för Sigurd. En dag då han kom till Regins hus, blev han väl emottagen.

Regin sade:
13.
"Hit är Sigmunds
son kommen,
snabbtänkt sven,
till salarne våra.
Mod har han mera
än man, som är gammal;
av vilde vargen
väntar jag rov.

14. Stridsdjärve fursten
fostra jag skall,
nu är Yngves ättling
till oss kommen.
Han bliver den främste
furste under solen,
hans ödestråd ligger
kring alla land."

Sigurd var sedan ständigt hos Regin, och han sade Sigurd, att Favner låg på Gnitaheden och var i en orms skepnad. Han hade en skräckhjälm, som allt levande räddes för. Regin gjorde åt Sigurd ett svärd, som hette Gram; det var så vasst, att han stack ned det i Ren och lät en ulltapp driva för strömmen, och det skar igenom ulltappen liksom vattnet. Med detta svärd klöv Sigurd sönder Regins städ. Därefter eggade Regin Sigurd att döda Favner, men han sade:

15.
"Hundings söner
högt skola skratta,
de som ändade
Eylimes liv,
om fursten mera
manas att söka
fagra ringar
än fadershämnd."

Konung Hjalprek gav Sigurd skepp och folk för att hämna sin fader. De fingo en stor storm och kryssade framför en bergsudde. En man stod på berget och sade:

16.
"Vilka rida där
med Rävils hästar
på höga böljor,
på brusande hav?
Över segelspringarne
svallet sprutar;
mot vinden skola ej
vågfålar stå sig."

Regin sade:
17.
"Här är Sigurd och jag
på simmande plankor,
by är oss given
var bane nära,
över stävens plankor
störtsjön bryter,
fartygen sjunka.
Vem frågar oss därom?"

Mannen sade:
18.
"Jag kallades Nikar,
då jag korpen gladde,
volsung unge,
och på valplatsen stred.
Nu kan du kalla
karlen på berget
Feng eller Fjolner;
eder följa vill jag få."

De lade då i land, karlen gick ombord, och då lade sig stormen.

Sigurd sade:
19.
"Säg mig, Nikar,
då således gudars
och människors varsel du vet!
Vilka varsel vittna,
då man väntar strid,
bäst vid svärdens svingning?"

Nikar sade:
20.
"Många äro goda,
om människor dem visste,
varsel vid svärdens svingning.
Pålitligt sällskap
tror jag svarte korpen
vara för väpnad man.

21. Ett annat är,
om ut du kommit
och färdig är att fara,
du ser tvänne
tappra män
stå tätt utanför stugan.

22. Ett tredje det är,
om det träffar in,
att ulv under askgrenar tjuter;
över hjälmklädda män
ges dig varsel om seger,
om först du ser deras färd.

23. Ingen skall kämpa
med ansiktet vänt
mot månens syster,
då sent hon skiner.
Seger de hava,
som se kunna,
de käcka kämpar,
eller kilformigt fylka.

24. Det är mycket farligt,
om med foten du snavar,
när du till valplats vandrar;
då stå på båda sidor
svekfulla diser
och vilja dig sårad se.

25. Kammad och tvagen
var klok skall vara
och på morgonen mätt,
ty ovisst är,
var till afton han kommer;
illa är av järtecken gäckas."

Sigurd hade en stor strid med Lyngve, Hundings son, och hans bröder; där föll Lyngve och hans två bröder. Efter striden sade Regin:

26.
"Nu är blodig örn
med bitande svärd
på ryggen av Sigmunds
baneman ristad;
ingen fursteson
främre varit,
som blodade jorden
och gödde korpen."

Hem for Sigurd till Hjalprek; da eggade Regin Sigurd till att döda Favner.


Sången om Favner


Sigurd och Regin begåvo sig upp på Gnitaheden och funno där spåret efter Favner, när han skred till vatten.Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen, och Sigurd gick ned däri. Men när Favner skred från guldet, blåste han ut etter, och det föll ned ovanför huvudet på Sigurd. Men när Favner skred över gropen, stack Sigurd med svärdet till hjärtat på honom. Favner skakade på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd sprang upp ur gropen, och de sågo varandra.

Om Favners död

Favner sade:
1.
"Du sven, du sven,
som son åt vem är, sven, du född,
som vilka människors barn är du boren,
då på Favner du blodade
det blixtrande svärdet;
i mitt hjärta jagad är klingan."

Sigurd dolde sitt namn, ty det var folks tro i forntiden, att döende mans ord förmådde mycket, om han förbannade sin ovän med nämnande av namn.

Han sade:
2.
"Härligt djur jag heter
och har hankat mig fram
som en man utan moder,
fader jag har ej,
som folk brukar,
jag vandrar i världen ensam."

Favner sade:
3.
"Vet du, om fader du ej har,
som folk brukar,
av vad under blev du avlad?"

Sigurd sade:
4.
"Min ätt jag säger
dig okänd vara
och likaledes mig själv.
Sigurd jag heter,
Sigmund hette min fader,
med svärd jag dig slagit har."

Favner sade:
5.
"Vem hetsade dig,
vi har du hetsa dig låtit
att fara efter mitt fall?
Bjärtögde sven,
bister fader hade du,
fram att rusa hans barn icke rädas."

Sigurd sade:
6.
"Hågen mig hetsade,
händerna hjälpte
och mitt vassa vapen.
Ej mången är modig
vid mogen ålder,
som blödig i barndomen varit."

Favner sade:
7.
"Vet du, om växa
vid vänners bröst du fått,
man såge dig käckt kämpa.
Nu är du fjättrad
och fången i krig,
en bunden man alltid bävar."

Sigurd sade:
8.
"Du förebrår mig, Favner,
att för fjärran jag är
ifrån faders arvedel faren.
Icke är jag fjättrad,
om ock fången i krig,
du fann, att jag lös var och ledig."

Favner sade:
9.
"Hatets ord
du hör i allt,
men ett jag säger dig sant:
guldet, som klingar,
och glänsande skatten,
ringarne, bliva din bane."

Sigurd sade:
10.
"Sin rikedom envar
råda vill
ända till sin yttersta dag,
ty varje människa
måste en gång
fara hädan till Hel."

Favner sade:
11.
"Nornors dom
vid näsen du får
och ovis dåres öde.
I vattnet du drunknar,
om i vind du ror,
för dödsdömd är allt fördärv."

Sigurd sade:
12.
"Säg mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl!
Vilka äro de nornor,
som i nöd hjälpa
och förlossa från livsfrukt mödrar?"

Favner sade:
13.
"Av skilda ätter vara
skönjer jag nornor,
de äro ej av samma släkt:
somliga äro av asar,
somliga av alfer,
somliga Dvalins döttrar."

Sigurd sade:
14.
"Säg du mig, Favner,
då du frejdad är för kunskap
och att veta mycket väl,
vad den holme heter,
där huggsaft asarne
och Surt samman blanda."

Favner sade:
15.
"Oskopner han heter,
och alla gudar där
med spjut och stång skola stinga.
Bifrost brister,
då på bron de komma,
och i floden fålarne simma.

16.
Skräckhjälm jag bar
att skrämma människor,
så länge jag på smyckena låg.
Allra starkast vara
av alla jag trodde mig,
hur många män jag än fann."

Sigurd sade:
17.
"Skräckhjälm skänker
ej skydd åt någon,
där vreda vapen skifta.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.

Sigurd sade:
19.
"Glänsande orm,
gräsligt du fräste
och hug du visade hård.
Hetare varder
hatet hos folk,
som den hjälmen på huvudet hava."

Favner sade:
20.
"Jag råder dig nu, Sigurd,
men råd må du taga
och rid hädan hem!
Det glödröda gods
och guldet det klingande,
dig ringarna bliva till bane."

Sigurd sade:
21.
"Ditt råd har du rådit,
men rida jag skall
till det guld, som i ljungen är gömt;
men ligg du, Favner,
och lid din död,
till dess att Hel dig har!"

Favner sade:
22.
"Regin mig förrådde,
förråda dig han skall,
han skall bliva oss båda till bane.
Sitt liv tror jag Favner
låta skall,
din styrka nu större blev."

Regin hade gått bort, medan Sigurd dödade Favner, och kom tillbaka, när Sigurd strök blodet av svärdet.


Regin sade:
23.
"Hell dig, Sigurd,
seger du vunnit,
Favner fällt du har.
Bland alla de män,
som mullen trampa,
ej käckare kämpe är född."

Sigurd sade:
24.
"Ovisst är att veta,
då alla komma samman,
segergudars söner,
vem den käckaste kämpen är;
mången är rask,
som ej rödfärgar svärdet
med blod ur annans bröst."

Regin sade:
25.
"Glad är du, Sigurd,
av segern du fröjdas,
där du Gram på gräset torkar.
Min broder har du
banesår givit,
något själv jag ock skyldig är."

Sigurd sade:
26.
"Du rådde därtill,
att jag rida skulle
hit över frostiga fjäll.
Gods och liv ägde
än glänsande ormen,
om mig feghet du ej förevitat."

Då gick Regin till Favner och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och därefter drack han blod ur såret.


Regin sade:
27.
"Sitt du nu, Sigurd,
men att sova jag skall gå,
och håll Favners hjärta
vid flamman;
det alltid slående
jag äta vill
efter drycken av blod, som jag drack."

Sigurd sade:
28.
"Fjärran du flydde,
medan på Favner
jag blodade mitt bitande svärd.
Jag eggade min kraft
mot ormens styrka,
medan du låg i ljungen gömd."

Regin sade:
29.
"Länge i ljungen
jätten du låtit,
ligga gammal och grå,
om ej svärdet du nyttjat,
som jag smidde själv,
ditt vassa, bitande vapen.

Sigurd sade:
30.
"Mod är bättre
än makten i svärdet,
där i vrede vapen skiftas,
ty en duktig karl
såg jag dristigt vinna
segern med slött svärd.

31. Bättre för den raske
än den rädde det är
att stå i stridens lek;
bättre vara glad
än gapa av häpnad
för vad helst som för handen är."

Sigurd tog Favners hjärta och stekte det på en trädgren. När han tänkte, att det var färdigstekt och blodet fradgade ur hjärtat, tog han på det med sitt finger och provade, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i munnen på sig. Men när Favners hjärtblod kom på tungan på honom, då förstod han fåglalåt; han hörde, att mesar kvittrade i buskarne.


Mesen sade:
32.
"Där sitter Sigurd,
sölad med blod,
och Favners hjärta
vid flamman steker;
rådig syntes mig
ringklyvaren,
om själv han åte
skimrande hjärtat."

Den andra mesen sade:
33.
"Där ligger Regin,
och ränker smider,
med list vill svika,
den som litar på honom,
samkar i vrede
vrånga ord,
den brottstämplarn
sin broder vill hämna."

Den tredje mesen sade:
34.
"Ett huvud kortare gråhårig
gubbe han låte
fara hädan till Hel!
Allt guld han kan
då ensam råda,
den mängd, som under Favner fanns."

Den fjärde mesen sade:
35.
"Klok han mig tycktes,
kunde han följa
det råd, ni gåvo, systrar,
som goda vänner,
och tänkte på sin fördel
och fägnade korpen;
ulven är att vänta,
då man öronen ser."

Den femte mesen sade:
36.
"Så klok är icke
krigshjälten,
som härens främste
jag finna tänkte,
om han brodern låter
bort komma,
då den andre han har
avdagatagit."

Den sjätte mesen sade:
37.
"Mycket ovis han är,
om han yttermera
farlig fiende spår.
Där Regin ligger,
som honom ränker smidit;
han kan sig ej mot falskhet fria."

Den sjunde mesen sade:
38.
"Ett huvud kortare låte han
kalle jätten
bli och fran guldringar gå!
Då ensam skall han härska
över allt det gods,
som Favner en gång ägde."

Sigurd sade:
39.
"Ej råde så hårt öde,
att Regin skall
namn av min bane bära,
ty båda bröderna
i brådkastet skola
fara hädan till Hel."

Sigurd högg huvudet av Regin, och sedan åt han Favners hjärta och drack blodet av både Regin och Favner. Då hörde han, hur mesarne sade:


40.
"Bind ihop röda
ringarne, Sigurd,
konungsligt är ej
att kvida mycket.
En flicka jag vet
fagrast av alla,
med gyllene smycken;
om det ginge henne vinna!

41.
Till Gjuke gå
gröna vägar,
framåt visar ödet
för frejdade krigaren;
den dråplige drotten
en dotter fostrat,
henne skall du, Sigurd,
hava till äkta.

42.
En sal är på höga
Hindarfjället,
av eld omsvept
allt utomkring;
den hava vise
väsen uppbyggt
av lysande guld,
som glänser och skimrar.

43.
Jag vet, att på fjället
en fejdjungfru sover,
lindens härjare
leker däröver.
Ygg med törne
ungmön stuckit,
då andra hon fällde,
än han erhålla ville.

44.
Se kan du, hjälte,
hjälmklädda mön,
som från valplats
på Vingskorner red.
Det är ödets skickelse,
sköldungaättling,
att Sigrdriv ej
ur sömnen kan väckas."

Sigurd red efter Favners spår till hans bo och fann det öppet och dörrar och dörrposter av järn; av järn voro ock alla timmerstockar i huset, och det var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd övermåttan mycket guld och fyllde där tvänne kistor; där tog han skräckhjälmen och guldbrynjan och svärdet Rotte och många dyrbarheter och klövjade dem på Grane, men hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd steg på ryggen på honom.



Sången om Sigrdriva


Sigurd red upp på Hindarfjället och styrde sin kosa söderut till Frankland. På fjället såg han ett stort ljus, som om eld brunne, och det sken därav upp till himlen.Men när han kom dit, stod där en sköldborg och upp ur den en fana. Sigurd gick in i sköldborgen och såg, att en man låg där och sov i full rustning. Han tog först hjälmen av huvudet på honom, och då såg han, att det var en kvinna. Brynjan satt hårt, som om hon vore fastväxt. Då ristade han med Gram från halsöppningen hela brynjan ned igenom och så ut genom båda ärmarna. Därpå tog han brynjan av henne, och hon vaknade och satte sig upp, fick se Sigurd och sade:

1.
"Vad bet på brynjan?
Vi bröts min sömn?
Vem fogade, att fjättrarna
föllo, de blekgrå?"

Han svarade:
"Sigmunds son;
Sigurds svärd
åt korpen riste lik
för kort tid sedan."

Hon svarade:
2.
"Länge jag sov,
länge var jag somnad,
länge få människor lida.
Oden vållar,
att icke jag mäktade
slita min djupa sömn."

Sigurd satte sig ned och frågade henne om hennes namn. Hon kallade sig Sigrdriva och var valkyria. Hon sade, att två konungar hade stridit: den ene hette Hjalmgunnar, han var då gammal och en den störste krigare, och Oden hade lovat honom seger, men:

den andre hette Agnar,
Audas broder,
som ingen varelse
ville hjälpa.

Sigrdriva fällde Hjalmgunnar i striden, men Oden stack henne med sömntörne till hämnd därför och sade att hon aldrig mera skulle kämpa och giva seger i strid, utan sade, att hon skulle gifta sig. "Men jag sade honom, att jag gav ett löfte däremot att icke gifta mig med någon man, som kunde rädas." Han svarar och ber henne lära honom vishet, om hon visste tidender ur alla världar.

Sigrdriva sade:
3.
"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

4.
Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"

Hon tog då ett horn fullt av mjöd, och gav honom en minnesdryck:

5.
"Jag bjuder dig öl,
du brynjetings apel,
blandat med styrka
och starkhets ära.
Det är fullt av sånger
och hugsvalande stavar,
goda galdrar
och gammanrunor.

6.
Segerrunor skall du kunna,
om seger du vill hava,
och sätta dem på svärdets fäste,
somliga på slagstången,
somliga pa svärdkavlen
och nämna två gånger Tyr.

7.
Ölrunor skall du kunna
om du vill, att annans hustru
ej sviker dig, då säker du tror dig.
På hornet skall du rista dem
och på handens bak
och märka på nageln Naud.

8.
Fyllda bägarn signa
och för fara dig akta,
du skall lägga i vätskan lök;
då vet jag,
att det varder dig aldrig
något menligt i mjödet blandat.

9.
Hjälprunor skall du kunna,
om du hjälpa vill,
och lösa livsfrukt från kvinnor.
I handen skall du dem rista
och om handlederna spänna
och bedja diserna giva dig hjälp.

10.
Bränningsrunor skall du rista,
om bärga du vill
på havet seglets hästar.
På stammen skall man dem rista
och på styrårans blad
och bränna dem i äran med eld.
Så brådstört är ej brottsjö,
så blå ej vågor,
att ej från havet du helbrägda kommer.

11.
Kvistrunor skall du kunna,
om kunnig du vill vara
att som läkare se på sår.
Skriv dem på barken
och det skogens träd,
vars lövkvistar luta åt öster.

12.
Målrunor skall du kunna
att icke någon människa
med hat skall harm dig löna.
Dem snor man om,
dem sveper man om,
dem sätter man alla tillsamman,
på det ting,
där talrik menighet
råkas till fullsutten rätt.

13.
Tankerunor skall du kunna,
om du tankekraft vill äga
mer än varje man.
Dessa tydde,
dessa tecknade,
dessa runor betänkte Ropt,
av den saft,
som sipprat hade
ur Heiddraupners huvudskål
och ur Hoddrovners horn.

14.
På berget han stod
med Brimers eggar
och hade på huvudet hjälm.
Då höjde Mims huvud
först sin rådande röst
och sade sanna ord.

15.
Sade dem på skölden ristade,
som för skinande guden står,
på Arvakrs öra,
och Alsvinns hov
på det hjul, som går runt
under Rungners banes vagn,
på Sleipners tänder
och på slädens fjättrar.

16.
På björnens ramar
och på Brages tunga,
på ulvens klor
och på örnens näbb,
på blodiga vingar
och på brons landfäste,
på förlossande love
och i lisans spår.

17.
På glas och på guld
och på godlyckesmycken,
i vin och i vört
och på välbehaglig sittplats,
på Gungners udd
och på Granes bröst,
på nornans nagel
och på näbben av ugglan.

18.
Alla avskavna blevo,
som in voro ristade
och mängda med det heliga mjöd
och sända vida vägar.
De äro hos asar,
de äro hos alfer,
somliga hos visa vaner,
somliga hos människors menighet.

19.
Det är bokrunor,
det är bärgerunor,
och alla ölrunor,
och kostliga kraftrunor
för den som utan villa
och utan att dem spilla
kan dem sig till båtnad bruka.
Lev väl, om du lärt dem,
tills gudamakterna förgås!

20.
Nu skall du välja,
då val dig bjudes,
du vassa vapnens stam!
Skall jag tala eller tiga?
Tänk därpå själv!
Allt ont är av ödet tillmätt."

Sigurd sade:
21.
"Fly jag ej skall,
fast förfallen åt död,
blödig är jag ej boren.
Dina vänskapsråd
alla vinna jag vill,
så länge som jag lever."

Sigrdriva sade:
22.
"Det råder jag dig för det första,
att mot dina fränder,
utan vank du må vara.
Hämnas må du ej,
fast harm de dig göra;
det båtar dig bäst efter döden.

23.
För det andra jag dig råder,
att du ed icke svär,
om ej därmed sanning du säger.
Svåra följder
har sviken förlikning;
usel är menedig man.

24.
För det tredje jag dig råder,
att du på tinget
ej strider med stolliga sällar,
ty ovis man
ofta säger
värre ord, än han vet.

25.
Allt är svart;
säger du intet,
så tyckes du blödig boren
eller med sanning sakförd.
Farligt är hembygdens folkprat,
lyder det ej till ditt lov.
Låt andra dagen
honom uppgiva andan
och löna så folk för lögn.

26.
För det fjärde jag dig råder,
om det bor en fläckfull
trollpacka tätt invid vägen.
Hellre giv dig i väg
än gästa där,
även om natten är nära!

27.
Ögon som spana,
önskvärda äro,
då i vrede vapen skiftas;
ofta vrångvisa kvinnor
vid vägen sitta,
som döva svärd och sinne.

28.
För det femte jag dig råder,
fast du ser fagra
brudar på bänkarne sitta,
låt ej de silversmyckade
för din sömn råda,
locka ej i kärlek dem till kyssar!

29.
För det sjätte jag dig råder,
om det sker bland män,
att vid öl fällas avoga ord,
giv dig ej i delo
med druckna slagskämpar;
vin stjäl mångens vett.

30.
Öl och trätor
ha ofta varit
mången man till sorg;
somliga till undergång,
somliga till ofärd,
mycket vållar människor ve.

31.
För det sjunde jag råder dig,
om du själv i delo
råkar med modiga män,
bättre är slåss
än brännas inne
själv med gård och grund.

32.
För det åttonde jag dig råder
att akta dig för ont
och all slags falskhet fly.
Ej mö må du locka
eller mans hustru
och till brottslig älskog ej egga.

33.
För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

34.
Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova.

35.
För det tionde jag dig råder,
tro du aldrig ord
av en fredlös fiendes son!
Är du broderns baneman
eller har fadern du fällt,
är en ulv i unge sonen,
fast glad han göres med guld.

36.
Aldrig hinna harm
och hätskhet att somna
och sorgen lika litet.
Att få vett och vapen
är vanskligt för fursten,
som främst i folket skall gå.

37.
För det elfte jag dig råder,
att för ont du dig aktar
i varje fall från en vän.
Jag tror furstens liv
ej långt skola bliva;
stora strider begynna.



Brottstycke av det större kvädet om Sigurd


1a.
Elden tog att ljunga,
och jorden att skälva
och höga lågan
mot himlen skjuta.
Få tordes där
av furstens kämpar
genom elden rida
eller över stiga.

2a.
Sigurd Grane
med svärdet sporrade,
elden slocknade
för ädle hjälten;
all lågan sig lade
för den lovord önskande,
de redskap glänste,
som Regin ägde.

3a.
Sigurd drap ormen,
och ingen det skall
ur minnet förlora,
så länge människor leva,
men din broder
brast det mod
genom elden att rida
eller över stiga.

4a.
Ut gick Sigurd
från samtalet,
männens vän,
och så modfälld var;
att på stridsdjärv hjälte
järnvirkad brynja
började i sidorna
sönder brista.

- - - - - -

1.
"[I vad sak
har Sigurd] brutit,
då du vill, att den modige
mista skall livet."

Gunnar sade:
2.
"Mig har Sigurd
svurit eder,
eder svurit,
alla brutit.
Han svek mig då,
när han svurit hålla
alla eder
allra trognast."

Hogne svarade:
3.
"Av hätskhet Brynhild
dig hetsat har
ont att göra
och orsaka sorg;
hon unnar ej Gudrun
det goda giftet
och sedan ej dig
sig att äga."

4.
Några ulv stekte,
några orm skuro,
några åt Guttorm
gåvo av vargen,
förrn de förmådde,
mordlystna,
bära händer
på härlige hjälten.

5.
Slagen blev Sigurd,
söder om Ren,
korpen på trädet
kraxade högt:
"På eder två skall Atle
eggarna bloda,
brutna eder
eder bane vålla."

6.
Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och det första ord,
hon fällde, var detta:
"Var är nu Sigurd,
väpnades drott,
då mina fränder
jag främst ser rida?"

7.
Ensam Hogne
henne svarade:
"Sigurd med svärd
vi sönderhuggit,
grå hästen hänger
huvudet över den döde."

8.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
"Väl skolen I njuta
av vapen och land!
Ensam skulle Sigurd
för allt hava rådit,
om han litet längre
sitt liv behållit.

9.
Ej hövdes det,
att han härskade så
över Gjukes arv
och goters mängd,
då att styra folket
och i strid djärva
fem söner Gjuke
framfött hade."

10.
Då skrattade Brynhild,
att det skallade i gården,
en gång
av all sin själ:
"Länge skolen I njuta
land och folk,
när frejdade fursten
I falla låtit."

11.
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
"Oerhörda ord
yttrar du nu.
Må de svåra taga Gunnar,
Sigurds mördare!
Hans hätska sinne
hämnd skall röna."

12.
Det led fram på kvällen,
ej litet var drucket,
om mycket muntert
männen talade.
Alla somnade,
då i säng de kommo,
Gunnar ensam längre
än alla låg vaken.

13.
Fot han ej rörde,
fjättrad var tungan;
därpå härens
härjare tänkte,
vad de två på trädet
talat hade,
korpen och örnen,
då de kommo hemridande.

14.
Brynhild vaknade,
Budles dotter,
skjoldungars dis,
innan dagen grydde:
"Eggen mig eller avråden,
- nu har ogärning skett, -
att säga min sorg
eller sådant ej göra!"

15.
Vid dessa ord
alla tego,
få blevo kloka
på de kvinnolater,
då hon gråtande
gav sig att omtala
det, som hon leende
lockat männen till.

Brynhild sade:
16.
"I sömnen, Gunnar,
svårt det mig tycktes:
svalt var i salen,
min säng var kall,
men du, drott, rider
bedrövad, glädjelös,
med fjättrar fängslad
i fienders hop;
så skall all eder
ätt, nivlungar,
sin makt förlora,
menedare ären I.

17.
Nu minns du ej, Gunnar,
granneligen,
da I båda i spåret
ert blod läten rinna.
Allt det har du nu
illa honom lönat,
att främst i mod
han sig finna lät.

18.
Det röntes då,
när ridit han hade
modig till oss
om mig att bedja,
hur härens härjare
hade tillförene
ederna hållit
mot unge fursten.

19.
Sårande svärd,
snott om fästet med guld,
lät mäktig konung
mellan oss ligga.
Med eld voro eggarna
utanpå strukna,
och med etterdroppar
innantill dragna."


Om Sigurds död

I detta kväde talas om Sigurds död, och här pekar det åt, som om de dödade honom ute, men somliga säga så, att de dödade honom inne, sovande i sin säng. Men tyskarne säga så, att de dödade honom ute i skogen, och så säges i den gamla Gudrunarkvida, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han dödades, men det säga alla på enahanda sätt, att de sveko honom mot tro och loven och angrepo honom liggande och oförberedd.



Första kvädet om Gudrun


Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg.Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:

1.
Det var en gång, som Gudrun
ville gå att dö,
då hon sorgfull satt
vid Sigurds lik.
Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade
som andra kvinnor.

2.
Visa jarlar
gingo fram,
som henne manade
så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,
var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.

3.
Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg
sade envar av dem,
den bittraste,
hon burit hade.

4.
Då sade Gjavlaug,
Gjukes syster:
"Mig vet jag mest vanlottad
i världen på glädje:
fem mäns förlust
jag lida fick,
tvänne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders,
jag ensam dock lever."

5.
Dock icke Gudrun
gråta kunde;
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

6.
Då sade Herborg,
Hunalands drottning:
"Svårare sorg
att säga jag har:
mina söner sju
i södern föllo
och min man, den åttonde
med dem stupade.

7.
Fader och moder,
fyra bröder,
dem blåste på vågen
vinden i kvav,
böljan bröt
mot bordplankorna.

8.
Själv skulle jag sköta,
själv skulle jag kläda,
själv skulle jag låta
deras lik få vård.
Det allt jag utstod
på ett enda halvår,
utan att hugnad
jag hade av någon.

9.
Så fick jag fången
av fiendehär
samma halvår
sedan bliva.
Skruda jag skulle
och skorna binda
varje morgon
på makan till hersen.

10.
Hon sökte mig skrämma
av svartsjuka,
och drev till mig med hårda
hugg och slag.
Ej har i något hus
jag herre sett bättre,
men fru i huset
fann jag ej värre."

11.
Dock icke Gudrun
gråta kunde,
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

12.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
"Få trösteord, fast vis,
o fostermoder,
vet du det unga
vivet att säga."
Hon ville ej längre
liket hölja.

13.
Snabbt hon lakanet
av Sigurd ryckte
och kastade en kudde
för knäna åt makan.
"Se på din käre!
Kyss hans läppar,
som om du famnade
fursten i livet!"

14.
En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.

15.
Då böjde Gudrun
mot bolstret knä,
lockarne lossnade,
i låga brann kinden,
och regnet av tårar
rann i hennes knä.

16.
Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarne forsade
trädörr igenom
och gässen på gården
gällt kacklade,
de härliga fåglar,
som husfrun ägde.

17.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
"Eder kärlek vet jag
har varit den största
av alla människors
ovan mullen.
Ingenstädes trivdes du,
ute eller inne,
syster min,
om hos Sigurd du ej var."

18.
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
"Så var min Sigurd
mot sönerna av Gjuke,
som en vitlök vore,
vuxen ur gräset,
eller som bjärt juvel,
på band dragen,
en ädel opal,
över ädlingar han var.

19.
Jag föreföll också
furstens kämpar
högre än alla
Herjans diser.
Nu är jag så liten,
som lövet är
ofta på jolster,
efter avliden drott.

20.
Jag saknar, då jag sitter,
då i sängen jag vilar,
min vän att språka med;
det vålla Gjukes söner.
Mitt värsta ve
vålla Gjukes söner
och sin systers
svåra gråt.

21.
I läggen öde
landet på folk,
så visst som I svikit
svurna eder.
Guldet skall du ej,
Gunnar, njuta,
din död de ringar
bereda skola,
sedan du svor
Sigurd eder.

22.
I gården det ofta
gladare var,
så, när min Sigurd
sadlade Grane
och de foro att bedja
om Brynhilds hand,
en eländig varelse,
i olycklig stund."

23.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
"Utan man och barnlös
blive den varelsen,
som bad dig, Gudrun,
att gråta du skulle,
och i morse gav dig
makt att tala!"

24.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
"Tig, du leda,
med att tala slikt!
Städs ädlingars onda
öde du varit,
var människa skyr dig,
skändliga stycke,
sju konungars
förkrossande sorg
och det värsta fördärv
av vänskap för kvinnor."

25.
Då sade Brynhild,
Budles dotter:
"Atle allena
all olycka vållar,
son till Budle,
broder till mig.

26.
I hallen vi två då
hos hunska folket
sågo guldet
smycka fursten.
För detta besök
jag svårt har umgällt,
från denna syn
ser jag alltid bort."

27.
Hon stod vid stolpen,
sin styrka hon samlade;
det brann på Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögonen;
etter fnyste hon,
då hon såg såren
på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter. Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.



Det korta kvädet om Sigurd


1.
En gång var det, Sigurd
till Gjuke kom,
den unge volsungen,
som ormen dödat;
fick tvänne bröders
tro och loven;
de växlade eder
de väldiga kämpar.

2.
Mö de honom bjödo
och en mängd av skatter,
unga Gudrun,
Gjukes dotter
Mången dag tillsammans
de drucko och språkade,
Sigurd den unge
och sönerna av Gjuke.

3.
Tills de foro att bedja
om Brynhilds hand
och Sigurd i deras
sällskap red,
den unge volsungen,
vapenövad;
han hade henne ägt,
om ödet så velat.

4.
Hjälten från södern
lade svärdet draget;
den sirade klingan
kom dem emellan.
Han kysste icke
tjusande mö,
ej hunske konungen
tog henne i famn,
åt Gjukes arvinge
ungmön bevarade.

5.
Vid sitt liv ej last
hon låda visste
och vid sin bana
ingen brist,
som vore en fläck
eller föreföll vara;
grymma skickelser
skilde dem åt.

6.
Ensam satt hon ute
på aftonen av dagen,
hon tog att tänka
och tala om mycket:
"Hava skall jag Sigurd
eller se honom död,
jag ynglingen skall
i mina armar sluta.

7.
Ett ord jag nu talte
och ångrar det sedan.
Hans hustru är Gudrun,
men Gunnars jag;
oss längtan lång
gåvo leda nornor."

8.
Ofta går hon ut
av ondska fylld,
av isar och ispiggar,
om aftonstund,
när Gudrun med maken
går till sängs
och Sigurd i lakanet
sveper henne,
den hunske konungen
sin hustru att smeka.

9.
"Brudgum och lycka
bägge jag mister;
mig glädja jag skall
åt grymma tankar."

10.
Av denna hätskhet
hon hetsade sig till dråp:
"Gunnar, mitt land
helt förlora du skall,
som jag skänkte dig,
och mig själv därhos;
lycklig jag aldrig
lever med dig, furste.

11.
Dit fara vill jag åter,
där jag förut var,
hos mina närskylde,
närmaste fränder.
Där vill jag sitta
och sova mitt liv,
om icke du Sigurd
omkomma låter
och en härskare bliver
högre än andra.

12.
Låtom sonen fara
i sällskap med fadern,
ej länge skall man ulvens
unge föda.
Vilken av hjältar
hjälper det väl hämnden
sedan att sona,
det att sonen lever?"

13.
Ledsen blev Gunnar,
förlorade modet,
satt dagen i ända
dystert grubblande.
Nu han icke
noga visste,
vad honom värdigast
vore att göra
eller honom bleve
bäst att göra,
då han visste sig i ed
av volsungen tagen
och efter Sigurd
saknad stor.

14.
Han lika länge
var lott betänkte:
förr det icke
förekommit,
att en konungs drottning
från kronan ginge.
Han kallade Hogne
till hemligt samtal;
han fann i honom
en fulltrogen vän.

15.
"Mig Brynhild ensam
är bättre än alla,
Budles dotter,
hon den bästa av kvinnor.
Förr mitt liv
jag låta skall
än mista denna
mös skatter.

16.
Vill du, att vi döda
drotten för hans gods?
Gott är att råda
för Renflodens malm
och i ro
rikedom äga,
sitta i fred
och sällhet njuta."

17.
Hogne på detta
honom blott svarade:
"Oss höves icke
handskas med slikt,
med svärd att bryta
svurna eder,
svurna eder,
sagda löften.

18.
Visst leva ej på jorden
lyckligare män,
så länge vi fyra
för folket råda
och den hunske
hövdingen lever.
Ej funnes i världen
mer frejdat svågerlag,
om länge vi fem
föda söner
och ätten den goda
öka kunde.

19.
Väl jag vet,
vilken väg dit leder,
Brynhilds lidelse
brinner för häftigt."

Gunnar sade:
20.
"Låtom oss Guttorm
locka till dråpet,
vår yngre broder,
den oerfarne!
Han var utanför
de eder, som svurits,
svurna eder,
sagda löften."

21.
Lätt var att egga
den ej länge ville töva;
till hjärtat på Sigurd
svärdet stod.

22.
Härförarn redde sig
till hämnd i salen
och slungade svärdet
efter snarrådig yngling.
Grams glänsande järn
till Guttorm flög,
med kraft kastat
ur konungens hand.

23.
Hans fiende tumlade,
i två delar skuren,
hälften med händer
och huvud för sig,
men fotdelen
föll på stället

24.
Somnad var
i sängen Gudrun
vid Sigurds sida,
från sorger fri;
till ve och vånda
vaknade hon,
då hon flöt
i Frejs väns blod.

25.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att raske hjälten
reste sig vid sängen:
"Gråt icke, Gudrun,
och gräm dig ej,
min unga brud;
dina bröder leva.

26.
Alltför ung
arvinge har jag;
fly han kan ej
ur fiendegården.
Med sitt nya tilltag
för nära de sig tagit,
ett ödesdigert
och olyckligt steg.

27.
Ej med dem sedan,
fast söner sju du föder,
till tinget en sådan
systerson rider.
Väl jag vet,
på vad vis det är;
Brynhild ensam
allt ont vållar.

28.
Mig älskade mön
mera än någon,
dock grep jag ej in
i Gunnars rätt,
ej svågerskap jag svek
eller svurna eder,
på det icke jag hette
hans hustrus käresta."

29.
Gudrun suckade,
men Sigurd gav upp andan.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att genljud bägarna
giva i vrån
och gässen på gården
gällt kacklade.

30.
Då skrattade Brynhild,
Budles dotter,
en enda gång
av all sin själ,
när hon till sängen
höra kunde
högljudd gråt
från Gjukes dotter.

31.
Då sade Gunnar,
godättades hövding:
"Ej skrattar du därför,
skadeglada kvinna,
nu glad på golvet,
att gott dig anar.
Vi förvandlas i vrede
din vita hy,
illdåds alstrare?
Ofärd dig väntar.

32.
Du vore av kvinnor
mest värd den lotten,
att för dina ögon
Atle vi dräpte,
att blodigt sår
på din broder du såge
och blödande hugg
förbinda du finge."

Brynhild sade:
33.
"För feghet du ej förebrås,
fullt upp har du dräpit;
föga Atle fruktar
din fiendskap.
Han skall leva
längst av er båda
och alltid hava
övermakten.

34.
Jag säger dig, Gunnar,
vad du granneligen själv vet,
hurusom sakskyldige
snart I blivit.
Jag var ej förtryckt
och tvång jag ej led
eller brist på gods
i min broders hus.

35.
Ej heller maka
åt man jag ville bli,
innan ni gjukungar
till gården reden,
på hästarne trenne
härskare över folken,
och eder färd
onödig varit.

36.
Till mig i enrum
Atle sade,
att av egendomen
intet han gåve mig,
varken guld eller jordagods,
om mig gifta jag ej ville,
och intet av det gods,
som jag erhöll en gång,
när åt mig som liten
han lämnade det att äga
och åt mig som liten
mynt betalade.

37.
I tvekan då var
min tanke därom,
om väl jag skulle vapen
på valplats bära,
båld i brynja,
för min broders skull.
Vida bekant
vara det skulle
för mången man
till mycket bekymmer.

38.
Vi läto det så
till förlikning komma;
det lekte mig i hågen
att håvor få,
de röda ringar, som sonen
till Sigmund hade;
ej önskade jag äga
annan mans skatter.

39.
Åt den folkens furste
jag fäste mig då,
som med guldet satt
på Granes bogar.
Han var ej i ögonen
eder alls lik
och för ingen del
till utseende sådan,
och dock kommen I mig
som konungar före.

40.
En jag älskade,
ej ömsom flera,
ej visste valkyrian
om vacklan i håg.
Allt det skall Atle
efteråt finna,
när min hädanfärd
han höra får.

41.
Dock livet leva
som lättsinnig kvinna
med en annans man
man aldrig skall.
Hämnd jag skall då ha
för den harm, jag lidit."

42.
Upp steg följets
furste Gunnar
och om hustruns hals
händerna lade.
Alla gingo
efter varandra
och avrådde henne
av all sin själ.

43.
Hon kastade från sig,
vem som kom henne när,
lät sig ej lockas
från långa färden.

44.
Han kallade Hogne
till hemligt samtal:
"Må männen alla,
mina och dina
i salen gå,
ty svar är nu nöden!
Må de se, om vi hindra
min hustrus dödsfärd,
tills med tiden
den timar sedan;
då låtom ödet
över den råda."

45.
Hogne på detta
honom blott svarade:
"Locke henne ingen
från långa färden,
varifrån återfödd
hon aldrig blive!
Ett missfoster kom hon
framför moderns knän,
till elände född
för all sin tid
och mången man
till mycken sorg."

46.
Sorgsen Gunnar
från samtalet gick,
då drottningen delade
dyrbarheterna.

47.
Hon såg sig om
på allt sitt gods,
på tärnorna, som dödats,
och trälkvinnorna,
drog guldbrynjan på,
var ej glad i håg,
innan hon sig sårade
med svärdets eggar.

48.
Bort åt sidan
mot bolstret hon sjönk
och, sårad av svärdet,
sade sin tanke.

49.
"Nu gånge de i döden,
som guld vilja
mottaga av mig
och mindre gåvor.
Jag giver envar
ett gyllene halssmycke,
lakan och sticktäcke,
lysande kläder."

50.
De tego alla
och tänkte sig för
och på samma gång
svar de gåvo:
"Nog liv ha förlorats,
leva vi skola;
tärnorna få göra dig
tillräcklig heder."

51.
Länge tänkte
linklädd kvinna,
ung till åren,
och orden talte:
"Jag vill ej, att någon
nödbjuden och trögt
livet för var skull
förlora skall.

52.
Dock brinna på bålet
över benen av eder
färre skatter,
då fram I kommen
att mig besöka
och mindre guld.

53.
Sätt dig, Gunnar!
Säga dig skall jag,
att ljuslockig brud
bortgår ur livet.
Ej skall edert skepp
på sjön förgås,
fastän mitt liv
jag låtit har.

54.
Du och Gudrun försonas
snarare än du tror,
den kloka kvinnan
mot konungen har dock
bedrövat minne
av döda maken.

55.
En mö blir född,
modern henne fostrar;
vacker som dagen
och vitare i hyn
skall Svanhild vara
än solens stråle.

56.
Gudrun skall du giva
åt en god man,
hon är det vapen, som skall vålla
ve åt kämpar.
Mot sin vilja
åt man hon gives;
henne skall Atle
äga till hustru,
Budles son,
broder till mig.

57.
Mycket jag har att minnas,
hur mot mig de förforo,
då I mig svårligen
svikit haden;
min levnads lycka
förlustig jag gick.

58.
Du skall Oddrun
äga vilja,
men Atle skall
det icke tillåta;
I skolen eder luta
i löndom tillsamman,
hon skall dig älska
så ömt, som jag skolat,
om blid oss skickelsen
blivit hade.

59.
Dig skall Atle
illa göra,
i trånga ormgården
inlagd du bliver.

60.
Det lider ej heller
lång tid därefter,
förrn Atle skall
sin anda uppgiva,
sin sällhet mista
och sönernas liv,
ty i sängen honom Gudrun
med svärdets eggar
ur vägen röjer
vred till sinnes.

61.
Värdigare vore,
att vår syster Gudrun
följde i döden
sin förste make,
om henne gåves
gode mäns råd
eller hon lynne
likt oss hade.

62.
Tungt är det mig
att tala nu.
Ej livet för vår skull
förlora hon skall;
höga böljor
bära henne skola
till de jordagods,
som Jonakr ärvt.

63.
[Ättlingar hon föder
och arvtagare],
söner som arvingar
efter Jonakr.
Svanhild skall hon
sända ur landet,
sin dotter
och Sigurds barn.

64.
Bickes råd
henne bita skola,
ty Jormunrek
gör henne ont.
All Sigurds ätt
då omkommen är,
dess mer att begråta
för Gudrun finns.

65.
En enda bön
jag dig bedja vill,
i världen den sista
den vara skall
Låt bygga så brett
bål på slätten,
att rum åt oss alla
rikligt bliver
åt oss, som med Sigurd,
sökte döden!

66.
Gör tjäll över bålet
med bonad och sköldar,
sirat välskt tyg
och slavars mängd!
Må vid min sida
Sigurd brännas!

67.
Må på andra sidan
om Sigurd brännas
mina svenner,
med smycken prydda,
två vid huvudet
och hökar två;
då är allt skiftat
i skäligt mått.

68.
Vile ock mellan oss
vapnet med ringfästet,
eggvassa järnet,
åter så lagt,
som när vi båda
bädden delade
och makar hette,
man och hustru!

69.
Ej hittas han
på hälen då
av porten till salen,
som prydd är med ring,
om honom mitt folk
följer hädan;
ej skall vår färd
vanheder giva.

70.
Ty honom följa
fem tärnor,
åtta tjänare
av aktad släkt,
min fostersyster,
det fädernearv,
som Budle gav
åt barnet sitt.

71.
Mycket jag sade,
mera jag skulle
säga, om tala
jag tilläts av döden.
Såren svälla,
svag blir rösten,
blott sant jag sade,
så får jag sluta."



Brynhilds färd till Hel


Efter Brynhilds död gjordes två bål, det ena åt Sigurd, och detta brann först, men Brynhild brändes på det andra, och hon var i en vagn, som var tältad med kostbart tyg.Det säges, att Brynhild åkte med vagnen på vägen till dödsriket och for om en gård, där en jättekvinna bodde.

Jättinnan sade:
1.
"Gå du ej skall
genom gårdarna mina,
som, stödda av sten,
stå här fasta.
Att bonad breda
bättre dig hövdes
än att uppsöka
en annans man.

2.
Varför från Valland
vandrar väl du,
ditt oroliga huvud,
hit till min gård?
Om det lyster dig veta,
du förlänerska av guld,
i blod av människor
du badat dina händer."

Brynhild sade:
3.
"Förebra mig icke,
du fru från stenen,
fastän jag varit
i vikingafärd!
Av oss båda
jag ypperst må synas,
där man vår härstamning
i håg kommer."

Jättinnan svarade:
4.
"Du blev, Brynhild,
Budles dotter,
med värsta varsel
i världen född.
Du bragt om livet
barnen till Gjuke,
och hemmet det goda
du härjat har."

Brynhild sade:
5.
"Jag, som vett har,
från vagnen skall säga
dig, mycket vettlösa,
om dig veta lyster,
hur Gjukes arvingar
orsak voro,
att jag älskog miste
och menedig blev.

6.
Den modige konungen
lät kläderna för oss,
åtta systrar,
under eken bära.
Jag var vintrar tolv,
om dig veta lyster,
då unge fursten
eder jag gav.

8.
Då lät jag i Godtjod
gamle Hjalmgunnar,
grånade kungen,
gå till Hel,
gav seger åt Audas
unge broder;
ursinnig därför
blev Oden på mig.

9.
Han slöt kring mig i Skatalund
samman sköldar,
röda och vita;
mig berörde skyddsvapnen.
Han bjöd, att blott den
skulle bryta min sömn,
som ingenstädes
ångest kände.

10.
Han lät kring min sal,
som mot söder vetter,
skogens härjare
högt brinna.
Blott en kämpe han bjöd
skulle över rida,
den, som förde mig det guld,
som under Favner låg.

11.
På Grane red gode
guldgivaren
dit, där min fosterfader
förestod gården.
Bättre än alla
han ensam där tycktes,
danavikingen,
i drottens följe.

12.
I samma säng
vi sovo i ro,
som om han min borne
broder varit.
Ingendera av oss
på åtta nätter
lade armen
över den andra.

13.
Gudrun mig förebrådde,
Gjukes dotter,
att jag sovit
på Sigurds arm.
Vad jag ej velat,
jag veta då fick,
att mig de svikit,
då man jag tog.

14.
Allt för länge
i livet tära
män och kvinnor
mycken sorg.
Sigurd och jag
tillsammans skola
skiljas från livet.
Sjunk, du jätteyngel!"



Nivlungarnes dråp


Gunnar och Hogne togo då allt guldet, Favners arv.Ofrid var då mellan gjukungarne och Atle; han tillskrev gjukungarne skulden till Brynhilds död. Till förlikning bestämdes, att de skulle gifta Gudrun med honom, och de gåvo henne glömskedryck att dricka, innan hon jakade till att gifta sig med Atle. Atles söner voro Erp och Eitil, men Svanhild var Sigurds och Gudruns dotter. Konung Atle bjöd hem Gunnar och Hogne och sände Vinge eller Knefröd. Gudrun kände sveket och skickade hälsning med runor, att de icke skulle komma, och till kännemärke sände hon Hogne ringen Andvaranaut och knöt i varghår. Gunnar hade friat till Oddrun, Atles syster, och fick henne icke; därpå gifte han sig med Glaumvor, men Hogne var gift med Kostbera; deras söner voro Solar och Snävar och Gjuke. Men när gjukungarne kommo till Atle, så bad Gudrun sina söner, att de skulle bedja för gjukungarnes liv, men de ville icke. Hjärtat skars ur Hogne, men Gunnar sattes i ormgård. Han slog harpan och sövde ormarne, men en huggorm stack honom i levern.



Andra kvädet om Gudrun


Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra sina sorger; hon talade till honom och sade:

1.
"Jag var flicka bland flickor,
fostrad av min moder,
ljuslätt i jungfrubur,
med hjärtat för bröderna,
till dess att Gjuke
guld mig skänkte,
guld mig skänkte
och gav mig åt Sigurd.

2.
Så var Sigurd
över sönerna till Gjuke,
som grön vitlök
ur gräset vuxen,
som högbent hjort
över hårgråa rådjur,
eller glödrött guld
över grått silver.

3.
Tills mina bröder
mig ej unnade,
att en man jag hade,
förmer än alla.
Sova de ej kunde
eller saker döma,
förrn Sigurd de låtit
slå ihjäl.

4.
Grane sprang till tinget,
gny var att höra,
men Sigurd själv
sågs ej komma.
Alla sadeldjuren voro
av svett skummande,
hade dryg möda
med dråparne på ryggen.

5.
Gråtande gick jag
att med Grane tala,
med fuktiga kinder
jag frågade hästen.
Sorgsen blev då Grane,
sänkte huvudet i gräset;
hästen visste,
att hans herre ej levde.

6.
Länge jag tvekade,
länge var jag tvehågse,
förrn om fursten jag frågade
folkets styresman.

7.
Gunnar hängde huvudet,
men Hogne mig sade
om Sigurds
svåra död.
"Huggen ligger
på hinsidan vattnet
Guttorms baneman
ett byte för ulvar.

8.
Se där Sigurd
i söderled!
Då kommer du att höra
korpar kraxa,
örnar skria,
åt åteln glada,
vargar tjuta
vid kärestan din."

9.
"Varför, Hogne,
vill du mig säga
sådan sorg,
som min sällhet rövar.
Ma korpar ditt hjärta
ur kroppen slita
över vida land!
Du värst är av män!"

10.
Då svarade Hogne
så en gång,
trög till godsinthet,
av tärande sorg:
"För det har du, Gudrun
att gråta mera,
om korpar mitt hjärta
ur kroppen slita."

11.
Ensam gick jag bort
från ordskiftet,
att på skogen samla upp
vad ulven lämnat.
Jag snyftade icke
eller slog med händerna
eller kved och klagade,
som kvinnor göra,
då jag satt i sorg
vid Sigurds lik.

12.
Natten så mörk
som i nedan mig tycktes,
då i sorg jag satt
vid Sigurds lik;
ulvarna syntes mig
allra bäst vara,
om de läte mig
livet mista
och man mig brände
som björkens ved.

13.
Från fjället jag färdades
fem hela dagar,
tills Halvs höga
hall jag varsnade.

14.
Sju halva år
jag höll mig hos Tora,
dotter till Hakon,
i Danmarks land.
Mig till glädje
i guld hon sydde
sydländska salar
och svanor danska.

15.
Vi virkade på väven
vapenlekar,
på konstrikt arbete
konungens män;
röda sköldar
rustade kämpar,
svärdsflock, hjälmflock
hjältens följe.

16.
Sigmunds fartyg
foro från land,
med gyllene stävbild
och stammen sirad.
Vi stickade på stycket
de strider de hade,
Sigar och Siggeir
söderut på Five.

17.
Då frågade Grimhild,
gotiska kvinnan,
hurudan Tora
tyckte, att jag vore.
Hon slutade väva
och sönerna hämtade
för att enträget
åtspörja dem,
vem ville åt systern
för sonen bota
eller vedergälla makan
för mannens dråp.

18.
Gunnar var villig
att guld bjuda
för att böta för brottet;
det bjöd ock Hogne.
Hon frågade också,
vem färdig vore
att springare sadla,
att spänna för vagn,
att häst rida
och hök låta flyga,
att avsända pil
från idegransbåge.

19.
Valdar for till danskarna
jämte Jaritsleiv
Eymod den tredje
med Jaritsskar.
In gingo då
hjältars likar,
Långskäggs kämpar,
hade ludna röda kappor,
kort brynjor,
kupiga hjälmar,
vid bältet svärd
och brunt var håret.

20.
Envar mig ville
juveler skänka,
juveler skänka,
och vänligt tala,
om de måtte för mina
många sorger
tillgift vinna;
jag trodde dem icke.

21.
Grimhild bjöd mig
bägare att dricka,
sval och bitter,
att brottet jag ej mindes.
Kraften däri
var kommen av jord,
av sval, kall sjö
och svinets blod.

22.
Där voro i hornet
varjehanda stavar,
ristade och rödfärgade,
reda jag ej kunde dem:
ormen den långe,
oskuret ax
från sjökonungs land,
led inom dörr.

23.
I ölet var
mycket ont tillsamman,
blad från all skogen
och brända ollon,
offrade inälvor,
ärilens sot,
kokt svinlever,
som klagomål dövar.

24.
Att förgäta jag gick,
som de gissat hade,
av ölet i salen
all orätt mot fursten.
Tre konungar föllo
på knä framför mig,
innan hon sökte
samtal med mig själv.

Grimhild sade:
25.
"Jag giver dig, Gudrun,
guld till skänks
och en dryg del gods
efter din döde fader,
lödiga ringar,
Lodvers salar,
allt sängomhänget
efter slagne fursten.

26.
Hunska möar,
som handhava vävstol
och göra guldväv så fager,
att gamman du får.
Ensam skall du bjuda
över Budles skatter,
i gyllene prydnad
och given åt Atle."

27.
"Jag önskar icke
äkta en man
och vill ej Brynhilds
broder äga.
Ej bra mig passar,
att med Budles son
ätten foröka
och åtnjuta lycka."

Grimhild sade:
28.
"Bry dig ej, att hämnd
på hövdingar söka,
därför att vi
de vållande voro.
Så skall bliva,
som om båda levde,
Sigurd och Sigmund,
om söner du föder."

29.
"Ej kan jag, Grimhild,
glädje känna
eller giva om mig
åt hjälten förhoppning,
sedan Sigurds hjärtblod
till min smärta drucko
vargen och korpen,
som voro vid liket."

Grimhild sade:
30.
"Till ätt av alla
den yppersta är han,
den furste, jag funnit,
och främst för visso.
Honom skall du äga,
tills dig ålderdom besegrar,
eller sakna man,
försmår du honom."

31.
"Bry dig ej du
att bjuda ut
denna ondskefulla ätt
så ivrigt åt mig!
Han skall Gunnar
grymt behandla
och bortslita hjärtat
ur bröstet på Hogne.
Innan livet jag tagit
från levnadslustige
stridens eggare
ej stanna jag skall."

32.
Gråtande grep
Grimhild det ord,
som spådde, att ont
ej sparas skulle
hennes båda söner,
och ej barnen fördärv.

Grimhild sade:
33.
"Mer land jag dig giver
och lydande följe:
Vinbjorg, Valbjorg,
om du vill dem taga.
Äg dem i ditt liv
och var lycklig, dotter!"

34.
"Den skall jag kora
av konungar
och dock nödtvungen få
av närskylda fränder;
min man mig ej bliver
till mycken hugnad,
ej brödernas bane
till barnens skydd."

35.
Snart sågs till häst
var hurtig sven,
och välska damer
i vagnar lyftes.
Sju dagar vi redo
och drogo över land,
påföljande sju
vi piskade böljorna,
trampade torrt land
de tredje sju.

36.
Den väldiga borgens
väktare vid porten
grinden öppnade,
förrn i gården vi redo.

37.
Atle mig väckte,
men vara jag kände mig
full av hätskhet
över frändernas död.

Atle sade:
38.
"Nyss mig sålunda
nornorna väckte"
- olycksspådom
han önskade, jag tydde -
"jag tyckte dig, Gudrun,
Gjukes dotter,
hjärtlöst med svärd
mig genomstinga."

39.
"Det järtecknar eld,
nar om järn man drömmer,
något inbilskt och vänligt,
när om vrede av kvinna;
som bot mot ont
jag dig bränna skall,
läka och lindra,
fast led du mig är."

Atle sade:
40.
"Jag tyckte mig på gården
se telningar fallna,
sådana som jag ville
växa skulle,
rivna upp med rötter,
rödfärgade i blod,
burna fram på bänkarne,
bjudna mig att tugga.

41.
Jag tyckte av min hand
hökar flyga,
utan rov,
till olycksboning;
deras hjärtan jag mig tyckte
tugga till honung
med sorgmodigt sinne,
svullna av blod.

42.
Jag tyckte från min hand
hundvalpar lösa,
och glädjelöst
gnällde båda;
sen kropparna döda
mig kommo före,
och jag tyckte mig tvungen
att tära liken."

43.
"Det betyder, att män
tala om fiskfångst
och vrida huvudet
av vitlingar,
innan dagen gryr,
vad de dragit upp, de smaka;
ej många nätter
de mera skola leva."

Atle sade:
44.
"Jag tyckte sedan jag låg
och ej sova ville,
styvsint i sängen;
det stannat i minnet."



Tredje kvädet om Gudrun


Herkja hette Atles trälkvinna; hon hade varit hans frilla.Hon sade för Atle, att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle var då mycket ledsen.

Då sade Gudrun:
1.
"Varför är du, Atle,
alltid, du Budles son,
ledsen till sinnes?
Vi ler du aldrig?
Mer gärna ville
jarlarne väl,
att vid män du talte
och mig såge."

Atle svarade:
2.
"Mig grämer, Gudrun,
Gjukes dotter,
vad Herkja mig
i hallen sade,
att hon såg dig och Tjodrek
sova under täcket
och lägga kärligt
linnet om er."

3.
"Dig om allt det
eder jag svärja
vill vid den heliga
vita stenen,
att jag med Tjodrek
gjorde ej sådant,
som kvinna eller man
ej kunde få företa.

4.
Blott en enda gång
den orädde fursten,
härarnes hövding
om halsen jag föll.
Andra voro
våra samtal,
då vi två sorgsna
tillsamman språkade.

5.
Till oss kom Tjodrek
med trettio man,
ingen enda lever
av alla de trettio.
Du avhänt mig broder
och brynjeklädda kämpar,
du avhänt mig samtliga
släktingar, de närmaste.

6.
Sänd efter Saxe,
södermännens furste,
han kan viga vattnet
i vällande kittel."

7.
Sju hundraden män
in i hallen gingo,
innan konungens hustru
stack handen i kitteln.

Gudrun sade:
8.
"Nu kommer ej Gunnar,
nu kallar jag ej Hogne,
aldrig mer jag ser
mina älskade bröder.
Med svärd skulle Hogne
slik orätt hämna,
nu har jag själv att visa
beskyllningens falskhet."

9.
Till bottnen hon sträckte
bländvit handlove,
och upp hon tog
ädelstenar.
"Skåden nu, män,
skuldlös är jag vorden,
genom heligt prov,
hur än kitteln sjuder."

10.
Då jublade Atles
hjärta i bröstet,
då Gudruns händer
han hela såg:
"Nu skall Herkja
hit till kitteln,
hon, som skyllde Gudrun
för skändlighet."

11.
Något ömkligt den ej såg,
som ej åsåg det,
hur på Herkja
händerna skållades.
Ned i ruttnande kärr
de körde den mön.
Så blev oförrätten Gudrun
återgäldad.



Oddruns gråt


Heidrek hette en konung; hans dotter hette Borgny.Vilmund hette den, som var hennes älskare. Hon kunde icke föda barn, innan Oddrun, Atles syster, kom tillstädes, och hon hade varit käresta åt Gunnar, Gjukes son. Om denna saga är här ett kväde:

1.
I gamla sagor
jag sägas hörde,
hur en mö kom
till Mornaland.
Ingen kunde
ovan jorden
Heidreks dotter giva
hjälp till förlossning.

2.
Det sporde Oddrun,
Atles syster,
att mön hon hade
mycken barnsnöd.
Från stallet tog hon häst,
styrd av betsel,
och på svarten
sadel lade.

3.
Hästen lät hon
löpa över slätten,
tills hon kom till hallen,
som hög där stod.
Hon slängde sadeln
av smäcker häst,
och in hon gick
upp längs salen,
och det första ord
hon fällde, var detta:

4.
"Vad talas om mest
i trakten här?
Vad höres mest
i Hunaland?"

Tärnan sade:
"Här ligger Borgny
bruten av värkar,
din väninna, Oddrun.
Överlägg, om du kan hjälpa!"

Oddrun sade:
5.
"Vilken furste har
fläckat hennes rykte?
Vi är Borgny
i barnsnöd kommen?"

Tärnan sade:
6.
"Vilmund heter
vännen till kämpar;
i varma lakanet
lindade han mön
hela fem vintrar,
och för fadern hon det dolde."

7.
Jag tror ej att mera
de talade än detta,
mild hon gick att sitta
framför möns knän.
Mycket kvad Oddrun,
mäktigt kvad Oddrun
bitande trollsång
Borgny att hjälpa.

8.
Då kunde flicka och gosse
födas till världen,
hennes harmlösa barn
med Hognes baneman.
Då löstes tungan
på den livsfarligt sjuka,
och intet ord förr
hon yttrade än detta:

9.
"Dig hulda väsen
så visst må hjälpa,
Frigg och Freja
och flera gudar,
som från mig faran
du fjärmat har!"

Oddrun sade:
10.
"Till jord jag ej föll
för att hjälpa dig,
därför att värd det
du varit någonsin.
Jag lovade och uppfyllde,
vad om det jag sade,
då, när ädlingarne
arvet skiftade,
att nämligen giva
hjälp åt alla."

Borgny sade:
11.
"Virrig är du, Oddrun,
och vanvettig,
då mig i fiendskap
de flesta ord du sade,
men jag gick
på jorden med dig,
som av två bröder
vi borna varit."

Oddrun sade:
12.
"Än jag minnes,
vad om aftonen du sade,
när jag åt Gunnar
gav att dricka.
Något sådant du sade
sedermera skulle
ej hända en mö
mer än mig ensam."

13.
Så satte hon sig
den sorgsna kvinnan
att tälja sina olyckor
i tröstlös sorg.

14.
"Jag fostrades upp
i furstars sal
- mest till glädje -
efter männens råd.
Jag fröjdades åt min ungdom
och min faders egendom
blott fem vintrar,
som min fader levde.

15.
Så sade han
sina sista ord,
innan han dog,
den dödssjuke konungen:
Jag, bjöd han, skulle rustas
med röda guldet
och söderut givas
åt sonen till Grimhild.

16.
Men Brynhild bjöd han
bära hjälmen,
valkyria, bjöd han,
hon bliva skulle.
Han sade, att ej märkligare
mö skulle födas
uti all världen,
om ödet henne sparde.

17.
Brynhild i jungfruburen
bonad vävde,
under sin lydnad,
hade land och folk.
Jorden och höga
himlen dånade,
när Favners baneman
borgen varsnade.

18.
Då slogs ett slag
med svärd från Valland,
och borgen bröts,
som Brynhild hade.
Långt var ej därefter
utan mycket litet,
förrn dessa svek
hon samtliga kände.

19.
Hård lät hon därföre
hämnden bliva,
så att riktigt vi alla
det rönt hava.
Till var bygd, som av bönder
bebos, skall det spridas,
att vid Sigurds sida
hon sökte döden.

20.
Men jag åt Gunnar
gav min kärlek,
ringars brytare,
som Brynhild skolat.

21.
Åt Atle de röda
ringar bjödo
och åt min broder
ej böter små.
Därtill femton gårdar
bjöd Gunnar för mig,
vad på Grane klövjats,
om han guld krävde.

22.
Men Atle sade sig
aldrig vilja
få gåva för brud
av Gjukes son.
Vår kärlek vi dock icke
bekämpa kunde,
utan huvudet jag gömde
vid hjältens bröst.

23.
Det sade många
mina släktingar,
påstodo sig oss
ertappat hava,
men Atle sade,
att icke jag komme
att låta mig något
till last bliva.

24.
Men dylikt ej någonsin
neka borde
en för en annan,
där älskog råder.

25.
Sina svenner
sände Atle
över mörka skogen
på mig att speja,
och de kommo dit,
där ej komma de skulle,
där vi båda tillsammans
bredde lakan.

26.
Vi bjödo röda
ringar åt männen,
att de intet skulle
till Atle säga,
men hasteligen
de hem skyndade
och ivrigt det
för Atle sade.

27.
För Gudrun dolde de
detta noga,
fast dubbelt hellre
hon det höra bort.

28.
Dån var att höra
av hovar med guldskor,
när Gjukes söner
in i gården redo.
Bort skuro de hjärtat
ur bröstet på Hogne,
men i ormgård
den andre lade.

29.
En annan gång
jag till Geirmund for
att också göra
och giva läkedryck.
På harpan tog kloke
konungen att spela,
ty han gissade, att jag
till hjälp åt honom,
den ättstore konungen,
då komma skulle.

30.
Från Lässö då
jag lyssnade till,
hur av stor sorg
strängarne talte.
Mina tärnor jag bjöd
att tänka på bortfärd,
furstens liv
jag frälsa ville.

31.
Vi läto fartyget
flyta över havet,
tills Atles gårdar
jag alla såg.

32.
Då kom Atles
usla moder
krälande ut -
må hon krympa ihop! -
och på Gunnar
hon grov till hjärtat,
att jag den frejdade
ej frälsa kunde.

33.
Ofta jag undrar,
hur efteråt jag kan,
du lindormsguldets dis,
livet behålla,
då jag tyckte mig älska
orädde stridshjälten,
svärdens skiftare,
som mig själv jag gör.

34.
Du satt och lyssnade,
medan jag sade dig
många olycksöden
för mig och dem.
Efter sin lidelse
lever en var.
Nu Oddruns gråt
gången är."



Kvädet om Atle


Gudrun, Gjukes dotter, hämnade sina bröder, så som frejdat har blivit. Hon dödade först Atles söner, men därefter dödade hon Atle och brände hallen och hela hovet. Om detta är följande kväde diktat:

1.
Atle sänder
en sven till Gunnar,
att rida, en klok karl,
Knefröd han hette.
Han kom till Gjukes gårdar
och till Gunnars sal,
till bänkar omkring elden
och till ölet ljuva.

2.
Drottens män de drucko,
medan dolske gäster tego,
vin i vapensalen,
vreden från hunnerna räddes.
Då ropade Knefröd
med kallsinnig röst,
de sydländske sändemannen,
som satt i högbänk:

3.
"Atle hit mig sände
att hans ärende rida
på häst, som tuggar munbett,
över Mörkskogen djupa,
att bedja eder, Gunnar,
att på bänken I kommen
i hjälmar med ringband
att gästa Atle.

4.
Sköldar I där fån välja,
och skönglättade askspjut,
förgylda hjälmar
er givas och hunniska trälar,
silversytt sadeltyg,
sydländska brynjor,
kastspjut och fålar
med fradga om betslen.

5.
Den vidsträckta Gnitaheden
vill han eder giva,
förutom ljungande kastspjut
och förgyllda stammar,
stora dyrbarheter
och Danparstaden,
den märkliga skog,
som man Mörkskogen kallar."

6.
På huvudet vände Gunnar
och till Hogne sade:
"Vad säger du, ungersven,
då sådant vi höra.
Jag visste ej guld
på Gnitaheden,
vartill vi ej också
ägde maken.

7.
Sju salar vi äga,
med svärd fulla,
fäste av guld
finnes på varje.
Bäst vet jag min häst
och bäst bita mitt svärd,
bänksmyckande bågar
och brynjor av guld,
hjälm och sköld vitast,
vandrad ur Kjars hall,
ett mitt är bättre
än alla hunnernas."

Hogne sade:
8.
"Vad råd tror du Gudrun mente,
när nng till oss hon sände,
virad med vargens hår,
varning tror jag hon gav.
Ett hår jag fann av vargen
vridet i röda ringen;
vargar oss vänta
på den väg vi rida."

9.
Ej eggade fränder
eller andra närskylda,
ej vänner, ej vise,
ej väldiga herrar.
Dem hälsade Gunnar
som hövdes en konung,
stolt i mjödsal,
mycket upprörd.

10.
"Stig upp nu, Fjorner!
Låt ut på bänkarna
guldskålar i modiga
mäns händer vandra.

11.
För nivlungars arv
skall ulven råda,
de gamla gråben,
om Gunnar förloras.
Brunpälsade björnar
skola bita med huggtand
göra gamman åt hundflock,
om Gunnar ej kommer."

12.
Sin stridsdjärve härskare
stridbara kämpar
gråtande följde
ur hunners gård.
Då sade den unge
sonen till Hogne:
"Hell, faren hurtiga,
dit hugen er lockar!"

13.
Över fjället läto krigarne
i fullt språng löpa
hästarne med munbett
genom Mörkskog den okända.
Allt Hunnerlandet darrade,
där dristige de redo,
gåvo gångarne fart
över grönskande slätter.

14.
Atles jord de sågo,
ovan djupen vallar,
- Bickes män stå
på borgen den höga -
sal över söderfolk
med sittplatser utstyrd
med bundna bröstskydd
och bleka sköldar.
Med spjut och spetsar
spridda voro vakter
- vin drack Atle
i väldiga salen -
att på Gunnars folk akta,
om de gåve sig hit
med vinande kastspjut
att kriga mot fursten.

15.
Snart varsnade deras syster,
att i salen de kommo,
båda hennes bröder;
ej brydde henne ölet:
"Förrådd är du, Gunnar
Vad rår du väl att göra
mot hunners onda anslag?
Gå ut ur salen genast!

16.
Bättre vore, broder,
att i brynja du komme
och i hjälmar med ringband
att gästa Atles hem,
att du sutte i sadel
på solheta dagar,
läte kvinnor kvida
över kallnade lik
och hunnernas sköldmör
härverk känna,
men Atle själv läte du
i ormgård komma;
nu är den ormgården
eder beredd."

Gunnar sade:
7.
"För sent är nu, syster,
att samla nivlungar;
långt är att leta
till ledung följe,
från Rens Rosmofjäll
raska kämpar."

18.
De fångade Gunnar
och i fjättrar satte
burgundernas hövding
och hår honom bundo.

19-20.
Sju dödade Hogne
med sitt drabbande svärd,
i heta elden
den åttonde han stötte,
- så sig mot fienden värja
skall frejdad hjälte -
men i hunnernas händer
Hogne föll.
De frågade Gunnar,
goternas furste,
om den djärve sitt liv
ville lösa med guldet.

Gunnar sade:
21.
"Hognes hjärta
i min hand skall ligga,
blodigt, skuret
ur bröstet på hjälten,
med skarpslipat kortsvärd,
på konungasonen."

22.
Hjärtat de skuro
ur Hjalles bröst,
blodigt, och på bricka
det buro till Gunnar.

23.
Då sade Gunnar,
gode kämpars drott:
"Här har jag hjärtat
av Hjalle den fege,
olikt hjärtat
av den djärve Hogne,
då det mycket bävar,
där på brickan det ligger;
det bävade dubbelt
när i bröstet det låg."

24.
Då skrattade Hogne,
när de skuro till hjärtat
på levande krigshjälten;
han klagan lät ej höra.
De på brickan blodigt lade det
och buro det till Gunnar.

25.
Då sade Gunnar,
glänsande spjut-nivlung:
"Här har jag hjärtat
av Hogne den djärve,
olikt hjärtat
på Hjalle den fege;
det föga bävar,
där på brickan det ligger,
bävade ej ens så,
när i bröstet det låg.

26.
Atle, så fjärran
från intet du blir,
som bliva du skall
från skatterna våra.
Jag är den ende,
som gömstället vet
för all nivlungaskatten;
nu lever ej Hogne.

27.
Alltid tvivel jag hyste,
medan två vi levde,
nu har jag intet,
då jag ensam lever.
Ren för guldet skall råda,
som retar till strid,
fors för nivlungars arv,
som från asarne kommit.
I virvlande vatten
skola välska ringar lysa,
hellre än guld på händerna
av hunners barn må skina."

Atle sade:
28.
"Faren med vagnarna!
Fången är i band nu."
Och bort dädan
betselskakaren
till döden drog
dådrike kungen.

29.
Då red Atle den mäktige
manyvige Glaum,
ledsagad av krigare;
deras svåger han var
[Gunnars och Hognes];
Gudrun, i krigarnes
glamsal gången,
gråten sväljde.

Hon sade:
30.
"Så gånge dig, Atle,
som med Gunnar du haver
eder ofta svurit
och uttalat fordom
vid sol i söder
och vid Sigtyrs berg,
vid vilobäddens rum
och vid Ulls ring!"

31.
Krigarhopen lade
levande fursten,
i den gård, varest runt
ringlade sig
ormar inne.
Men ensam Gunnar
harmsen harpan
med handen slog,
strängarne klingade.
En konung med mod
skall så i säkerhet
sätta sitt guld.

32.
Atle lät löpa
till sitt lantgods från mordet
sin gode gångare,
som i gruset travade.
Larm på gården hördes,
hästarne trängdes,
ett hiskligt vapenslammer,
från heden de kommo.

33.
Ut gick då Gudrun
Atle till mötes
med gyllene bägarn
att hans gengäld kungöra:
"Få kan du, furste,
i festsalen din
glad hos Gudrun
grisar hädanfarna!"

34.
Vinfyllda skålar
skramlade hos Atle,
när hunnerna sutto
i hallen och språkade.
Raska karlar kommo
med knävelborrar långa.

35.
Då skred den ljushylta
att skålar åt dem bära,
den bistra kvinnan, åt männen,
och mat till ölet valde
av tvång, men till bleke Atle
hon talade hånfullt:

36.
"Dina söners hjärtan,
du svärdsutdelare,
har du blodiga
med honung tuggat.
Du, modige, nu kan smälta
människostekar,
äta dem till ölet,
undfägna gäster i högbänk.

37.
Du kallar ej att sitta
i knä hos dig sedan
Erp eller Eitil
att två åt ölet glädjas;
du ser ej sedan,
sittande mitt på bänken,
de unga skattskänkarne
skafta spjut,
ansa manar
och egga hästar."

38.
På bänkarne blev larm,
- bistra läto männen -
gny under guldväv,
gråt från hunners barn,
utom Gudrun ensam,
som aldrig begrät
sina björndjärva bröder
och båda kära söner,
unga, oskuldsfulla,
som med Atle hon hade.

39.
Guld sådde
den svanvita,
röda ringar
räckte hon huskarlarne,
sitt öde lät hon fyllas,
ädelmetallen vandra,
kvinnan alls intet
aktade deras liv.

40.
Intet anade Atle,
yr han sig druckit,
vapen han ej bar,
var på vakt ej mot Gudrun.
Bättre var det ofta,
då båda kärligt
för ädlingarnes ögon
omfamnade varandra.

41.
Medelst svärdsudd hon bädden
gav blod att dricka,
med mordgirig hand,
och hundarne löste,
framför hallens dörr dem hävde.
Med het brand väckte
husfrun sina huskarlar;
det var hämnden för bröderna.

42.
Åt elden gav hon alla,
som inne voro,
som från mordet på Gunnar
ur Mörkhem kommit.
Då ramlade timret
och rykte kropparne
samt budlungarnes gård.
Där brunno ock sköldmör,
livet förlustiga
i lågan de föllo.

43.
Nog härom är talat,
ej någon gör så mer
brud i brynja
sina bröder att hämna.
Tre konungars bane
hon blivit har,
förrn hon skildes hädan
den sköna kvinnan.

Än tydligare säges härom i den grönländska sången om Atle.



Den grönländska sången om Atle


1.
All världen sport den fiendskapen,
när fordom männen
sig gaddade samman,
vad ej gott var för många.
De ivrigt i enrum talte;
ödesdigert blev det dem sedan,
så ock för Gjukes söner,
som i sanning förrådde voro.

2.
De skyndade på sköldungars öde,
som skäligen ej falla borde;
illa åt Atle råddes,
han ägde dock förstånd.
Ett starkt stöd han fällde,
svårt stred mot eget bästa;
i brådkastet bud han sände
och bjöd sina svågrar snart komma.

3.
Klok var husfrun,
klyftigt hon tänkte;
lyssnade till lydelsen
av vad i löndom de talte.
Då var vanskligt för den visa;
hon ville dem hjälpa.
över sjön det skulle seglas,
själv kunde hon ej komma.

4.
Runor hon tog att rista,
dem rådbråkade Vinge,
innan fram han dem lämnade
falskhet han övade.
Sedan foro då
sändemän från Atle
över Limafjord;
där levde de djärva.

5.
De ölglada blevo
och eldar tände,
på intet argt de tänkte,
då in dessa kommit.
De togo de gåvor,
som Gudrun dem sände,
hängde dem på stolpen,
som hade de ej att betyda.

6.
Då kom Kostbera,
en kvinna, som iakttog mycket,
hustru hon var till Hogne,
och hälsade dem båda.
Glad var ock Glaumvor,
som Gunnar hade till maka;
fint sätt hon svek ej, vettig,
sysslade med gästers
förplägning.

7.
De bjödo hem Hogne,
om han då hellre fore;
uppenbar var illslugheten,
om aktat sig de hade.
Gunnar lovade,
om gå ville Hogne,
Hogne var emot,
vad den andre bestämde.

8.
Mjöd buro de väna,
mycket blev där bjudet,
tallösa horn där gingo,
förrn det tycktes nog drucket.

9.
Makar bäddade sängen,
som bäst dem tycktes vara,
kunnig var Kostbera,
hon kunde förstå runor.
Hon läste ljudtecknen
vid ljuset av elden,
hon fick sin tunga
taga i akt,
de voro så villade,
att vanskligt var att tyda.

10.
Med sin hustru gick sedan
Hogne till sängs;
drottningen drömde,
och dolde det icke;
vis, hon det sade,
när hon vaknade, åt fursten:

11.
"Hemifrån du dig reder,
Hogne, tänk dig för!
Få kunna fullt runor;
far en annan gång!
De runor jag dig tydde,
som ristats av din syster;
ej denna gång har dig
drottningen bjudit.

12.
Över ett mest jag undrar
och än det ej förstår,
vad som vållade, att den visa
villsamt skulle rista,
ty antytt var så,
som om under det låge
bådas eder bane,
om I brått skullen komma.
Valt har hon vilse runa
eller vålla det andra."

Hogne sade:
13.
"Ont I alla vänten,
jag anlag ej har för sådant,
vill ej leta därefter,
om ej att löna det vi hava.
Med glödröda guldet
oss glädja vill fursten.
Ängslig är jag aldrig,
fast ofärdsrykte spörjes."

Kostbera sade:
14.
"I störten i fördärvet,
om I sträven ditåt,
ej vänlig välkomst
väntar er denna gång.
Jag drömde, Hogne,
jag döljer det icke,
det skall gå eder galet,
eller grundlöst jag rädes.

15.
Ditt lakan jag tyckte
låga och brinna,
igenom mina hus
hög eldkvast for upp."

Hogne sade:
16.
"Här linnekläder ligga,
som litet I akten;
bäsl det är, de skola brinna,
då i brand du lakanet såg."

Kostbera sade:
17.
"Björn tyckte jag här in kommen,
och att han bröte upp stockar
och ruskade på ramarne,
så att rädda vi blevo,
hade många av oss i munnen,
så att vi mäktade intet;
långt ifrån litet
larm det var där."

Hogne sade:
18.
"Vinden skall växa
och våldsam snart bliva;
då en isbjörn du tyckte ingå,
kommer österifrån storm."

Kostbera sade:
19.
"Jag tyckte örn flyga in här
ändefter salen,
oss stor fara stundar,
han stänkte på oss blod;
av hans hot jag höll honom
för en ham av Atle."

Hogne svarade:
20.
Med slakt vi ivrigt syssla,
och se därvid blod,
ofta det gäller oxar,
då om örnar man drömmer.
Ärligt är Atles sinne,
vad ont du än må drömma."
Så slutade de sitt samtal
och sade intet mera.

21.
De välborna vaknade,
samma vändning tog samtalet,
Glaumvor sig gruvade
för gräsliga drömmar,
då frestade Gunnar
att få dem på två sätt.

Glaumvor sade:
22.
"Gjord tyckte jag dig en galge
och att du ginge att hänga,
att ormar dig åte,
komme över dig levande,
att ragnarök blev.
Räkna ut, vad det är!"

Gunnar sade:
23.
- - - -

Glaumvor sade:
24.
"Blodigt svärd jag tyckte
ur din brynja draget,
- svårt är att slik dröm
säga för sin make -
spjut såg jag stunget
stå mitt igenom dig,
ulvar vid ömse
ändar tjöto."

Gunnar sade:
25.
"Hundar här ränna,
högt de bruka skälla;
ofta förebadar hundskall
flygandet av spjut."

Glaumvor sade:
26.
"In en å jag tyckte rinna
har ändefter huset,
den forsade och fräste,
flödade över bänkar,
den bröt av benen
på er bröder två,
vattnet ej väjde;
det varslar nog för något."

Gunnar sade (enl.
Volsungasagas prosa):
27.
Åkrar torde löpa, där
som du tyckte en å rinna,
och när vi gå på åkern,
fastna ofta stora agnar
ifötterna på oss. Strofen är utlämnad i R.

Glaumvor sade:
28.
"Kvinnor jag tyckte döda
komma hit i natt,
kostbart de voro klädda,
kora dig de ville.
Brått de dig bjödo
till bänkarna sina,
dina diser jag menar
ej duga mer att hjälpa dig."

Gunnar sade:
29.
"För sent är sådant säga,
beslutat det nu blivit,
förebudet jag ej fly kan,
då att fara nu är ämnat;
mena tyckes mycket,
att vi månde få kort liv."

30.
De sågo dager lysa,
och lust de visade
alla upp att stiga;
de andra avrådde.
De foro fem tillsammans
och följdes av huskarlar
dubbelt så många,
- dåligt var det uttänkt. -
Snavar och Solar,
de voro söner till Hogne,
Orkning han hette,
som dem ytterligare följde,
sköldens blide bärare
var broder till hans hustru.

31.
De fagert klädda följde dem,
tills fjorden dem skilde,
avrådde alltjämt
men utan någon verkan.

32.
Glaumvor tog till orda,
som Gunnar ägde,
hon talade till Vinge,
såsom värt det henne tycktes:
"Månne vår gästfrihet I gälden,
så att gilla det vi kunna;
gästs besök är en skändlighet,
om däri sker något ont."

33.
Så svor då Vinge
och väjde ej för eder:
"Måtte jättarne honom taga,
om han ljöge för eder,
må i galgen han hänga,
förgrepe han sig på lejden!"

34.
Bera tog till orda,
blid i sitt sinne:
"Seglen sälle
och seger vinnen!
Må det hända, som jag önskat,
och må hinder icke komma!"

35.
Hogne svarade,
och hugnade de sina:
"Vad, hustrur, oss händer,
hållen modet uppe!
Många så säga,
det slår dock illa in;
föga det mången båtar,
vad vid färd från hemmet önskas."

36.
De sågo på varandra sedan,
innan i sär det skulle bära.
Då beskärdes dem deras skickelse
och skildes deras vägar.

37.
Med riktig fart de rodde,
då rämnade halva kölen,
de böjde sig tillbaks, då de rodde,
och böljorna piskade i vrede;
band på åror sletos,
sönder brusto årtullar,
de fäste ej farkosterna,
innan från dem de gingo.

38.
Och litet längre fram
- nu lyktas om färden -
sågo de de boningshus,
som Budle ägde, för sig;
högt grindarne skrällde
då Hogne klappade på.

39.
Ord yttrade då Vinge,
som osagda bättre varit:
"Flyn fjärran från huset,
det är farligt att besöka,
snart får jag eder brända,
bums skolen I nedhuggas.
Fagert bjöd jag eder komma,
falskhet låg dock under,
eller vänten här,
tills jag huggit eder galge."

40.
Ord yttrade Hogne,
aktade ej att väja,
rädd för intet,
som att röna blev:
"Bry dig ej oss skrämma
och skryt däröver sällan!
Om du yttrar ett ord till,
ditt onda du förlänger."

41.
De gingo löst på Vinge
och ihjäl honom slogo,
med yxor honom höggo,
så länge andan i honom rosslar.

42.
Atles folk fylkades
och foro i brynjor
och härklädda gingo,
men en hägnad var emellan.
Ord de alla vreda
öste på varandra:
"Vi länge fast beslutat,
att frånta eder livet."

43.
"Det ser man illa på er,
om I beslutat det förut
men ären än ej rustade,
och en fällt vi hava,
hackat honom ihjäl,
och han var av edert folk."

44.
Ursinniga de blevo,
då det ordet de hörde;
de flyttade fingrarne
och fattade i spjutsnöret,
sköto i skarp strid,
och skyddade sig med skölden.

45.
In kom underrättelse,
vad de ute gjorde,
högt en träl framför hallen
de hörde det säga.

46.
Förgrymmad blev Gudrun,
när det gräsliga hon hörde,
med halskedjor smyckad,
hon slängde bort alla,
hon slungade så silvret,
att sönder brusto ringarne.

47.
Ut gick då Gudrun,
på gavel slog upp dörren,
trädde fram utan fruktan
och färdmännen hälsade.
Hon slöt sig till nivlungarna,
det var sista hälsningen;
sanning var i sådant,
och hon sade något mera:

48.
"Räddning jag sökte
i att råda er från färden;
sitt öde ingen undgår;
I ären dock hit komna."
Med vishet hon vädjade,
att de vänner skulle bliva,
de aktade det alls icke,
alla nej sade.

49.
Den högborna såg då,
att de häftigt stridde,
på stordåd hon tänkte
och strök av sig kappan;
ett blottat svärd tog hon
brödernas liv värjde,
huld var hon ej i Hilds lek,
var än händerna drabbade.

50.
Gjukes dotter
dräpte två kämpar,
högg till Atles broder,
att han bortbäras måste,
förde så sin fäktning,
att hon foten slog undan.

51.
En annan högg hon till,
att upp han sig ej reste,
ihjäl hon honom hade,
dock händerna ej skälvde.

52.
En strid de där stredo,
stort var dess rykte,
den glänste mer än annat,
som Gjukes söner utfört.
I minne är om nivlungar
att, medan än de levde,
med svärden fram de bröto,
och brynjor av dem sletos;
de höggo så mot hjälmar,
som dem hjältemodet
kraft gav.

53.
På morgonen mest de stridde,
tills åt middagen det led,
hela ottan,
och halva dagen.
Innan slut var på slaget,
flöt slätten i blod,
Aderton, innan de föllo,
övervunno
Beras två söner
och brodern till henne.

54.
Atle tog till orda,
fast ond han och vred var:
"Illa är kring sig skåda,
skuld I därtill ären;
trettio vi voro
tappra kämpar,
blott elva av oss återstå,
åtskilligt är då bortbränt.

55.
Fem bröder vi voro,
när vi Budle miste;
hälften av bröderna Hel har,
och huggna till döds ligga tvänne.

56.
Att förnämligt jag fick gifte,
neka jag ej kan,
du ondskefulla kvinna,
men jag kan ej därav njuta.
Sällan lugnt vi hade,
sedan samman med mig du kom.
I slagit mina fränder,
svikit mig på gods,
till döden sänt min syster,
detta mest jag känner."

Gudrun sade:
57.
"Att så du säger, Atle!
Du sådant började göra.
Moder min du tagit
och mördat för att få skatter.
Hennes systers raska dotter,
du svälte uti hålan.
Nöjsamt det mig tyckes,
då du nämner dina sorger;
gudarne jag tackar,
att det går dig illa."

Atle sade:
58.
"Jag eggar eder, jarlar,
att öka stora sorgen
för välbeprytt viv;
jag ville det skada.
Gån att så sträva,
att Gudrun må klaga;
gärna jag såge,
att djupt hon sig grämde.

59.
Tagen Hogne,
i hans hull kören kniven,
skären ur hjärtat;
göra det I skolen!
Den grymsinte Gunnar
på galge fästen,
bringen det å bane,
bjuden dit ormar!"

Hogne sade:
60.
"Gör som eder lyster!
Med jämnmod jag det bidar.
Mig rask I skolen röna,
rönt har förr jag värre.
Ingen framgång ni hade,
medan friska vi voro,
nu äro vi sårade
och övermakten din."

61.
Då hördes Beite säga,
hovmästarn hos Atle:
"Låt oss fånga Hjalle
och i fred lämna Hogne!
Vi hålla det till hälften för nyttigt,
ty han är lagom att dö,
ej lever han så länge,
att ej latmask han får heta."

62.
Rädd blev grytvakten,
rusade från stället,
beklämd blott vara kunde,
klev i varje vrå.
Han sig olycklig sade att få lida
ont för deras strider
och att denna dag var bedrövlig
att dö bort från svinen
och all arbetsförtjänst,
som annars han hade.

61.
De togo Budles brassare
och brukade kniven;
den usla trälen gallskrek,
innan udden han kände.
Tid han sade sig hava
att tegen väl gödsla,
göra smutsigaste syssla,
om han sluppe blott att dö,
glad Hjalle ändå vore,
om de gåve honom livet.

64.
Då bemödade sig Hogne
- ej många så göra -
att utverka åt trälen,
att han undan sluppe,
"Jag mindre har emot
att denna medfart röna.
Varför skulle vi här vilja
detta skrän åhöra?"

65.
Då grepo de den gode,
gå det mer ej ville
att dröja med dådet
för dristiga kämpar.
Då skrattade Hogne,
det hörde männen,
kraft han visa kunde,
kval han väl tålde.

66.
Harpan tog Gunnar,
grep dess strängar med tårna,
han kunde så spela,
att kvinnorna gräto
och de karlar klagade,
som klangen bäst hörde,
han den höga sin nöd sade,
husets sparrar brusto.

67.
Så dogo de dråplige
på dagen rätt tidigt,
läto sina hjältedygder
leva till det sista.

68.
Stor sig tyckte Atle,
då han stäckt dem båda;
sin hustru hennes sorg han sade
och snarast med han förebrådde:
"Morgon är nu Gudrun,
mist har du dina kära,
till somt är själv du skuld,
att så det har gått."

Gudrun sade:
69.
"Glad är du, Atle,
där gräsligt dråp du vidgar,
anger skall dig träffa,
när allt du får pröva.
Det arv kan jag säga dig
skall efter komma,
att aldrig ont du slipper,
om ej också jag dör."

Atle sade:
70.
"Jag kan till sådant ej neka,
dock ser jag annan råd,
långt lämpligare är det
- ofta lämna vi det goda -.
Med träl, jag vill dig trösta
och med tindrande smycken,
med snövitt silver,
så, som själv du vill."

Gudrun sade:
71.
Ej något hopp finns därom,
neka därtill vill jag.
Sämjan jag slitit
för sak, som var mindre.
Vrångsint jag förut tycktes,
värre jag nu skall bliva.
Jag höll med vad helst till godo,
medan Hogne ännu levde.

72.
Vi uppfödda voro
i ett och samma hus,
mången lek vi lekte,
och i lunden växte;
Grimhild gav oss
guld och halskedjor.
Mig brödernas bane
böta kan du aldrig,
eller göra något sådant,
som synes mig gott.

73.
Karlars våld krossar
kvinnornas lycka,
i knä går nävan,
när kvistarne minskas,
ett träd att luta tager,
om man tågorna undan hugger.
Nu kan du, Atle, ensam
för allt här råda."

74.
Fasligt lättrogen
var fursten, som dct trodde,
uppenbar illslugheten,
om aktat sig han hade;
krånglig var Gudrun,
kunde sig förställa,
lättlynt hon sig låtsade,
lekte med tvänne sköldar.

75.
Stort gravöl Gudrun
gav efter sina bröder,
så ock Atle sådant
efter sina lät göra.

76.
Lyktat läto de det vara,
lagat var gravölet;
det samkvämet pågick
med svirande väldigt.
Sträng var den stolta,
stred mot Budles ätt,
ville taga på sin make
en mordisk hämnd.

77.
Hon lockade de små
och lade dem mot stocken;
då häpnade de hårda
men höllo dock gråten,
flögo modern i famn,
frågade, vad ske skulle.

Gudrun sade:
78.
"Fråga icke därom!
Jag vill döda eder båda.
Lust hade jag därtill länge
att läka er för ålderdom.

Gossarne sade:
"Offra dina barn då,
det förbjuder dig ingen.
Kort skall vreden vila,
om du vill det pröva.

79.
Barsk hon då brödernas
barnaår stäckte,
handlade med hov ej,
halshögg dem båda.
Men Atle sporde,
vart sprungit hade,
hans söner att leka,
då han ej såg dem någonstädes.

Gudrun sade:
80.
"Över vill jag gå
att för Atle det säga,
för dig döljer jag det icke,
jag, dottern av Grimhild.
Minst skall jag dig glädja,
om du märker noga;
mycket ont du anstiftat,
då du ombragt mina bröder.

81.
Mycket sällan jag sov
alltsedan de föllo.
Hård hämnd jag dig lovat,
du det hört har och minns nu.
Mig en morgon du något sade,
den minnes jag än noga.
Nu åter är det afton,
då äger du slikt höra.

82.
Mist har du dina söner,
som minst förlora du ville.
Vet, att ur deras skallar
som skålar öl du druckit!
Din dryck jag drygare gjorde
genom att deras blod i den blanda.

83.
Jag tog deras hjärtan
och på tenen stekte,
satte för dig sedan
och sade, att kalv det vore.
Orsak är du ensam,
intet kvar du lämnat,
tuggade träget,
på tänderna litade.

84.
Vad av barnen blivit, nu vet du,
ej förbannar sig mången till värre.
Min hand jag har i saken,
är högfärdig dock ej däröver."

Atle sade:
85.
"Grym var du, Gudrun,
som så gräsligt kunde göra,
att blod av dina barn
du blandade mig i drycken.
Du slagit ihjäl släktingar,
som sist du skolat,
långt andrum mig själv ej heller
du lämnar mellan olyckor."

Gudrun sade:
86.
"Lust har jag ock att taga
livet från dig själv;
man förfar knappt nog illa
med en furste, som du är.
Förr mycket du utfört,
vars motstycke ej känt
av vanvettig vildhet
i världen har.
Nu du ytterligare ökat,
vad vi allaredan hört,
ett gruvligt dåd begått;
ditt gravöl du gjort."

Atle sade:
87.
"Du skulle brännas på bål
och bliva först stenad,
då har du det uppnått,
som alltid du bett om."

Gudrun sade:
"Säg dig slika
sorger på morgonen.
Med en fagrare död
vill jag fara till annat ljus."

88.
I samma gård de sutto,
sura mot varandra,
vreda ord växlade,
vantrivdes båda.
Stort hat hos Nivlung stärktes,
på stora dåd han tänkte,
han gav för Gudrun till känna,
hur förgrymmad han var på Atle.

89.
Ihåg hon då kom,
vad Hogne fått lida,
sade honom hända lycka,
om hämnd han toge.
Dräpt blev då Atle,
det dröjde ej länge;
Hognes son dräpte
och hon själv, Gudrun.

90.
Den tappre tog att spörja,
spratt ur sömnen upp,
såren snart kände,
sade ej värt förbinda:
"Sägen mig sanningen,
vem som sonen till Budle dräpte;
ej litet är jag lemlästad,
om liv jag intet hopp har."

Gudrun sade:
91.
"För dig jag döljer det icke;
jag, dottern av Grimhild,
jag vållar, att din levnad
nu lider till ända,
samt ock sonen till Hogne något,
att såren dig matta, vållar."

Atle sade:
32.
"Du har skridit till dråpslag,
fast du skulle så ej göra;
illa är vän svika,
som väl på dig litar.

93.
Bedd, jag for hemifrån
att bedja om din hand, Gudrun.
Stort var ditt lov som änka,
en storråda sades du vara,
lögn ej ryktet sade,
det lärde vi nog att känna.
Du färdades hit till vårt hem,
oss följde en här av kämpar.

94.
Allt var härligt,
då hit vi foro.
Mycken var äran
från män av rang,
nötboskap riklig,
vi njöto storligen;
där var myckenhet av håvor,
många dem lämnade.

95.
Till maka jag dig köpte
med en myckenhet smycken,
trettio trälar,
sju trälkvinnor goda
- i sådant var heder -
av silver var dock mera.

96.
Allt detta du sade dig akta,
som om intet det vore,
då de lantgods du ej hade
som lämnats mig av Budle.
I det fördolda du verkade,
så att del jag ej fick.
Ofta lät du din svärmor
sitta i tårar;
ej i sinnesfrid sedan
såg jag oss makar."

Gudrun sade:
97.
"Nu ljuger du, Atle,
men det gör mig ej mycket.
Rätt sällan var jag foglig,
men sämre du var dock.
Som unga ni bröder slogos,
osämja var mellan eder.
Av ditt hus gick hälften
till Hels boning.
Då vacklade allting,
som väl skulle vara.

98.
Tre syskon vi voro
och syntes stridbara,
vi foro ur landet
och följde Sigurd,
läto framåt skeppet fara,
sitt fartyg var styrde,
ävlades, som ödet ville,
tills vi österut kommo.

99.
Först konungen vi dödade,
kuvade så landet.
Oss harsar gingo till handa,
det häntydde på rädsla.
Ur skogen vi togo var fredlös,
som vi skuldlös ville göra,
förlänade den lycka,
som litet blott ägde.

100.
Frankerhjälten död blev,
och fort min ställning skifte.
Mig unga var det ömkligt
att änkenamn bära.
Kvar i livet, det mig kval var,
att komma till Atles boning.
Med en hjälte var jag gift förr,
jämmerlig var förlusten.

101.
Från intet ting du kommit,
så vitt vi erfarit hava,
med egen sak vunnen,
ändras mot dig hindrad.
Alltid gav du efter,
ville ingenting hålla
och därom tiga stilla
- - - -."

Atle sade:
102.
"Nu ljuger du, Gudrun.
Det gör föga bättre
lotten för någondera;
lidit ha vi båda.
Laga nu, Gudrun,
godhetsfullast
allt oss till ära,
när ut de mig bära."

Gudrun sade:
103.
"Ett fartyg skall jag köpa,
och en kista, som är målad,
vaxa väl det lakan,
som skall vecklas om ditt lik,
tänka på allt, som tarvas,
som tyckte vi om varandra."

104.
Till ledsnad stor för fränderna
ett lik blev då Atle;
den ädelborna uppfyllde
allt, vad hon lovat.
Gudrun, begåvad med vishet,
ville gå att livet spilla;
hennes dagars ände dröjde,
hon dog ej den gången.

105.
Säll är var och en sedan,
som sådant barn får föda
lika framstående, som de voro,
som föddes av Gjuke.
I varje land
skall leva efter dem,
deras trotsiga tal,
var än det förtäljes för folket.



Gudruns eggelse


Om Gudrun

Gudrun gick därpå ned till havet, när hon hade dödat Atle; hon gick ut i sjön och ville taga livet av sig, men hon kunde icke sjunka. Hon drev över fjorden till konung Jonakrs land, han tog henne till äkta; deras söner voro Sorle och Erp och Hamder. Där uppfostrades Svanhild, Sigurds dotter; hon förmäldes med Jormunrek den mäktige. Hos honom var Bicke; han rådde till att Randver, konungens son, skulle taga henne... Det sade Bicke för konungen. Konungen lät hänga Randver och lät Svanhild trampas under hästars fötter. Men när Gudrun fick veta detta, då talade hon till sina söner.

1.
Den ordväxling sporde jag
mest olycksbringande,
tunga ord, talade
av tyngsta sorg,
då Gudrun hårdsint
hetsade till strid
med bistra ord
sina båda söner.

2.
"Vi sitten I stilla
och soven bort livet?
Vi ledsnen I ej
vid lättsinnigt tal,
då Jormunrek
givit eder syster,
ung till åren,
att på allmän väg
söndertrampas
av svarta och vita,
gråa, gångvana,
gotiska hästar?

3.
I bleven ej lika
den bragdrike Gunnar,
ej heller modiga,
som Hogne var.
Henne skullen I
hämna söka,
om mod I haden
som mina bröder
eller hunkonungarnes
hårda sinne."

4.
Då sade Hamder,
i hågen djärv:
"Högt du ej lovade
Hognes gärning,
när Sigurd de väckte
ur sömnen upp.
Dina blåvita täcken
i blod av din man
färgades röda,
flöto i mordvätska.

5.
Dig blev för dina båda
bröder hämnden
svår och smärtsam,
då du sönerna mördat.
Jämte dem vi
på Jormunrek
samstämmiga
vår syster kunnat hämna.

6.
Hämten oss hit
hunkonungarnas praktvapen!
Sporrat oss har du
till spjutens ting."

7.
Leende begav sig
Gudrun till fatburn,
konungarnas hjälmar
ur gömmorna upptog,
sida brynjor,
och till sönerna förde;
de satte sig hurtiga
på hästarnes rygg.

8.
Då sade Hamder
i hågen djärv:
"Så kommer jag sedermera
att besöka min moder,
sen i gräset jag bitit
i goternas land,
att över oss alla
du arvöl dricker,
över Svanhild men ock
över sönerna dina."

9.
Gråtande Gudrun,
Gjukes dotter,
gick att sig sätta
i sorg vid husväggen
och att tälja
med tårade kinder
sagan om sina
sorger många.

10.
"Tre eldar jag kände,
tre ärilar kände jag,
till tre mäns hem
som hustru jag fördes.
Av dem alla var Sigurd
den allra bästa,
som mina bröder
till bane blevo.

11.
Svårt och smärtsamt
[sin syster de bedrogo,
så att svårare]
ej jag såg eller de kunde.
Mot mig än mer
de menade illa,
när ädlingarne mig
åt Atle gåvo.

12.
Mina hurtiga småttingar
jag hemligen kallade;
jag ej kunde för mitt onda
upprättelse få,
förr än jag huvudet
högg av nivlungarne.

13.
Jag begav mig till stranden,
gramse på nornorna,
stacka jag ville
deras starka anlopp.
Höga böljor
buro mig, ej dränkte mig,
och på land jag steg,
att leva jag skulle.

14.
I brudsäng jag gick
- bättre jag förr tyckte det -
gav för tredje gången
min tro åt en folkkonung;
barn jag födde,
födde arvingar,
söner som arvingar
efter Jonakr.

15.
Men kring Svanhild
sutto tärnor,
och jag tyckte av barnen
bäst om henne.
Sådan var Svanhild
i salen hos mig,
som solens stråle
med sitt starka ljus.

16.
Jag gav henne guld
och glänsande siden,
förrn jag gav henne bort
till goternas land.
Bland mina sorger
den svåraste är,
när på Svanhilds linvita
lockar jag tänker,
som de i gruset under hästars
hovar läto trampas.

17.
Den smärtsammaste
då min Sigurd,
seger berövad,
i sängen de dödade,
och den grymmaste,
då mot Gunnars liv
glittrande ormar
gaddarne stucko,
och kvalfullast den,
då med kortsvärd de skuro
till hjärtat på levande
hjältemodig konung.

18.
Av ont minns jag mycket
[och många sorger].
Betsla, Sigurd,
din becksvarta häst,
låt raska springaren
spränga hitåt.
Här sitter icke
sonhustru eller dotter,
som at Gudrun
gåve klenoder.

19.
Minns nu, Sigurd,
vad vi sade varandra,
då vi på bädden
båda sutto,
att mig du skulle,
modige, gästa
som vålnad från Hel
och ur världen jag dig!

20.
Byggen nu, karlar,
bålet av ekved,
till högsta höjd
det höjen under fursten!
Må eld bränna bröstet,
bräddfullt av olycka!
Må sorgerna tina
kring tryckta hjärtat!

21.
För alla karlar
ont må bättras,
må för alla kvinnor
klagan bli mindre,
då denna lidandens lista
läses för dem!"



Sången om Hamder


1.
Sorgliga sysslor
sattes i gång
en glädjelös morgon
på gården framför dörren.
Tidigt på morgonen
många bekymmer
över världens ve
väcka sorgen.

2.
Ej har det skett nu,
ej heller i går,
lång tid har
lidit sedan dess,
få ting äro så forna,
att det ej framom är i ålder,
då Gudrun manade,
Gjukes dotter,
sina unga söner
att Svanhild hämna.

3.
"Eder syster
Svanhild hette,
som Jormunrek
givit att trampas
på stora vägen
av vita och svarta,
gråa, gångvana
gotiska hästar.

4.
Tillbaka I ären trängda
fast båda konungar;
av alla ättens grenar
I ensamma leven.

5.
Ensam jag blivit
som asp i skogsbacken,
fränder från mig fallit,
som från furan kvistar,
förlamad är livsfröjd
som lövet på trädet,
då kvistsvedande sol
kommer en het dag."

6.
Då sade Hamder
i hågen djärv:
"Högt du ej lovade
Hognes gärning,
när Sigurd de väckte
ur sömnen upp.
Du satt på bädden,
men banemännen skrattade.

7.
Dina blåvita täcken
i blod av din man
färgades röda,
flöto i mordvätska.
Då dog Sigurd;
hos den döde du satt,
glömsk av all glädje;
så Gunnar dig velat.

8.
Mot Atle du ämnade strida
genom att Erp mörda
och Eitils liv taga;
det ännu värre dig själv var.
Så mot annan var och en
till dess ofärd sig må värja
med sårbitande svärd,
att han sig därvid ej skadar."

9.
Det sade då Sorle,
snabbtänkt han var:
"Mot vår moder jag vill ej
motstridig vara.
Ett ord tyckes än osagt
av eder båda vara.
Varom beder du nu, Gudrun,
som till din gråt du ej får?

10.
Begråt dina bröder
och barnen kära,
dina nära fränder
förda i striden!
Oss båda ock, Gudrun,
begråta skall du,
som här dödsvigda rida;
dö vi skola fjärran."

11.
Det talade den stolta,
stod ovan dem hon skyddat,
smalfingrad hon sade
till sonen detta.
- - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - -
ty fara då finnes
att i fred icke mäkta
två män ensamma
tio hundra goter,
binda och besegra
i borgen den höga."

12.
I rasande vrede
de redo ut från gården
och sågo på gatan
sin sluge halvbror:
"Vad bistånd vill oss
brunhåringen giva?"

13.
Halvbrodern svarade
och sade sig skola
hjälpa sina fränder
som en fot den andre.
"Vad kan ena foten
den andre hjälp giva
eller handen, som hänga
vid hullet, åt den andra?

14.
Ännu en gång
Erp då talade,
härlig han lekte
på hästens rygg:
"Vanskligt är att visa
vägen åt en feg."
Oförskräckt man säger
en oäkting vara.

15.
De drogo ur skidan
skidejärnet,
svärdets eggar,
till sötma för Hel.
Sin makt med en tredjedel
minskade de,
läto unge mannen
till marken segna.

16.
Över fuktiga fjäll
färdades de unge
på hunniska hästar
att hämna mordet.
De skakade sina kappor,
sina klingor omgjordade,
de ädelborna satte
silkeskläder på.

17.
Framåt förde vägen,
de funno olycksstigar,
och systerns son
hängd sårad på trädstammen,
vindkalla vargträdet
väster om byn;
tranans kost där krälade.
kusligt var att bida.

18.
Glam var i hallen
de voro glada av ölet,
och hörde icke
hästarne komma,
förrän modige kämpen
tjöt uti hornet.

19.
För Jormunrek
de gingo att säga,
att varsnade voro
väpnade med hjälmar.
"Styren om råd,
ty stormän hava kommit,
för mäktiga män
ni mön låtit trampa."

20.
Storskrattade då Jormunrek,
mustaschen drog med handen,
önskade till sin ofärd,
uppeggade sig vid vinet.
Sitt bruna hår han skakade,
på blanka skölden såg,
lät guldbägaren
gunga i handen.

21.
"Säll jag mig syntes,
om se jag kunde
Hamder och Sorle
här i salen;
med bågsträngar båda
jag binda skulle,
Gjukes goda barn
på galgen fästa."

22.
Strid blev i huset,
ned störtade bägare
i blodet, där männen lågo,
ur bröstet på goter kommet.

23.
Då sade Hamder,
i hågen djärv:
"Du önskade, Jormunrek,
att oss få se komma,
bröder med samma moder,
i borgen din.
Du ser dina fötter,
du ser dina händer
slungade, Jormunrek,
i svedande eld."

24.
Då röt den gamle
från gudarne stammande
fursten i brynja,
som björnen ryter:
"Kasten sten på männen,
då de stå emot spjuten,
då järn icke biter
på Jonakrs söner!"

25.
Det sade då Hamder
i hågen djärv:
"Ej bra var det broder,
att den bälgen du löste;
fördärvliga råd
rikligt ur den komma."

Sorle sade:
26.
"Mod hade du, Hamder,
blott hovsamhet du hade;
på en människa felas mycket,
då manvett fattas."

Hamder sade:
27.
Av vore nu ock huvudet,
om Erp levde,
vår vapendjärve broder,
som på vägen vi dräpte,
den modige mannen
- därtill manade diser -
han som skyddade sig i striden;
vi skickade oss då till kamp."

Sorle sade:
28.
"Ej oss anstår
ulvars vana
att sak med varandra söka,
likt nornors gråa,
glupska hundar,
som i ödemarken avlas.

29.
Väl hava vi stridit
vi stå över goter,
som av eggarne ödda blivit,
liksom örnar på kvist.
Gott namn ha vi vunnit,
dö vi nu eller i morgon;
till kvällen ej lever
den som kallats av
nornor."

30.
Där foll Sorle
vid salens gavel,
och Hamder stupade
vid husets bakvägg.



Grottesången


Skjold hette Odens son, som skjoldungarne äro komna ifrån; han hade sitt säte och härskade över landet där, som det nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Skjold hade en son, som hette Fridleiv och som rådde över landet efter honom. Fridleivs son hette Frode, han tog konungadömet efter sin fader, på den tid, då kejsar Augustus lyste frid över all världen; då blev Kristus född. Men därför att Frode var mäktigast av alla konungar i nordanlanden, så tillskrevs honom friden över hela danska språkområdet, och nordmännen kalla den Frodefriden. Ingen man skadade den andre, fast han träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då var icke heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring länge låg på Jalangrs hed.

Konung Frode gästade i Sverge hos den konung, som kallas Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja; de voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var så stark, att han kunde draga dem, och den egenskapen var hos kvarnstenarne, att det maldes på kvarnen, som den uttalade önskan om, som malde. Denna kvarn hette Grotte; Hengikjopt kallas den, som gav kvarnen åt konung Frode.

Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt Frode. Då gav han dem icke längre vila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då säges, att de framsade den sång, som kallas Grottesången, och innan de slutade kvädet, malde de en här åt Frode, så att under den natten kom den sjökonung, som hette Mysing, dit och dödade Frode och tog där stort byte. Då slutade Frodefriden.

Mysing tog med sig Grotte och likaledes Fenja och Menja och bad dem mala salt, och vid midnatt frågade de, om icke Mysing vore mätt på salt, men han bad dem mala längre. De malde blott en liten stund, innan skeppen sjönko ned, och därefter var en strömvirvel i havet, då sjön faller in i kvarnögat; då blev havet salt.

1.
Nu äro komna
till konungens hus
tvänne framsynta,
Fenja och Menja.
De äro hos Frode,
Fridleivs son,
de mäktiga möarna,
manade i träldom.

2.
Där blevo de ledda
till lådan för kvarnstenen,
bådo gråa stenen
i gång sig sätta.
Åt ingendera vila
han unnade och glädje,
förrän till honom trängde
tärnornas ljudande.

3.
De mumlade bullret av kvarnen,
som brutit sin tystnad:
"Läggom dem i lådan,
lyftom stenarne!"
Än mer bad han möarne,
att de mala skulle.

4.
De sjöngo och svängde
de snurrande stenarne,
så att de flesta somnade
av Frodes trälar.
Då sade Menja,
som till mäld hade kommit.

5.
"Må vi mala åt Frode
mycken rikedom,
fullt upp av gods
på fröjdekvarnen.
Må han sitta i överflöd,
sove han å dun!
Må han vakna med välbehag!
Väl är då malet.

6.
Här skall ingen
den andre skada,
ont anstifta
eller ofärd bereda,
eller hugga ändå
med sitt drabbande svärd,
fast sin broders baneman
bunden han finner."

7.
Det första ord,
han yttrade, var:
"Soven, I två,
ej i taget ens som göken
eller längre än så,
att jag säger en strof!"

8.
"Till fullo förståndig
du, Frode, ej var,
du, förtrolig att tala med,
då träl du köpte.
Efter vacker växt
du valde och styrka,
men härkomsten
hörde du ej efter.

9.
Hård var Rungner
och hans fader,
mäktig var Tjatse
dock mer än dessa,
Ide och Orner,
ättemän våra,
bergresars bröder,
barn av dem vi äro.

10.
Ej Grotte kommit
ur gråa fjället
eller den hårda
hällen ur jorden,
ej bergresars mö
malde så,
hade ej hon
förhäxad blivit.

11.
Nio vintrar
voro vi leksystrar
djupt under jorden
i jättestyrka fostrade.
Om väldiga verk
sig vinnlade möarna,
flyttade ensamma
fjäll ur stället.

12.
Vi vältade sten
över stängslet för jättehem,
så att jorden sköts
skälvande undan.
Vi slungade så
de snurrande stenar,
de tunga hällar,
att de togos av människor.

13.
Sedan vi två
i Svitjods land,
framsynta flickor,
i fejd oss gåvo,
brynjor skuro
och bröto sköldar,
banade oss väg
genom brynjade grå.

14.
Störtade en furste,
stödde en annan,
den gode Guttorm
vi gåvo hjälp,
det kom ej lugn,
förrän Knue föll.

15.
Dessa halvår
vi höllo så på,
att vi som kämpar
kända blevo.
Där skuro vi
med skarpa spjut
blod ur dödliga sår
och svärden färgade.

16.
Nu äro vi komna
till konungens hus,
i tröstlöst tillstånd
och som trälar hållna.
Grus fotsulan fräter
och frost från ovan.
Vi draga fredskvarnen,
dystert är hos Frode.

17.
Händerna skola vila,
hällen skall stanna,
malit har jag nu
mitt varv till ända.
Någon vila nu
väntar ej händerna,
förrän för Frode
fullmalet tyckes.

18.
Händer skola hålla
hårda yxor,
hantera blodiga vapen.
Vakna nu, Frode!
Vakna nu, Frode,
vill du lyssna
till våra sånger
och sagor från forntid.

19.
Eld ser jag brinna
österut från borgen,
stridsbud vaka,
vårdkas skall det kallas.
En här skall hit
i hast komma
och bränna upp
boningen för fursten.

20.
Ej länge skall du inneha
Lejres kungatron,
röda ringar
eller runda kvarnstenar.
Tagom i handtaget,
tärna, stadigare!
Ej varma vi äro
i valplatsens blod.

21.
Min faders mö
malde kraftigt,
ty hon förutsåg åt många
män deras död.
Från lådan de stora
stolparne sprungo,
slitna från järnet.
Slutom ej att mala!

22.
Malom än mera!
Han vars moder är Yrsa,
för Halvdans dråp
skall hämnas på Frode.
Han till henne
heta skall både
barn och broder;
vi båda det veta.

23.
Möarne malde,
förmågan brukade
- unga de voro -
i ursinnig harm.
Kvarnbjälkar skälvde,
kvarnen sköts ned,
den tunga hallen
i tu stycken brast.

24.
Men bergresarnes
brud då sade:
"Malit ha vi, Frode
och må vi nu sluta;
möarne tillräckligt
vid mälden ha stått."



Groas trollsång


Sonen sade:
1.
"Vakna nu, Groa!
Vakna, goda kvinna!
Dig jag väcker vid de dödas dörrar,
om du minnes det,
att du manade din son
att komma till kumlet vid din grav."

Modern sade:
2.
"Vad angeläget har
min enda son?
Vad ont har överfallit dig,
då din moder du kallar,
som i mullen är kommen
och ur människors värld har vandrat?"

Sonen sade:
3.
"Ett styggt spelbord
ställde åt mig onda kvinnan,
hon som famnade min fader,
då hon bjöd mig vandra,
dit man vet är omöjligt,
till möte med Menglod."

Modern sade:
4.
"Lång är färden,
farvägar långa,
lång är människors längtan.
Om det varder så,
att din vilja du får,
efter nornors skön det då sker."

Sonen sade:
5.
"Sjung för mig galdrar,
som goda äro!
Bärga, moder, ditt barn!
Jag är rädd, att på vägen
jag råkar i olycka.
En yngling för ung jag är."

Modern sade:
6.
"Jag sjunger dig den första,
som man fördelaktig säger
- den sjöng Rane för Rind -
att från axeln du skjuter,
vad dig elakt tyckes.
Led du själv dig själv!

7.
Den andra jag dig sjunger,
om ute på vägar
du skall utan glädje gå.
Nornans huldhet
dig hägne överallt,
fast du dig smädad ser!

8.
Jag sjunger dig den tredje,
om sjudande älvar
dig forsa till livets förlust.
Horn och Rud hädan
till Hel strömma,
men städs minskas de må för dig!

9.
Den fjärde jag dig sjunger,
om fiender stå
färdiga att föra dig till galgen.
Deras håg må sig ändra
till hugnad för dig,
deras sinne till vänskap sig vända!

10.
Den femte jag dig sjunger,
om fjättrar bliva
dig bundna om armar och ben.
Lösetrollsång låter jag
framför läggen sjungas,
låset då av lemmarna springer,
och ifrån fötterna fjättern.

11.
Den sjätte jag dig sjunger,
om i sjögång du kommer
varre, än någon vet.
Lugn på sjö
i ditt skepp må komma
och förläne dig fridsäll färd!

12.
Den sjunde jag dig sjunger,
om med skärpa dig kniper
frosten på höga fjället.
Må likens kyla
ditt kött ej fördärva!
Må hullet vid lemmarne hållas!

13.
Jag sjunger dig den åttonde,
om på skymningens väg
du nås av natten ute,
att dess mindre måtte
dig men göra
en kristen död kvinna.

14.
Jag sjunger dig den nionde,
om du skiftar ord
med resen, som rosar sig av vapen.
Må mål och mannavett
i minne och hjärta
dig givas nog att dig hjälpa!

15.
Far du nu aldrig,
där fara är uppenbar,
och må ogagn din älskog ej hindra!
På jordfast sten
jag stod inom dörrgången,
medan dig trollsång jag täljde.

16.
Bär med dig härifrån
din moders ord, son,
och låt dem bo i ditt bröst,
ty lycka till fullo
skall i livet du ha,
så länge du mina ord minnes."



Sången om Fjolsvinn


1.
Utanför stängslet
såg upp han komma
tursafolkets tillhåll.
"Vad är det för ett troll,
som står utanför gården
och far omkring farliga lågan?"

2.
"Vad söker du väl
och vad snokar du efter
eller vad vill du, vänlöse, veta?
De våta vägar
vandra du åter hädan!
Här, värnlöse, vara du ej får."

Den ankomne svarade:
3.
"Vad är det för ett troll,
som står utanför gården
och vandraren ej välkommen bjuder?
Utan lott i lovord
du levat har, karl!
Laga dig hädan hem!"

4.
"Fjolsvinn jag heter
och har fullt upp förstånd,
fast ej gärna jag ger av min mat.
Inom stängslet
du aldrig kommer
och driv nu som fredlös på farled!"

Den ankomne sade:
5.
"Ögonens fägnad
åtrår ånyo
den, som får det fagraste se.
Mig synas gärdsgårdar glittra
kring gyllene salar.
Här skulle jag ha lust att leva."

Fjolsvinn sade:
6.
"Säg mig, sven, åt vem
som son du är född,
som vilka människors barn du är boren!"

Den ankomne sade:
"Vindkald jag heter,
Varkald hette min fader,
Fjolkald var fader till honom.

7.
Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vem här härskar
och haver makten,
egendom och yppiga salar!"

Fjolsvinn sade:
8.
"Menglod hon heter,
men modern henne fick
med Svavrtorins son.
Hon härskar här
och haver makten,
egendom och yppiga salar."

Vindkald sade:
9.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och det veta vill,
vad heter denna grind,
då hos gudarne ej ens
förfärligare fara man såg?"

Fjolsvinn sade:
10.
"Trymgoll hon heter,
men trenne henne gjorde,
som söner till Solblinde voro.
En fjätter sig fäster
på den, som färdas fram,
då han lyfter henne från ledet."

Vindkald sade:
11.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad heter detta gårdstängsel,
då hos gudarne ej ens
förfärligare fara man såg?"

Fjolsvinn sade:
12.
"Gastropner heter gärdesgården
och gjort den jag har
av Leirbrimers lemmar,
så stöttat den upptill,
att stå den skall,
så länge människor leva."

Vindkald sade:
13.
"Säg di mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad heta dessa hundar,
de hungrigaste, någonsin,
jag sett har i landen leva?"

Fjolsvinn sade:
14.
"Givr heter den ena
och Gere den andra,
om du vill det veta
- elva äro de jungfrur
som de gärda skola,
till alla gudar förgås."

Vindkald sade:
15.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om någon människa finnes,
som må komma in,
då de snabbt anfallande sova!"

Fjolsvinn sade:
16.
"Helt ojämn sömn
dem ålagd blev,
sedan de sattes att vakta;
en sover om nätterna,
den andra om dagarne,
då kommer ingen fram, om han kommit."

Vindkald sade:
17.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om någon mat det finnes,
som människor ha,
och man löper in, då de äta!"

Fjolsvinn sade:
18.
"Två vingstekar ligga
i Vidovners leder,
om du det veta vill.
Det är den enda mat,
som människor må giva
och löpa in, då de äta."

Vindkald sade:
19.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad det barrträd heter,
som breder sina grenar
långt över alla land!"

Fjolsvinn sade:
20.
"Mimameid det heter,
men mången ej vet,
av vad rötter det rinner upp.
Det faller av något,
som få blott ana;
det fälles ej av flamma eller järn.

Vindkald sade:
21.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad av frukten blir
på det frejdade trädet,
då av flammor eller järn det ej fälles."

Fjolsvinn sade:
22.
"Av dess ollon skall man ut
på elden bära
för kvinnor, som lida i löndom;
utåt de sända,
vad de inåt skulle,
mot det bland människor ett medel detta är."

Vindkald sade:
23.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad den hane heter,
som i höga trädet sitter,
av guld han glöder all!"

Fjolsvinn sade:
24.
"Vidovner han heter,
och i vinden glänsande står han
på Mimameids kvistar kvar.
Med en och samma ångest
han omåttligt trycker
Surts Sinmara."

Vindkald sade:
25.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!"

Fjolsvinn sade:
26.
"Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Lägjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda."

Vindkald sade:
27.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om tillbaka den kommer,
som bort sig beger
och vill den tenen taga!"

Fjolsvinn sade:
28.
"Tillbaka skall den komma,
som bort sig beger
och vill den tenen taga,
om han för med sig
det, som få äga,
åt glänsande guldets gudinna."

Vindkald sade:
29.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om märklighet finnes,
som människor äga
och som gör bleka jättekvinnan blid!"

Fjolsvinn sade:
30.
"Skinande lie
skall i skidan du bära,
den som vilar i Vidovners språngben,
att giva Sinmara,
innan hjälpsam hon blir
och låter dig stridsvapnet låna."

Vindkald sade:
31.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad den salen heter,
som slutes om
av visa fladdrande flamman."

Fjolsvinn sade:
32.
"Lyr han heter
men länge han skall
dallra på draget svärds udd;
om den ymnighetssalen
i alla tider
ha folk blott föga sport."

Vindkald sade:
33.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vem gjorde det,
som jag har sett
inom asasöners gård?"

Fjolsvinn sade:
34.
"Une och Ire,
Bare och Ore,
Var och Vegdrasil,
Dore och Ure,
Delling var med,
när borgvallen bragtes till ända."

Vindkald sade:
35.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad berget heter,
varpå bruden jag ser
högt i härlighet sitta!"

Fjolsvinn sade:
36.
"Lyvjaberg det heter
och länge det varit
till välsignelse för sårade och sjuka;
återställd hon bliver,
om ock i åratal sjuk,
den kvinna, som kliver därpå."

Vindkald sade:
37.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
vad de möar heta,
som framför Menglods knän
sitta i fred tillsamman!"

Fjolsvinn sade:
38.
"Liv heter en,
den andra Livtrasa,
den tredje som Tjodvarta kännes,
Bjort och Blid,
Blid och Frid,
Eir och Aurboda."

Vindkald sade:
39.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om de hjälpa
dem, som giva dem offer,
om det göres av hjälp behov!"

Fjolsvinn sade:
40.
"Hjälp de kloka giva,
om det gives dem offer
på stället, där altaren stå.
Så hisklig fara
hotar ej människosöner,
att envar de ur trångmål ej taga."

Vindkald sade:
41.
"Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om en man det finnes,
som på Menglods arm
i sällhet sova får!"

Fjolsvinn sade:
42.
"Ingen man det finnes,
som på Menglods arm
i sällhet sova får,
utom Svipdag ensam;
den solbjärta bruden
åt honom som hustru var lovad."

Vindkald sade:
43.
"Upp med dörrarna!
Öppna grinden!
Här kan du Svipdag se.
Men gå dock att fråga,
om fröjd njuta
Menglod vill med mig!"

Fjolsvinn sade:
44.
"Hör du, Menglod,
en man har hit kommit;
giv på den gästen nu akt!
Hundarne honom hälsa,
huset har sig öppnat;
det synes, som han Svipdag vore."

Menglod sade:
45.
"Kloka korpar
skola klösa dina ögon,
där på höga galgen du hänger,
om du säger ej sant,
att svennen har kommit
från fjärran faren till min sal."

46.
"Varifrån har du farit?
Varifrån har du färdats?
Vad kallade dig husfolket hemma?
Av ätt och namn
skall jag upplysning få,
om jag dig till hustru är given."

Svipdag sade:
47.
"Svipdag jag heter,
Solbjart hette min fader;
bort drevo mig på kalla vägar vindar.
Ödets utslag
står ingen emot,
om ock lycka ej blir vår lott."

Menglod sade:
48.
"Lyckligt du nu kommit;
min längtan jag bidat;
på hälsning följe kärlig kyss!
I allmänhet åsyn
övermåttan gläder,
då en i en annan är kär.

49.
Länge jag satt
på Lyvjaberget
och väntade dig dagar och dygn.
Nu blev det av,
vad jag bidat hade,
att jag ser dig kommen till min sal.

50.
Den trånad är över,
varmed jag tänkte på dig
och du önskade äga min kärlek,
ty nu är det sant,
att tillsammans vi skola
leva till livets slut."



Solsången


1.
Rikedom och liv
rånade från människor
den bistre busen;
över den väg,
som vaktades av honom,
kunde ingen levande lända.

2.
Allra oftast
ensam åt han;
aldrig bjöd han man till mat,
förrän det kom
en kraftlös gäst
vandrande, av vägen trött.

3.
Att han tarvade dryck,
den trötte sade,
och att mindre mätt han vore.
Med bävande hjärta
till den boning han litade,
som förr varit full av ont.

4.
Mat gav han och dryck
åt den, som dödstrött var,
allt med uppriktigt sinne.
På Guds bud han aktade,
med gott honom fägnade,
ty eländig ansågs han vara.

5.
Den andre stod upp
och ont han tänkte,
ej tog han emot med tack.
Synden svällde.
I sömnen han mördade
den kloke, som förr kunnat sig akta.

6.
Då han huggen vaknade,
bad han himlarnas Gud,
att hjälp han måtte honom giva,
men på sig den andre
fick synden taga,
då en saklös han svikit hade.

7.
Heliga änglar
ur himlen kommo ned
och förenade hans ande med sig;
i ett rent liv
han leva skall
evigt med allsäktig Gud.

8.
För rikedom och hälsa
råder ingen man,
om det än går honom gott.
Mången angripes
av vad minst han anar;
för sin frid råder ingen ensam.

9.
Icke tänkte
Unnar och Sävalde,
att lyckan dem lämna skulle.
Nakna de blevo
och nödställda,
skrämdes som vargar till skogs.

10.
Lustans makt
varit mången till sorg,
ofta kommer kval från kvinnor.
Till men de bli,
fast mäktige Gud
dem skapade till köttets kyskhet.

11.
Svavad och Skarthedin
i sämja levde;
ej den ene kunde vara utan den andre,
förrn besinning de miste
för samma kvinna;
till last hon levde för dem.

12.
Om intet de sig brydde
för den bländvita mön,
ej om gyckel, ej ljusa dagar;
intet annat
önska de kunde
än den strålande sköna gestalt.

13.
Dystra blevo dem
de dunkla nätterna;
ingen ljuvlig sömn de sovo,
och av denna harm
hätskhet föddes
mellan de verkliga vänner.

14.
Oerhörda dåd
oftast bliva
i vrede vedergällda.
I holmgång de stredo
om det hulda viv
och fingo båda sin bane.

15.
Övermod hysa
skall ingen människa;
det har jag sannerligen sett;
ty de flesta av dem,
som förfalla till högfärd
bort ifrån Gud gå.

16.
De rådde över mycket
Radny och Vebode
och visste sig gott blott verka.
Nu de sitta
och såren vända
ömsom eldarna till.

17.
På sig de trodde
och tyckte sig vara
ensamma över allt folk,
men allsmäktig Gud
annorlunda
lämpade livet för dem.

18.
De mättade sin lusta
på många sätt
och hade sin glädje i guld.
Nu vedergälls dem,
då vandra de skola
emellan eld och is.

19.
På dina ovänner
må aldrig du lita,
fast vackra ord de välja.
Gott må du lova dem,
ty gott är att varning
av annans olycka taga.

20.
Så det gick honom,
Sorle den godsinte,
då i Vigulvs våld han sig gav.
Säkert han honom trodde
men för svek blev ett offer
av sin broders baneman.

21.
Han gav dem lejd
av ett gott hjärta
och de lovade att lämna honom guld;
försonade de sade sig,
när tillsammans de drucko,
men falskhet kom dock fram.

22.
Men efteråt
på andra dagen,
då de hade in i Rygjardal ridit,
med svärd de stympade
den, som saklös var,
och läto hans liv fara.

23.
Hans lik de drogo
till lönlig plats
och bragte det ned i en brunn;
förhemliga det ville de,
men Herren Gud
helig i himlen det såg.

24.
Hans ande bjöd
allsmäktig Gud
gå i sin glädje in,
men sent skola
de sakskyldige
från kvalen kallade bli.

25.
Bed Herrans ords
hägnande diser
dig bevågna vara.
I veckan efter
enligt din viljas
önskan skall allting gå.

26.
De vredens verk,
som du vrångt förövat,
försona ej åter med ont!
Med godhet skall du trösta
den, du gråta låtit,
det skänker själen heder.

27.
Gud skall man åkalla
om goda ting,
den mäktige, som människorna skapat.
Mycket för den man
menligt bliver,
som är sen att söka sin fader.

28.
Dig bedja höves
med brinnande iver
om det, som tyckes dig tarvas,
ty allting blir den utan,
som ingenting beder;
få tänka på den tigandes behov.

29.
Sent jag kom,
fast kallad tidigt,
till domhavandens dörrar.
Dit jag mig tänker,
ty det lovades mig;
välfägnad den får, som den fordrar.

30.
Synderna vålla,
att med sorg vi fara
ur denna våndans värld.
Ingen ängslas,
som ej ont gör;
det är gott utan vank att vara.

31.
Ulvar lika
tyckas alla de,
som ombytlig hug hava.
Så vedergälles dem,
att de vandra skola
till straff på glödande gator.

32.
Vänliga råd,
med vett förbundna,
sju tillhopa jag låter dig lära.
Minns dem noga,
och missakta dem aldrig;
nyttiga äro alla att njuta.

33.
Därom är att säga,
hur säll jag var
i välbehagliga världen,
och å andra sidan
hur ytterst motvilligt
de dödlige gå emot döden.

34.
Lystnad och dårskap
förleder människor,
som fika efter gods och guld.
De blanka slantar
till sorg bliva lång;
förmögenhet gjort mången till dåre.

35.
Glad åt mycket
jag människor syntes,
ty få saker visste jag på förhand.
Världen, där vi dväljas,
danade Herren
full av fröjd och lust.

36.
Lutande jag satt
och länge var jag nedböjd;
mycket lysten jag var då att leva.
Men han mätte min tid,
som mäktig var;
för den, som dö skall, är vägen visad.

37.
Dödsgudinnan Hels rep
hårt drogos åt
och snärjde mina sidor.
Slita dem jag ville,
men sega de voro;
lättsamt är att lös få gå.

38.
Ensam jag kände,
hur på alla håll
smärtor i mig svällde.
Hels möar bjödo
mig hem varje afton,
i det jag huttrade och hackade tänder.

39.
Solen jag såg,
den samma dagstjärnan,
luta till nedgång i larmvärlden,
men på annat håll hörde jag
Hels grind tungt
på sina gångjärn gnissla.

40.
Solen jag såg sjunka
med sken, som av blod;
ur världen då stupade min väg.
Mäktig hon mig syntes
på många sätt,
emot vad jag förr henne funnit.

41.
Solen jag såg,
och det syntes mig
som om Herrens härlighet jag såge
och för henne sista gången
mitt huvud jag böjde,
som jag gjorde det här uppå jorden.

42.
Solen jag såg
och så hon strålade,
att min sans jag tyckte försvinna,
men Gylvs strömmar
stormade på annat håll,
blandade mycket med blod.

43.
Solen jag såg,
och vid synen jag skälvde,
av farhåga full och bedrövad,
ty mitt hjärta var
allt igenom
söndergånget i slamsor.

44.
Solen jag såg,
sällan mer bedrövad;
ur världen då stupade min väg.
Min tunga var
som trä räknade
och utanpå kroppen allt kallnat.

45.
Solen jag såg,
sedan ej mera
efter denna dystra dag,
ty fjällvattnen slöto sig
samma för mig
och jag gick bort, kallad från kvalen.

46.
Hoppets stjärna flög
- och då född jag blev -
bort ifrån mitt bröst;
högt hon flög.
fäste saknade,
att till vila hon komma kunde.

47.
Längre än alla
var den enda natt,
då stel jag låg på strå.
Då i sanning man ser,
vad som sagts av Gud,
att människan är mullens son.

48.
Det höre och akte
barmhärtig Gud,
som himmel och jord haver gjort,
hur mol allena
många vandra,
fast till släktingar sig sälla de skulle.

49.
Sina gärningars frukt
får envar njuta;
säll den, som glad gör gott,
då av mitt överflöd
mig ämnad var
en säng i sanden bäddad.

50.
Köttets lusta
lockar ofta människor,
mången för mycken den har,
ty varmbadens vatten
var mig ledast
framför alla övriga ting.

51.
På nornors stol
jag nio dagar satt,
därifrån lyftes jag högt på häst,
då Hels sol
hiskligt sken
ur mulna himmelens moln.

52.
Utanför och innanför
alla sju segervärldar
förföll det mig, att jag for.
I höjden och djupet
jag hitta sökte,
var leden var lättast framkomlig.

53.
Att säga nu är,
vad jag såg allra först,
när i kvalens värld jag var kommen.
Svedda fåglar,
framlidna själar,
flögo så många som mygg.

54.
Från väster jag såg
Vans drakar flyga
och en eldvåg efter sig lämna.
Vingarna de skakade,
så att vida mig tycktes
himmel och hälleberg rämna.

55.
Solens hjort
från söder såg jag fara,
honom tyglade tvenne tillsamman.
Hans fötter stodo
på flata marken,
men hornen snuddade vid himlen.

56.
Från norr såg jag rida
Nides söner,
jag såg dem sju tillsamman.
Ur fulla horn
härligt mjöd de drucko
från Baugregins brunn.

57.
Vinden tystnade,
vattnen stannade,
då hörde jag ett gräsligt gny.
Åt sina män
malde trolösa kvinnor
mull, till mat ämnad.

58.
Blodiga kvarnstenar
dess kvinnor mörka
med bedrövat sinne drogo.
Deras blodiga hjärtan
utanför bröstet hängde,
tröttade av tunga kval.

59.
Mången man,
som jag mötte där,
gick stympad på glödande gata.
Deras anleten
alla mig tycktes
sudlade av brudars blod.

60.
Många män jag såg
ned i mullen gångna,
som nattvard ej njuta fingo.
Hedna stjärnor stodo
över huvudet på dem,
ristade med fördärvets runor.

61.
Män jag såg
som mycken avund
över nästans förhållanden nära.
Blodiga runor
på bröstet på dem voro
märkta för dem till men.

62.
Män jag såg där
många oglada,
vilse de voro om vägen.
Det får den till lön,
som förföra sig låter,
av denna världs olyckor drabbad.

63.
Män jag såg,
som med många svek
efter andras egendom traktat.
I flockar de foro
till Fregjarns borg
och hade bördor av bly.

64.
Män jag såg,
som många hade
på liv och rikedom rånat.
Bröstet på dessa
bets igenom
av ormar, som svällde av etter.

65.
Män jag såg,
som mycket ogärna
helgdagar hålla ville.
Deras händer voro
på heta stenar
naglade fast med nödtvång.

66.
Män jag såg,
som av mycken stolthet
förhävde sig högre än vån var.
Eldslågor
på ett underligt sätt
kring deras kläder slogo.

67.
Män jag såg,
som mången gång
hade ord på andra ljugit.
Hels korpar
ur huvudet på dem
hårdligen ögonen höggo.

68.
All den skräck
får du icke veta,
som de till dödsriket gångna drabbar.
Söta synder
till svår bot varda;
ve kommer alltid efter vällust.

69.
Män jag såg,
som mycket gods,
som gåva efter Guds lag givit.
Härliga ljus
över huvudet på dem
bjärt lysande brunno.

70.
Män jag såg,
som med mycken iver
främjat fattigas väl.
Heliga böcker
och himlaskrift läste
änglar över deras huvud.

70.
Män jag såg,
som mycket illa
farit hade genom fasta.
Guds änglar sig bugade
för alla dessa;
det är den högsta hugnad.

72.
Män jag såg,
som sörjt för sin moder
och givit henne mat i mun.
Deras vilorum voro
vackert pyntade,
ställda på himmelens strålar.

73.
De heliga möar
hade rentvagit
själen från syndens smitta,
av sådana män,
som mången dag
sig själva plågat och pinat.

74.
Höga vagnar såg jag
längs himlarne fara;
gång de äga till Gud.
Dem styra de män,
som mördade äro
för alls ingen orsak.

75.
Allsmäktig fader,
lika mäktige son,
och du himmelens helige ande!
Dig beder jag oss skilja,
du som själv oss skapat,
från allt, som ont är.

76.
Bjugvor och Listvor
sitta i Herders dörrar
uppå orgelstolen.
Järnens blod
göts ur deras näsa
och fiendskap väcker bland folk.

77.
Odens viv,
vällustlysten,
på jordens fartyg färdas.
Hennes segel
sent bärgas,
som på trängtans tackling sitta.

78.
O son, din fader
har framställt tydningen
jämte Solkatlas söner,
av det horn av hjort,
som ur högen bar
den vise Vigdvalin.

79.
Här äro runor
som ristat hava
Njords nio döttrar.
Radveig är den äldsta,
den yngsta Kreppvor,
tillsammans med systrar sju.

80.
Allt slags ont
de övat hava
Svavr och Svavrlogi.
De blodvite gjorde
och banesår sögo
av evig ondskefull vana.

81.
Detta kväde,
som dig kungjort jag har
skall du för levande läsa.
Solens sång
som synas skall
långtifrån lögnaktig vara.

82.
Må vi här skiljas
och mötas åter
på folkens fröjdedag!
Du, Herre, giv
de hädangångne ro
och dem hjälp, som på jorden leva!

83.
Dyrbar visdom
i drömmen dig sades
och sanning då du såg.
Ingen människa
så mångkunnig skaptes,
att förr hon hört Solsångens saga.